Tazoskris

Igårkväll uppstod kris i familjen Sandin. Telma tappade bort Teos tazos. Utomhus. Alla letade. Men det var becksvart i parken, duggregn och lerigt så efter tre kvart fick vi ge upp. Teo somnade gråtandes. Telma somnade också snyftandes, fast ett par timmar senare, förtvivlad eftersom hon inte riktigt hunnit försonats med Teo innan han somnade.

I en sådan kris rymmer många intressanta aspekter. För det första att 20 små plastbrickor kan få ett sådant värde för barnen att de ärligt och uppriktigt blir helt utslagna av att de försvunnit. Orsaken är enkel: Teo har vunnit ihop dem. De kommer nämligen i små chipspåsar som andra barn i skolan äter och så spelar de om dem: om man vinner får man en bricka. Teo får ju inga chipspåsar av sina föräldrar, så han har helt enkelt tjänat ihop sina tazos.

För det andra uppdagas syskonkärlek, empati och dåligt samvete i en enda känslo-orkan som man som förälder måste nysta i utan att lägga orden i mun, curla eller reda ut åt henne. Dessutom var hon ju en slarv-potta och då kan man faktiskt inte säga att "asch, det gör inget." 10-års känslor är inget att leka med och att trösta är en hårfin balansgång. Phu.

För det tredje uppstår en fundering kring konsumtion och värde. Våra barn blev mer uppbragda av att tappa bort tjugo plastbrickor än den gången vi trodde Telmas mobiltelefon var borta. Varför köpa dyra pryttlar till barnen när de enda helst leker med plastbrickor som kommer i chipspåsar för 40 cent?

Och för det fjärde, när de väl hittats i gungan på grannens terass, blir glädjen och syskonkärleken så stark att sång, hurrarop och asgarv uppstod spontant på gatan. Total lycka och sammanhållning. Vad är då slutsatsen? Ger man barnen inga chips tycker de att små platsbrickor blir så viktiga att stark syskonkärlek uppstår. Ja så är det. Ju hårdare uppväxt desto mer kärlek.