Noriega har anlänt

Efter 22 år fick alltså Manuel Antonio Noriega andas panamansk luft igen ikväll. För en halvtimme sedan passerade han vårt bostadsområde på vägen till det gamla amerikanskbyggda fängelset i Gamboa. Alla Panamas TV-kanalar visar bilder på polisryggar och herrar som väntar, täcker sikten och fumlar. Den spansktalande versionen av CNN är helt förbluffad över hur hemligt, konstigt, desinformerande och märkligt ankomsten skötts. Var är transparensen undrar de. Det är en världshändelse, historia skrivs när Noriega kommer hem och justitieminsitern hävdar att herren i rullstolen är en övningssimulering. Oj, nej det var det visst inte. Det var nog han trots allt.

I själva verket lurade man pressen. Strax efteråt häktades en journalist som kom lite för nära för att ta det där fotot som pressen förhindrats ta. Istället har nu justitieminsitern själv tagit ett foto på Noriega på sin mobiltelefon som hon visar för pressen för att konfirmera att han är han. Tack och lov går pressen i taket. Unisont rasar nu internationell och nationell press för att de för det första inte fått någon information, för det andra för att de förhindrats ta de bilder som hela världen är intresserad av "i respekt för Noriegas önskan att inte delta i en mediacirkus" och för det tredje för att de medvetet lurats. Och så klart för att en journalist häktats för att han gjort sitt jobb. CNN undrar förstås vad Panama har för intresse i att skydda en diktator.

Finns det en verklig riskbild mot honom, är alla märkliga säkerhetsstrategier baserade på att alla panamenjer rasar mot hans ankomst? Nja, vi har sett bilder på fyra änkor efter Noriegas massaker på elva militärer den tredje oktober (Vilket år? De säger de inte, det verkar vara kraftigt inpräntat i varje panamenjers minne.) som har handskrivit ett blädderblockspapper om att de vill att han ska återvända till Frankrike. Det ryktas om att det ska vara protester på huvudgatan men eftersom TV-teamen inte får korrekt information om när han kommer, var han kommer och om det verkligen är han, så har de tvingats ha intensiv bevakning av fängelsegrinden hela kvällen, utifall att något ska hända.  

Annars är gemene man också upptagen av att diskutera, sprida och bemöta desinformation. Det sägs att han ska få ha tillgång till både TV och internet i cellen. Att cellen egentligen är en lyxig lägenhet som han skulle ha betalat 100 000 dollar för. Att han ska flytta tillbaka till sin mansion på kusten. Etc etc. Och det gör folk verkligt förbannade. Så visst, indignation och ilska. Men att planera ett attentat? Så arga verkar man inte vara. Han är 77 år och sitter i rullstol. Men efter kvällens mediablunder är det säkert en och en annan ansvarig som sitter löst.

Volvo löser samhällsstyrningen

Kollektivtrafik kommer att lösa Panamas problem. Nya Metrobussen är startskottet för ett nytt sammanhållet Panama. I denna kan såväl fattiga som rik och alla däremellen åka. Det kostar fortfarande bara 25 cent för en tur, men det finns air-condition och tre personer behöver inte trängas på ett säte anpassat för skolbarn. Vi har sett herrar i finkostym sitta bredvid indianskor. Slitna vägarbetare åker med unga universitetsstudenter. Folk kan numer kliva av en buss och fortfarande lukta gott. Det kommer att göra all skillnad.

Dessutom ska vi få bussfiler. Det behöver möjligen inte betyda något i ett laglöst och trafikvidrigt samhälle, men det är en signal om att kollektivtrafik bör uppmuntras. Det är POSITIVT att åka buss. Det innebär att det också är positivt att vi alla tar oss fram på samma sätt, att vi kan mötas i ett så segregerat samhälle. Faktiskt blir det enda stället i Panamas samhälle där samhällsklasserna möts utan över/underordning. (Det andra stället är naturligtvis i hemmen där frun är chef och arbetstagaren är anställd) För man möts ju inte i skolan. Inte i affärerna. Inte i shoppingcentren. Inte på bio. Inte ens på stranden faktiskt.

Men nu, sedan ett halvår tillbaka kan man alltså mötas på bussen. Och nu har de börjat borra för en tunnelbana. Det kommer också göra att allt trafikkaos som uppstår i samband med tunnelborrningar kommer tvinga folk att börja åka buss. Storartat.

Så i den negativa spiralen av lågt mellanmänskligt förtroende, kraftig ojämlikhet och dålig samhällsstyrning så är det människors förtroende för varandra som kommer att åtgärdas först. För när människor ser att de man inte känner inte är farliga så kan man börja lita på varandra. Då behövs inte de fattiga hållas på mattan utan kan få chanser att förbättra sina liv. Som att få öppna bankkonton utan för stor byråkrati. Eller få ordentliga svar när de vill veta hur man gifter sig, hur man skriver in sig i försäkringskassan eller vill göra rätt för sig på något annat sätt. Ojämlikheterna minskar och politiker och offentliga tjänstemän kommer att våga ta allas intresse i beaktan.

För faktum är att det finns en korrelation. I samhällen med högt mellanmänskligt förtroende så är ojämlikheten mindre och samhällsstyrningen bättre. Och en spiral är cirkelformad, alltså borde man kunna börja i vilken ände som helst. Varför inte i denna?

Panama och fattigdomen

Panama har bland de högsta inkomstskillnaderna i världen. Alltså störst gap mellan de som är fattiga och de som är rika. Latinamerika är för övrigt värst i världen på inkomstskillnader. De snabba ekonomiska utvecklingen som kontinenten haft de senaste årtiondena har framför allt hamnat i fickorna på dem som redan hade mycket där. Landets rikaste 10% får 40% av inkomsterna/konsumtionen. Bara i Sydafrika och Seychellerna står de 10% rikaste för en större andel av inkomsterna.

Visst har andelen fattiga minskat, idag lever 32,7 % av befolkningen under den nationella fattigdomslinjen. Men minskningstakten är alltför långsam. Det är svårt att mäta styrkan i det sociala arvet, men de som har försökt kan konstatera att i Latinamerika är det störst risk att söner till fattiga fortsätter vara fattiga. Om pappan inte har utbildning kommer hans barn heller inte få det. Mekanismerna "stanna där du är" är så starka att fattigdomens spiraler går från generation till generation. Så hur mycket tillväxt kanalen och byggboomen än skapar så gör inkomstskillnaderna att den sociala segheten består. Den som är rik kommer bara bli rikare. Och den som är fattig kommer förbli fattig.  

Vi vet hur Sverige försöker bryta det sociala arvet och skapar ett samhälle som ge alla en chans oavsett vilka resurser föräldrarna har. Vi vet hur svårt det är, och hur höga skatterna blir för att klara det, men vi vet att det går. Panama kan inte gå samma väg. Det var ramaskri och demonstrationer förra året när parlamentet höjde momsen från 5 till 7 %. Våra barns skola, som inte är den dyraste, kostar förutom inskrivningsavgiften på 40 000 kronor, 3 500 kr i månaden. Per barn. När Teo bröt armen kostade det 10 000 kronor. Att göra skolor och sjukhus avgiftsfri, förstatliga dem (eller bara införa skolpeng omman hellre vill) och inskränka valfriheten kräver enorma omläggningar som skulle likna revolution. Ska politik skapa ett välfärdssamhälle behövs andra strategier än de som Sverige inledde för 100 år sedan med utgångspunkt i ett helt annat samhälle.

Men det finns ett avgörande samband i ett välfärdssamhälle som Panama bör uppmärksamma. I starka demokratier, med stark välfärd så är inkomstskillnaderna inte så hög. Sverige har en gini koefficient på 23 medan Panama har kring 40. (0 är total inkomst jämlikhet och 100 total ojämlikhet) Det finns ett tydligt samband, globalt, mellan jämlika samhällen, välfärd och mellanmänskligt förtroende. När det inte är så stora skillnader mellan människors levnadsstandard så kan de lita på varandra. Och detta händer i välfärdsländer. Vilket som kommer först och var denna spiral börjar håller forskarna på och försöker utröna (för den nyfikne: kolla Quality of Government Institute på Göteborgs Universitet). Men jag tror jag vet var Panama skulle kunna börja. Det kommer i nästa inlägg.

Tomten är multilingual

I Teos värld talar tomten spanska, engelska, franska och tyska. Och efter en lektion av Teo kan han nu också uttala å, ä och ö. Men kan han läsa skrivstil?

Enligt internationell tradition kommer herr Nikolaus 6 December. Fast i år var han så upptagen för renarna är sjuka och nu måste han flyga runt världen, så han kom tidigt. Så pass att barnen inte riktigt hunnit uppfatta att vi befinner oss i juletider. Men nu är de påminda, samt om att om man plockar ihop sina smutsiga kläder ordentligt och övar noga på läsningen, så är det snart jul. Därav Teos vänliga brev som börjar med: Para Santa clos, och avslutas med vädjan: Santa clos, porfabor me da las cosas. Porfabor. De Teo. Eres el mejor.

På svenska betyder det typ: Jultomten, snälla ge mig sakerna. Snälla. Från Teo. Du är bäst.

Logikproblematik

På tal om logik. Jag försöker verkligen vara kultursensitiv. Jag vet att min logik inte alltid är rätt logik och att andras logik också är logik även om den inte är som min. Jag har lärt mig att bara för att jag tycker att det är logiskt att man förvarar kastrullen och tillhörande lock på samma ställe så kan det också vara logiskt att förvara locken på ett ställe och själva kastrullerna på ett annat. Jag inser också, fast med större möda, att köksapparater kan förvaras uppdelat efter material, dvs om en del är av plast så förvaras den i plastavdelningen och om en del är med motor förvaras denna del i motoravdelningen. Det tar en liten stund att plocka ihop de olika delarna när man ska göra juice, men ok, logik är relativt.

Jag kan också acceptera att logiken i informationsdelgivning ser annorlunda ut  Panama. När hela familjen fått kliva upp som vanligt klockan sex på måndagen, stressat ihop frukost, gjort lunchlådor, packat gympaväskan, kammat håret, hittat rena skolstrumpor och lyckats hålla humöret hela vägen till skolan får man inte bryta ihop när den är stängd. Vi vet att det är november, elen och vatten kommer och går. Utbildningsministern stänger skolor i hela Panama City trots att det endast är några skolor i innerstaden som är utan vatten pga översvämningar. Hon gör det via tv:ns nyheter på söndag kväll. Det är inte enligt min logik, men ok, det är det medium som funkar och för dem skulle det bli komplicerat att säga att dessa skolor stängs och resten är öppna. Bättre att stänga alla. Och ministern är troligen själv uppväxt med hemhjälpar så varför tänka på de familjer där båda jobbar och har svårt att hitta barnpassning så där på stubberten. Man kan ana en annan kontextuell logik så att säga. Fine.

Men. När administrationen för vårt bostadsområde ringde i söndags morse för att berätta för oss att elen hade gått, då var jag tvungen att fråga varför de ringde.
- Ja, för att berätta för er att elen gått.
- Ehh, jo det har vi märkt. Den har varit borta i en timme nu.
- Ja det har den.
- Ok, men vet Ni när den kommer tillbaka?
- Nej.
- Nähä, men kanske ni vet vad det beror på att den är borta? (Så att man kan räkna ut själv hur lång tid det borde ta att fixa det.)
- Nej det har jag ingen information om.
- Jaha, har Ni någon annan informatin som skulle kunna vara av nytta?
- Endast att elen har gått.

Vari finns logiken i att på söndagmorgon kalla in någon som måste ringa runt till alla boenden för att berätta att elen gått? Varför gör man det? Jag behöver bara en liten ledtråd så lovar jag att fortsätta vara kultursensitiv, öppen för andra sätt att se på saker och flexibel i mitt sinne.

Varför man står upp på falket av en taxi istället för att sitta ned? För att känna vinden i håret. Och har man inget hår så är det för att visa sig macho inför damerna. Ser ni vad jag kan.

Tazoskris

Igårkväll uppstod kris i familjen Sandin. Telma tappade bort Teos tazos. Utomhus. Alla letade. Men det var becksvart i parken, duggregn och lerigt så efter tre kvart fick vi ge upp. Teo somnade gråtandes. Telma somnade också snyftandes, fast ett par timmar senare, förtvivlad eftersom hon inte riktigt hunnit försonats med Teo innan han somnade.

I en sådan kris rymmer många intressanta aspekter. För det första att 20 små plastbrickor kan få ett sådant värde för barnen att de ärligt och uppriktigt blir helt utslagna av att de försvunnit. Orsaken är enkel: Teo har vunnit ihop dem. De kommer nämligen i små chipspåsar som andra barn i skolan äter och så spelar de om dem: om man vinner får man en bricka. Teo får ju inga chipspåsar av sina föräldrar, så han har helt enkelt tjänat ihop sina tazos.

För det andra uppdagas syskonkärlek, empati och dåligt samvete i en enda känslo-orkan som man som förälder måste nysta i utan att lägga orden i mun, curla eller reda ut åt henne. Dessutom var hon ju en slarv-potta och då kan man faktiskt inte säga att "asch, det gör inget." 10-års känslor är inget att leka med och att trösta är en hårfin balansgång. Phu.

För det tredje uppstår en fundering kring konsumtion och värde. Våra barn blev mer uppbragda av att tappa bort tjugo plastbrickor än den gången vi trodde Telmas mobiltelefon var borta. Varför köpa dyra pryttlar till barnen när de enda helst leker med plastbrickor som kommer i chipspåsar för 40 cent?

Och för det fjärde, när de väl hittats i gungan på grannens terass, blir glädjen och syskonkärleken så stark att sång, hurrarop och asgarv uppstod spontant på gatan. Total lycka och sammanhållning. Vad är då slutsatsen? Ger man barnen inga chips tycker de att små platsbrickor blir så viktiga att stark syskonkärlek uppstår. Ja så är det. Ju hårdare uppväxt desto mer kärlek. 

Vi fotograferade...

Stor som en honungsmelon och levande. Måste såklart både studeras och granskas innan han fick återgå till havet. Har någon ett namn för denna svarat bläbbiga gigantiska havssnigel?

Vi badade...

Vi åt...

Precis som man ska på en fantastisk, och solig, semester. Tack för besöket!

P.s. Vi har varken tagit kort på spöregnet i El Valle eller skorpionen som stack yngsta dottern. De äventyren är ej möjliga att återge på bild. D.s.

Kanalbygge

Teo och Adam har varit kreativa. De byggde kanalslussen. Med tillhörande räls och tåglok. Båten är fenomenal, kolla in containrarna. Och kommandobryggan. Man avundas åttaringarnas detaljminne.

Regnmånad

Vi går nu in i den mest regnintensiva månaden på hela året. Det märks. Grodorna blir nyfikna och sätter sig på fönstret. Barnens vita kläder blir inte rena när de lekt ute, leran går inte bort. Skor och väskor som man inte använder dagligen blir mögligt. Barnen cyklar till skolan men får åka bil hem när det spöregnar. Poolen blir dimmig efter tre dagar.

Men det gör ingenting! För nu har vi en hel vecka ledigt framför oss med Åsa-Pia och Peter med tre barn. Och vi ska åka till den solsäkra halvön Azuero och snorkla och bada och ha det finfint. November kan slänga sig i väggen för vi har det toppen!

8 års kalas på svenskt sätt

Ett vanligt panamanskt födelsedag i våra barns skola arrangeras på lokal, en bowling-hall, lek-hall, spel-hall, målarverkstad eller liknande. Pajas, lekgubbar, hopptorn, glasskärra, popcornsapparater mm brukar hyras in. Och musik på högsta volym och barnen kommer med ett stort paket och går därifrån överrösta med småpaket, godis, chips och kakor som delas ut till gästerna.

Så vi tänkte, Teo också, att vi gör ett litet svenskt kalas. Hemma. Med skattjakt, gräddtårta och fiskdamm. Mellan två och fem på söndag eftermiddag. Vid kvart i tre dundrade 10 hyperaktiva åttaåringar in och ville spela fotboll, hoppa på trampolinen och åka canopy. De hade varken tid för samarbetslekar eller "sätta knorr på grisen". Hot dog var inte ens att tänka på. Skattjakten fick vi övertala dem till att pausa för, och när de väl börjat kunde de inte sluta leta paket i parken. Till slut fick vi dem att sätta sig för att äta tårta men precis när sången var avklarad reste alla sig och sprang ut för att spela revanschmatch i fotboll.

Fiskdammen var förstås en hit. På något sätt blev innehållet i påsarna underordnat själva fiskandet. Precis som allt annat med åtta-åriga pojkar. Det de vill är att ha kul ihop, spela fotboll, kivas, leka och skoja med varandra. För barnen är det en fantastisk upplevelse att få se hur Teo bor, spela ett par matcher och testa den farliga, farliga canopyn.  

Men alla åttio kanelbullarna jag bakat var kvar efter kalaset. Fyra av fem kosher-korv-paket var oöppnade. Hela passionsfruktpajen var oäten och fyra femtedelar av tårtan blev över. Men saften var så gott som slut. och tillbringaren med vatten hade vi fått fylla på flera gånger. Det rann svett från barnen när de väl åkte hem.  

Igår måndag hade killarna i skolan sagt att det var ett jätte, jättebra kalas. Nu är Teo åtta, stolt och mycket, mycket lycklig.

Oj hoppsan

Jag råkade visst bjuda in Teos klasskamrater till födelsedagsfest nu på lördag, 8 oktober. En ängslig mamma ringde ögonblickligen och upplyste mig om att det är Yom Kippur nu i helgen. Wikipedia upplyser oss om att:

"Det är den viktigaste och allvarligaste högtiden för troende judar.  År 2011 (5772 judiska året) så infaller Yom Kippur mellan solnedgången den 7:e oktober och solnedgången den 8:e oktober. Försoningsdagen genom att fasta, be böner, samlas till gudstjänster och be alla människor om förlåtelse. Under djupt allvar tänker man tillbaka på det år som gått och vad man kan ha gjort för fel och misstag. Samtidigt lovar man Gud att försöka bli en bättre människa och att försöka leva som Gud har tänkt att människan bör leva. Under jom kippur förväntas man försonas med sina ovänner, bära vit skrud och kippa samt tända ljus för avlidna. Under hela jom kippur avstår man från mat och dryck, när det åter är tillåtet att äta så serveras havregröt och Chimbubröd."

Oj hoppsan. Imorgon tar Teo med sig lappar till alla inbjudna med ett nytt datum för festen. Och då ska vi bjuda på kosher-korv, kosher-tårta och kosher-kanelbullar.

Girghetens ansikte

För tre år sedan var detta ett blomstrande hotell på ön Contadora, med 300 rum som gav arbetstillfällen till ö-befolkningen och kommers för halsbandsmakare, fiskare och annat vanligt folk. Idag är det fullständigt övergivet och arbetslösheten på öarna är skyhög. Vad var det som hände?

Det var en Colombiansk familj som ägde hotellet. Det gick lite knackigt tyckte de, så de ville sälja det. För 30 miljoner dollar. Det dröjde länge innan någon ville köpa det, men till slut ville en grupp finansiärer köpa hela hotellet, inklusive all den mark och tjänstebostäder som hörde till. Men för att köpet skulle gå igenom måste ägarna köpa ut sina anställda. Då började ägarna tillåta försäljning til personalen av den värdefulla inredningen så som t ex möbler, dörrar, fönster och luftkonditionerinegen.

Då tänkte naturligtvis ö-befolkningen att de lika gärna kunde ta det som inte var till salu också och det som blev kvar, så som lampor, dekorering, hyllor men också eluttag, tegelpannor etc. När så de nya ägarna kom till ön för att inspektera sina ägor hade det blivit fullständigt demolerat. Helt utblåst. Och det vill man ju inte betala 30 miljoner dollar för.

- Ni skulle ju ändå bygga nytt, sa de gamla ägarna, som f ö äger ett antal andra hotell i både Colombia och Panama. Och så vägrar de sänka priset.

Rättstvisten pågår fortfarande. De gamla ägarna tänker inte sänka priset och de nya ägarna tänker inte betala ett överpris för mark och ett ruckel. Så länge står det och förfaller. Colombianerna åkte hem, de tog inte ens med sig passagerarfärjan som de transporterade alla all-inclusive gästerna. Den står kvar på stranden.

Och vad säger ö-borna? De rika vill bara ha lugn och ro och de fattiga har vant sig vid det nya livet utan att tjäna extra pengar på turisterna. De senare väljer arbetslöshet och tillfälliga inkomster på smått och gott istället för att arbeta som servitörer, städerskor, kockar eller receptionist och serva amerikanska turister.

Hotellet, och färjan, står kvar där de står och förstörs. De gamla ägarna behöver inte pengarna. De nya har redan investerat i något annat. Ö-borna vill inte ha det och bästa av allt - de rika panamenjerna som äger de flådiga husen på ön slipper de nyfikna turisterna i sina välansade trädgårdar. Enda förloraren är naturen. 

En helt vanlig födelsedag

Mer från barnens födelsedag

Luc kom med stort paket.

Fem födelsedagssånger: svenska, spanska, tyska, holländska och engelska.

Teo är stolt och lycklig.

Födelsedagskalas

Födelsedagskalas med skattjakt, lekar, fiskdamm och tårta. Och kompisar. Det är sannerligen ett härligt gäng barnen på gatan, i alla åldrar med alla nationaliteter.

Med tanke på att båda barnen vaknade 04.30 på morgonen, blev väl firade på morgonen i skolan och fyra timmars fest på kvällen så blev det en riktigt lång dag för dem båda. Det är så vi gör i Panama. Aprovechar. Tar tillfället liksom.

Grattis på födelsedagen Telma och Teo!

September Sjukmånad

Efter Costa Rica åkte jag och barnen på resort i ett dygn. Barnen låg i poolen en eftermiddag och en förmiddag och jag låg vid poolkanten och läste studielitteratur. Det låter härligt och det var det men allt har sitt pris. Tre dagar senare hade således först Teo öroninflammation och sedan Telma samma åkomma på onsdagen. Det får man när man ligger för länge i poolen i tropikerna.

Så på torsdag vaknar Telma upp med 40 graders feber. Det hade hon i två dagar. Teo klarade sig ganska bra tills nu i måndags. Då var det hans tur att ha 40 graders feber. Virus. Igår hade ingen av dem feber men en kraftig hosta. Idag. En och halv vecka senare kunde BÅDA barnen gå till skolan. Men de får inte delta i simlektionerna.

Ni som vet hur det brukar vara när barnen är sjuka undrar förstås var Andreas var under denna mardrömsvecka. I Budapest. Så klart. Men jag är en stålmamma och har slutfört fyra inlämningsuppgifter till universitetskurserna, skrivit klart korruptionsseminarierapporten och haft kanelbullsfika i lördags för grannarna och frukost för väninnorna igår. Nu är Andreas hemma. Och jag behöver vila.

Nu vet ni varför jag inte riktigt hunnit uppdatera bloggen. :)

Anti-korruptionskonferens

                        

                                                                 



Vi har alldeles för mycket korruption i Latinamerika. Jag fick äran i mandags morse att inleda konferensen med statistik och fakta om globala korruptionstrender. Alla som kan något om korruption i regionen var på plats i Costa Rica och vi hade två dagar späckat med studier om korruption, projekt, program och lessons learned. Det är som på den gamla goda tiden. Jatte, jattekul.

Klappförbud

Teo fick inte klappa bältdjuret. Vi utfärdardade klappförbud på alla vilda djur. Då uppstår naturligtvis frågan: vad är vilt och vad är tamt?

Skörden från de två senaste veckornas djurfoton visar att gränsen inte är så enkel att dra. En ödla som Telma och Teo kan komma så nära att de kan ta en närbild? Är man inte tam då?

Hästar får man alldeles säkert klappa. Däremot har vi fått tulla på hjälmobligatoriet.

Och kanariefågeln (det heter den ju naturligtvis inte här!) som vi är helgvakt för. Han hade skadat sin vinge och kan inte flyga. Vår granne tog hand om honom och medan han läker sin vinge får han vård, omsorg och sitta stilla i sin bur. Så fort han kan flyga (hoppas vi!) så kan han släppas fri. Om man är temporärt infångad, är man tam eller vild då?

?

Vi har nu omformulerat klappförbudet. Man får klappa de djur man känner och vet att de inte bits. Trots allt är ju vara djurälskande barn ganska kloka och självständiga. Och vaccinerade mot rabies.

Ett bältdjur utanför vardagsrumsfönstret

Har ni sett ett bältdjur någon gång? Så här der det ut! Vi visste att det fanns, vi hittar spåren efter letandet efter insekter och larver i trädgården men de brukar inte visa sig framme på dagtid. Förrän igår. Han (eller är det en hon?) gick där och nosade, obekymrad mitt på blanka eftermiddagen. - Får jag klappa? frågade Teo. Hmm. Finns det en klappregel för vilda bältdjur?

Från blodpudding till resursfördelning

Telmas nya tvärsektoriella temaarbete i skolan går under rubriken: Var vi befinner oss i världen och universum. Idag fick hon hålla föredrag om i vilken värld hon befunnit sig i åtta år i sitt liv.

Ingen blir förvånad om Telmas klasskamrater upplever att Sverige skulle kunna likställas med yttre rymden. Vissa saker kan de ju känna igen: urbefolkningen sjunger konstigt och bygger tipitält. Samerna har ju liksom indianerna eget språk, parlament och egna skolor och så. Sverige har också nationaldräkter och folkdans, precis som de andra klasskompisarnas länder. Och hantverk i trä (men en röd häst - varför då?).

Men att vi kan äta rutten rå fisk och kokt grisblod är ju obegripligt (är blodpudding kosher?). Och att vi dansar runt en hög lövklädd påle för att fira fertilitet är också lite knepigt. Och då tordes Telma ändå inte berätta vad pålen symboliserade. Vinter och snö går för de flesta inte relatera till. Och att husen är av trä - inte är väl folk så fattiga i Sverige att de måste ha hus av trä?

I hemläxan ingick att kunna beskriva ursprunget av de olika presenterade kulturella exemplen. Det är lätt, det är bara att tänka på Emil i Lönneberga så förstår man varför våra nationalrätter är fattigmanskost, en trähäst kan bli nationalhantverk osv. Men för latinamerikanska barn, och svenska för den delen, är det svårt att begripa att Sverige endast för hundra år sedan var fattigt. Hur kunde Sverige ta sig dit där vi är idag? Vad gjorde Sverige rätt och vad gör alla fattiga länder fel? Ja, det är ju förstås demokratiforskarnas aktuella huvudbry, men det tål att tänka på då och då. Plötsligt blev en kulturell uppvisning en lektion i den globala orättvisa resursfördelningen. Hon är listig hon, Telmas lärare.

Leva i värmen

Häromdagen framkallade en suddning av en felaktig sudukolösning svettdroppar i pannan. Den fysiska aktiviteten av en repetitiv handrörelse under en minut - det var ett gigantsuduko från 1 till 25 - gjorde att jag fick sitta stilla i en kvart för att bli av med eftersvettningarna. Det var inomhus, där vi brukar ha det relativt svalt.

Jag läste i en vetenskaplig artikel att det finns ett tropik-avdrag i BNP- jämförelser mellan olika regioner i världen. Man gör x antal % avdrag för att man kan inte förvänta sig samma ekonomisk tillväxt i ett tropiskt land. Detta av agrikulturella skäl, stod det, men jag är tveksam. Det växer ju så det knakar här, bara man inte ger sig på att odla tomater eller basilika. Med rätt grödor borde det bli ett tropikpåslag istället.

Däremot måste man promenera långsammare, gräva korta stunder i taget under stekande sol för att inte få solsting, ta långa lunchpauser för dem som arbetar utomhus, och dricka kopiöst mycket vatten. Barnen i skolan har "vattendrickarpaus" med jämna mellanrum. Det har troligen de flesta arbetare också. Ett större vägprojekt kräver ideliga avbytningar, det är därför en kille alltid jobbar och tre tittar på. Det är klart att hettan skapar konsekvenser för ekonomin.

Konsekvenserna för familjen Sandins ekonomi är naturligtvis både lite plus och minus. Inhandla kläder med minimalt med tyg (linnen och shorts) är billigare. Vi slipper också köpa jackor, galonkläder och gummistövlar. Skulle man ha sådant på sig när det regnar blir man lika blöt innanför galonen som utanför, av svett. Bättre göra som barnen - ta på sig badkläder när de är ute i regnet och leker.

Linnekläder är uteslutet. Viscose gör ont på kroppen. Täckta skor ger blåsor. Däremot är sjalen det bästa klädesplagget: bra att ha i väskan för de tillfällen man är inomhus och air-condition är för kylig. På så sätt blir garderoben ganska luftig; lite, smått, tunt och enkelt att välja. Man varierar med sjal. Å andra sidan har vi en strykande åtgång på paraplyer (de regnar sönder!), tvättmedel, diskmedel, ajax, tvål och deodorant. Som sagt, det finns en anledning till att svininfluensan aldrig fick fäste i Panama.

Idag försöker jag tänka positivt. Det finns fördelar med att leva i värme. Man slipper stressa, för det gör ju ändå ingen annan. Klädvalen är enkla och Teos fotknölar och armbågar slipper skrubbas en gång i veckan. Och det var egentligen inte svetten framkallad av sudukosuddningen som var jobbigt, det var det faktum att jag fick sudda det för tredje gången (och felen visas ju alltid när man nästan är klar). Och tänk vad härligt det är för barnen att deras sandlåda både är naturlig och gigantisk. Foten i kläm. Jajemän.

Fruktodlare

För ett år sedan grävde jag ned ett antal papayakärnor i trädgården. En av dem blev ett högt träd som nu har fått sina första små papayaitas. -De är oätbara, säger Alberto. Och två dagar senare hade de båda minipapayorna trillat till marken. - Det är för att det är en herr-papaya, säger Alberto och skar en djup skåra med macheten rakt genom trädet vid roten. -Nu ska det bli en dam-papaya, sa Alberto, de ger massor med frukt så småningom.

Jag är skeptisk. Är det så enkelt med ett könsbyte?

Det bästa av två världar

Din kommentar på förra inlägget, Greta, är på pricken. Tänk att få uppleva ALLT, eller åtminstone så mycket! Jag tror också att själva jämförelsen gör det enklare att uppskatta de olika världarna, se det unika och kunna njuta av det. Ingenting blir taget för givet längre. Faktum är ju att egentligen så är den ena världen i självklart bättre än den andra.

Jaghade faktiskt en Panama-upplevelse på Fränsta vårdcentral. En sköterska vill inte ta blodprov utan att jag hade ett papper att visa upp. -Vilket typ av papper, vad ska det stå på det, undrade jag. - Ja, vad som helst bara det är ett papper. - Från vem, frågade jag. - Vem som helst, det förstår du väl att jag inte kan ta ett prov utan ett papper, svarade sköterskan. Ja, jo, nej det är klart. I Panama skulle det ju aldrig gå.

Sverige har defekter. Panama har makalösa tillgångar. Jag och Andreas visste det rent teoretiskt, men nu känner vi det också. Barnen känner det sedan ett tag tillbaka och kan möjligen nu också förstå det rent teoretiskt. Naturen i båda världar är makalös. Natur är nog fantastiskt var i världen man än bor. Men när man sett mer än den egna skogen så kan man kanske förstå vad och hur den är fantastisk. Uppskatta det mer. I vinter när vi kommer hem och firar jul så kommer vi garanterat att uppskatta de mörka kvällarna, kylan och snön. Till och med. Du har så rätt Greta!

Ni andra, kolla Gretas blogg och låt er inspireras! http://stickgreta.blogspot.com