Kokosnötter och landförvirring

Idag när vi satt här och julpysslade med våra grannar så kom Teo plötsligt in med två stora kokosnötter, så tunga att han var tvungen att bära en i taget uppför trappan.

- Jag hittade dem på gräsmattan, sa han. Jag såg frågande på Silke som sa:

- Ja vad kul, vi ber grannens trädgårdsmästare öppna dem åt oss! Hmm, men tillhör de inte någon? Kan man bara ta dem sådär? Kan man öppna dem? Äta? Nu? Tja, tydligen.

Grannens trädgårdsmästare stängde av trimmern (här klipps gräsmattan alltid med en trimmer!) och gick och hämtade sin machete. Han hackade och hackade och nu börjar jag förstå att Povel Ramel har fått allt om bakfoten. För det första är det inte själva nöten som är svår att få upp, det är skalet. Det hackar man sönder tills man kan dra ut den håriga nöten. Hammare och spik hade gått utmärkt. För det andra så är det superenkelt att ta sig in i nöten med ett sugrör och dricka upp kokosvattnet (att det heter kokosmjölk på svenska är ju helt missvisande - det är transparant. Vad har de stoppat i konservburkarna egentligen?) Nöten har tre hål och ser ut som ett litet apansikte. Ett av de tre hålen är mjukt och man trycker bara sönder det lite lätt och stoppar i sugröret och varsågod och drick! Och för det tredje är det inte alls svårt att få sönder själva nöten. Luc, fem år, visade. Han ställde sig på terassbänken och från sin höjd (en meter över marken) dängde den i betonggolvet. Bäng så gick den i bitar.

Så det behövs ingen far för att få sönder nöten. Han är förresten i... hmm, var var det nu igen, Monte Video tror jag. Fast igår var han i Buenos Aires och i morgon i Lima. Fast troligen just nu sitter han på ett plan tillbaka till Buenos Aires. Eller var det Santiago? För dit skulle han ju också den här veckan. Jag är inte ointresserad, han har bara ett helt galet veckoschema. Till råga på allt blev han dunderförkyld häromdagen så när han ringer hör man knappt vad han pratar om. Jag har dock begripit att han fått en dunderkur av någon Röda Kors läkare och är nu fullproppad med antibiotika så att händerna domnar. Latinamerikansk medicinering kommer att kräva ett eget blogginlägg...

Om kokosnöten var god? Jajemän. Teo är numer vår finfine servitör som bjuder på färsk kokosnöt när man som förväntar sig det som minst - i adventkalendersproduktionen!

Telma är mest normal i familjen

Alla vi känner som har erfarenhet av att flytta utomlands säger att det tar några månader att anpassa sig, börja trivas och känna att livet är finfint i nya landet. Några har tom sagt att det kan ta upp till ett halvår. Särskilt när det är i ett land där allt: språket, sedvanor, utseende och livsförutsättningar är helt annorlunda. För Andreas, Teo och mig - i den ordningen - gick det i rekordfart. Telma är den mest normala familjemedlemmen.

Det är ingen fara. Hon mår bra, är ganska lycklig både i skolan och hemma. Rektor, psykologen och lärarna i skolan upplever att hon är integrerad och att det gått jättefort för henne. Hon förstår mer och mer, hänger med på lektionerna och har de senaste veckorna börjat skratta, springa i korridorerna (som man ju absolut inte får!) och leker med de andra barnen på rasterna. Men hon känner sig ensam ibland. Hon saknar sina kompisar i Sverige. Vi märker att hon är lite argare än vad hon brukar vara och framför allt mycket kaxigare mot hos. Nästan lite tonåring ibland. Hon säger att allt är bra här, men hon vill ha en eller flera bästisar.

Telma förstår intellektuellt att det tar tid att lära sig ett språk och få vänner. Men hon blir förstås otålig. Flickorna i klassen - de är bara fem tjejer! - har ibland svårt att släppa in Telma och glömmer att ta med henne, förklara för henne och se till att hon är på båten. Det är tom ett par tjejer som kan vara lite extra avundsjuka när Telma är med. Fröken gör vad hon kan men det är inte så lätt med åttaåriga tjejer som precis har börjat ha bästisar.

Men Telma är också den modigaste i familjen. Hon tar kontakt med de äldre flickorna på skolan och har plötsligt fått kompisar i de andra klasserna. Jag förvånas ofta av att både längre och större flickor kommer fram och hälsar och pussar på Telma. Och nu tror vi att ett genombrott kommit. Igårkväll kom en holländsk kvinna fram och frågade om jag var Telmas mamma, var vi bor och om deras nioåriga dotter Sophi kan få bjuda hem Telma någon gång. Det visade sig att de bor 500 meter från oss! Telma blev överlycklig, de två tjejerna har redan funnit varandra på skolan och Sophi har tom på egen hand börjat ta reda på viktiga meningar på svenska.

På något sätt känns det som att det är just vad Telma behöver, något hemvant. Alla gosedjuren hemifrån och mina tunna svenska pannkakor räcker inte. En blond europeisk kompis kan mycket väl vara den "vila" Telma behöver från allt panamanskt. Hon klarar det jättebra, men ny skola, nytt språk, nya kompisar och all denna kaos som ständigt pågår i skolan är så ansträngande för henne. Det är egentligen inte så konstigt att det är hon som är mest normal, det är också hon som har den tuffaste vardagen. Det är snarare ett under att hon orkar och att hon oftast är glad både när vi lämnar henne halv åtta och hämtar henne klockan tre. Man undrar ju om någon av oss andra tre hade varit det om vi hade varit i hennes skor. Telma är en makalöst modig och tuff liten tjej. Fast hon börjar bli ganska stor nu förstås.

Internationellt julbak i hettan

Här måste vi anstränga oss lite extra för att få upp julstämning. Så i söndags arrangerade vi stora julbaket del 1. Fyra vuxna och fem barn lyckades skapa välsmakande svenska lussebullar, tyska dinkelkakor med sylt, amerikanska shackrutor samt improviserade internationella alternativa pepparkaks-look-alike med färgglad kristyr. Allt detta medan Svenska Räven-raskar-över-isen introduceras simultant. De annars spansk- fransk- och engelskspråkiga barnen kan nu också svenska ord som "grinolle" och "så-får-vi-lov".

Påhälsning av polisen

Jag vaknade 04.45 inatt av blinkande blåljus på gatan och komradios på hög volym där man pratade om "någon", "en person" och "försvunnen". Två polismän gick med snabba steg fram och tillbaka, tittade upp mot vårt hus och skrek i sina radios. Hmm. Så hörde jag att de kom upp på vår garageuppfart, gick in genom dörren i vår bottenvåning där vi har barnens cyklar och tvättmaskinen. Och gick uppför trappan som går till vårt kök. Och känner på dörren. Hu! Ska man vara rädd för polisen? Eller är det tjuven de letar efter, i vårt hus?

Den som trodde att jag är en modig kvinna har fel. Nu är jag gift. Så jag sprang uppför trappan, väcker Andreas och ber honom gå ut. (UT? Tänk om tjuven lurar bakom presenningen jag hängt på tork?) Andreas är modig, rättrådig och stark. Han klär på sig och utan att tveka öppnar dörren och går helt enkelt ut och pratar med poliserna. Vår dörr till bottenvåningen, där alltså cyklarna står, hade stått öppen och poliserna var oroliga att det varit inbrott. Inget annat. Jo förresten, trodde Andreas att Sverige skulle ta sig vidare till VM i fotboll?

Man ska alltså inte vara rädd för polisen. Tvärtom, det är tack vare dem vårt område är så säkert. Nästa gång ska jag bjuda dem på lussebullar. Och så ska vi naturligtvis bli noggrannare med att stänga dörren.

Strandproblematiken

På google earth ser man långa vita stränder både i Panama City och runt omkring. De finns där på riktigt också, och riktigt vackra dagar solsken och blå himmel känns de riktigt badinbjudande. Men nej, nej, den som törs stoppa stortån i det vattnet riskerar livet. Havet är så förorenat att närmsta strand som man kan bada vid, och känna sig säker, ligger en och halv timmes bilväg från Panama City.

USA gav Panamakanalen, och dess inkomster, till Panamaborna för snart tio år sedan. Efter det har en byggexplosion skett. Panama Citys skyline är pepprad med lyftkranar och varannat höghus är under konstruktion. Det byggs så fort och så mycket att infrastrukturen inte hinns med, eller inte prioriteras. Avlopp av dagvatten eller från områdena som i Stockholm skulle kallas för miljonprogramsområden, renas inte utan går rätt ut i havet. Det är helt galet.

Å andra sidan är det inte dumt att behöva ut och åka lite när man ska bada. På vägen både till kusten på Karibiska sidan och längs kusten på Pacificsidan mot Costa Rica får man uppleva riktiga Centralamerika. Både Andreas och jag har drömt om att åka Panamerican Highway i egen bil och stanna vid sjaviga kiosker och köpa apelsiner. Himlen är full av elledningar, har man otur kan man få väja för hönor och håll alltid ett öga i backspegeln för att upptäcka de livsfarliga diablo rojos (de röda djävlarna) som bussarna kallas. Landskapet är underbart vackert med kullar, vulkaner och så havet förstås.

Väl framme vid Playa Santa Clara är vi först på plats trots att klockan är snart elva. Ett par restauranger spelar salsa-musik men i övrigt är det ganska sömnigt. Så småningom droppar folk in och stora familjer med släktingar och kompisar rullar in stora kylboxar och packar upp lunchpaketen under halmtaken. Ändå blir det aldrig trångt på stranden, bara trevligt och hjärtligt. Kanske behöver alla komma ifrån storstan och göra utflykt ibland. Kanske därför som stadsplaneringen haltar i Panama City. Det går ingen nöd på folket. Tråkigt bara att havslivet får lida för det.

Ge mig styrka, gott humör och mod att vara oärlig

En kort och tjock äldre kvinnlig statstjänsteman har plockat fram mina sämsta sidor. Jag är förbannad och känner hat. På hennes ostädade illaluktande kontor med dignande högar av papper och stämplar och karbonpapper var jag på väg att slå näven i bordet och skrika högt. Tack och lov hejdade jag mig, sa Muchas gracias, och gick ut i bilen och grät. Av ilska, förödmjukelse och indignation.

Innan dagens händelse tyckte vi att pappersexercisen gått lite väl enkelt. Redan i Sverige förstod vi att det skulle bli besvärligt. Panamas myndigheter måste för att ta emot våra barn i skolan ha ett utdrag på att de gått i skolan i Sverige och betygen de senaste två åren. Nu har vi ju inte betyg i Sverige så jag bad rektor och Teos tidigare förskolechef skriva att barnen gått i skola/förskola de senaste två åren och att de var godkända och inte hade några inlärningssvårigheter. Jag tänkte att det var det som var den viktiga informationen Panama kunde behöva för att våra barn skulle få börja skolan här. Rektor och förskolechef var mycket hjälpsamma och satte stämplar på papprena så ordentligt.

Nu visade det sig att Panamas ambassad behövde verifiera papprena, eller legalisera dem som de kallade det för. Och för att ambassaden skulle kunna göra det så behövde en svensk Notarius Publicus intyga att signaturerna inte var falska. Ett par dagar innan planet lyfte från Sverige fick jag cykla med papprena mellan Lidingö Stadshus och ambassaden och betala först 100 kronor per papper hos NP och sedan 300 per papper på ambassaden. Jag valde ut tre papper av de eventuellt intressanta jag lyckats skrapa ihop. När jag frågade på ambassaden om de trodde att det var rätt papper viftade hon med handen att jo, jo, säkert, bara de är välstämplade så. Och det blev de ju nu. Med massor med stämplar och postiller (frimärken som de viker runt hörnet) och en massa signaturer överallt.

Receptionisten på Isaac Rabbin tittade på de välstämplade papprena och sa: -Mycket bra, nu behöver de stämplas av först utrikesminsiteriet och sedan utbildningsministeriet. Hon gav mig adresserna. Utrikesministeriet var ingen match. Det var knappt kö och efter att ha tagit emot papprena och skickat mig till banken för att betala 2 dollar (billigt!) per papper så kunde jag sedan hämta ut dem i god ordning på eftermiddagen. Med ännu fler stämplar och signaturer.

Så idag skulle jag alltså till den sista anhalten i exercisen - utbildningsministeriet. Och där stod alltså denna förhatliga paranta dam och sa att de där papprena är inte vad de vill ha. De vill ha betygen, per ämne. -Jo, svarar jag vänligt, men i Sverige har vi inte betyg i skolan i de lägre årskurserna. -Det spelar ingen roll, säger damen, det är det myndigheterna här ska ha. - Jag förstår, försöker jag, de här papprena jag har säger i löpande text att de är godkända. -Nej, de där papprena räcker inte. Det ska vara BETYG.

Jag bläddrar igenom min bunt papper som jag tagit med mig "för säkerhets skull" och drar fram ett papper som Telmas lärare skrev som betygsliknande, "i fall att". Det är med kryss och lite text uppdelat på de olika ämnena, på engelska. Jag frågade damen om det var något sådant här hon behövde. Jo just precis ett sådant papper kunde hon tänka sig trots att det inte var officiellt, hade ingen signatur och inte en enda stämpel. Men på spanska. Hon plockade fram en dålig kopia av någon slags lagtext där det i §4 står att utländska dokument ska vara översatta av en auktoriserad och godkänd översättare.

Aha, ok. Men stopp. Vilken årskurs var det här? Hade jag inte sagt att hon hade börjat ettan men inte avslutat tvåan och att hon nu i mars skulle börja trean? Jo, sa jag, men vi har ett annat läsår i Sverige. -Det spelar ingen roll. Hon kan inte börja trean utan att avsluta tvåan, säger damen och suckar högt. - Jag förstår, säger jag, men hon är åtta år och gått i skolan i två år och har tillräckligt med kunskaper för att börja trean med alla de jämnåriga som hon går med nu. Vår nolla är som er etta och vår etta som er tvåa. Jag förklarar att hon går i tvåan nu och läraren tycker att hon är på rätt nivå.

Men tanten är obeveklig. Hon ska ha ett betyg från ettan för att överhuvudtaget få början tvåan (som ju innebär att hon skulle få gå om ett år!!!!) Att vi sedan inte har betyg och att vi har annat läsår är ointressant. -Vi bryr oss inte om hur ni har det i Sverige, säger hon snorkigt. -Här i Panama kan man inte börja trean förrän man examinerats i tvåan. Och så är det! säger hon och viftar med lagpappret. Sedan vänder hon sig om och börjar demonstrativt plocka med andra papper. För säkerhets skull lägger hon till: -Det är enkel matematik. Har hon inte gått tvåan måste vi ha ett betyg från ettan. Det är då jag i mitt sinne ber henne flyga och fara och öppnar munnen för att be att få tala med hennes chef. Tack och lov är det bara Muchas gracias som kommer ut och jag vänder mig om och går alltså ut i bilen och gråter av ilska.

Min nygifta lillebror och hans peruanska fru har en hög av dessa upplevelser, och säkert kan man stöta på en trilsk statstjänsteman i Sverige någon gång. Tyvärr tröstar det inte en högdesillusionerad hemmafru: Två månaders pappersarbete måste börja om från början. Först måste vi hitta en auktoriserad och av utbildningsministeriet godkänd översättare. Så ny runda med det nya pappret för att få nya stämplar och signaturer. Men, de papprena jag har betalat en förmögenhet för att få stämplar och signaturer på, var de helt onödiga? Och VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT DE MÅSTE VARA PÅ SPANSKA?

Och vilket papper är det rätta pappret om de tre jag hade var fel? Uppenbarligen krävs här ett slirande på fakta. Vi måste helt enkelt lämna in ett betyg. Ska vi låtsas att det omdömesliknande pappret (med kryss) som Telmas förutseende lärare skrev är ett officiellt betyg? Ska vi då plocka fram tippex och radera åk två och skriva dit en etta? Och därmed riskera att hon får gå om tvåan, dvs vår etta? Eller ska Andreas åka dit med samma papper med tvåan på och låtsas om som om Telma gått klart tvåan? Eller ska man bara gå och lägga sig och hoppas att det är en ny dag imorgon full med nya spännande upplevelser, lärorika erfarenheter och... exotiska kvinnliga statstjänstemän i klimakterieåldern som ska övertalas?

Teo och Telma tycker om ormar

Djungeltur i flip-flop

Ett par timmar från Panama City ligger en av världens största vulkankratrar. I den ligger en vacker liten by med fräsch luft omgiven av djungel. Dit åkte vi i lördags morse. Detta är Teos version av upplevelsen:

teo gick 4 rundor med pappa
teo såg ett vattenfall
vi gick över många broar
teo

Hela El Valle är som en stor vacker blommande trädgård. Fast med tropiska tillbehör så som förgranna fråglar, gula grodor, ödlor som la ägg i trädgårdsgången och skalbaggar i lakanen.

Och en gigantisk iguana som lunchsällskap.

Isaac Rabin

Det blev alltså en liten judisk skola med undervisning på spanska. Kanske lite ironiskt med tanke på Andreas engagemang för palestinierna och som tom hållit Arafat i handen. Men skolan ligger nära, pappersexercisen var hyfsat enkel (so far) och de kunde ta emot barnen omgående. Dessutom ryktades det om att skolan har en ganska "europeisk" syn på undervisning och inlärning. Vi har inte hört något negativt annat att de kan bli lite för judiska. Men det har vi inte märkt av. Eller så fattar vi det inte helt enkelt.

Det är ändå stora skillnader mellan skolan i Panama och skolan i Sverige. Telma har läxa varje dag, varav två är i skrivstil. De har bara en riktig rast förutom lunchrast (då de kastar i sig matlådan för att hinna ut på rast!) och den är klockan 10 på fm. Då har barnen med sig snacks hemifrån, lite chips, godis och kakor eller varför inte en kellogskartong med sockriga chokladpuffar? Våra barn har bara med sig fullkornssmörgåsar med ost.

Man proppar alltså barnen fulla med socker och låter dem inte ut och springa mellan lektionerna. Jag tyckte i början att det var konstigt att barnen inte kunde sitta stilla på lektionerna utan rör sig i klassrummet även under lektionerna. Och det vi ju alla att åttaåringar som ute och går är heller inte tysta. Ljudnivån i Telmas klass på en lektion i naturkunskap kan vara öronbedövande, och den som skriker mest är ju läraren som måste överrösta. Fascinerande. Men tänker man efter så är det ju inte så konstigt.

I Teos klass är det enklare. De är bara tio barn och har inte lika mycket katederundervisning. De jobbar mycket med stenciler och tränar finmotorik inför skrivstilen. Teo, som när vi kom vägrade rita och skriva med pennor, kan nu kopiera fina tryckta a och både skríver och ritar för fulla muggar. De ligger före den svenska skolan vad gäller skrivning, men långt efter vad gäller omvärldskunskap. På ett sätt förväntar man sig mindre av barnen här, behandlar dem som mindre än vad de är när det gäller kunskaper men förväntar sig mer när det gäller disciplin, att sköta sig bra och att inte springa i korridoren. Teos bästis Matteo fick gå om i korridoren 20 gånger för att han "råkade" springa en gång. Teo däremot har fortfarande sin smekmånad och får idel beröm, belöningsklistermärken och ibland godis när han varit duktig. Häromdagen undrade han om vi inte kunde ha samma system hemma - man får något när man varit duktig?

Barnen har fått lära sig marschera i takt på lagom avstånd från personen bakom och framför. De hälsar nu tydligt och vackert på alla vuxna i hela skolan: Buenos dias! varje gång de möter någon och de har koll på toalett-, dricka vatten och tvätta händer rutinerna. Varje morgon plockar de ur läxböcker och matväska ur ryggsäcken och lägger dem där de ska vara och de skjuter in stolen efter sig när de rest på sig i skolbänken. Mycket viktigt. Några av de första orden de lärde sig i skolan var limpiar, guardar, silencio, orden och fila. Det betyder städa, ta hand om, tystnad, ordning och kö. De verkar dock inte ha tagit skada på något vis.

Andreas och jag går balansgång varje dag. Barnen undrar varför de måste gå i marsch runt skolan för att hedra fosterlandet, eller varför de inte får gå ut och leka mellan lektionerna eller varför barnen inte sitter stilla på lektionerna. Vi vill ju underlätta deras anpassning utan att verka helt knäppa. Men ibland måste vi bara säga: jo, så gör de här, det kan verka lite knasigt men det är bara att hänga på. De accepterar det, dock är Telma fortfarande ytterst motvillig mot skrivstilen, hon BEGRIPER inte varför hon måste lära sig sätta ihop bokstäverna så där snirkligt. Man ser ju inte vad det står då!

För att preparera våra barn ordentligt har vi noggrant förklarat judendomen både religionens och folkslagets historia. Barnen vet nu allt om Messias och konflikten mellan Israel och Palestina. (Nobels fredspris hade de koll på sedan innan) Barnen frågar naturligtvis vem som har rätt och fel i båda avseenden och då har vi som goda föräldrar belyst alla synsätt och vinklar. Vi fick dock berätta att frågan kan vara något känslig och de allra flesta på skolan, särskilt föräldrarna, tycker nog att Messias inte kommit än och att Palestinerna gott kan flytta på sig. Ok, sa Telma, det är bra att veta.

Det viktigast är ändå att skolan känns bra. Telma kan krypa upp i knäet på Maestra Geovana, hennes lärare, och Teo får kramar av både lärare och barnen om han känner sig ledsen. Teo längtar till måndagar för då är det fiollektion och Telma ser fram mot fransklektionerna. Inget av det hade vi kunnat ana innan och det är väl det som är kontentan av de två första månaderna här: man måste prova för att kunna veta.

Vindstilla

Vi läste i Aftonbladet att det är orkan och översvämningar i Centralamerika. Det är i El Salvador och norrut så vi har klarat oss. Över huvudtaget är Panama väl skyddat mot stormar och naturkatastrofer. Vindarna som kommer in från Pacific svänger mot norr innan de når kusten och de orkaner som skapas i karibiska havet kommer aldrig i närheten av Panama. Så här är det vindstilla och faktiskt något svalare än det var i oktober. November är stora regnmånaden men det kommer i lagom mängder, precis så att de nyplanterade plantorna blir genomvattnade utan att drunkna. Så det är ingen fara med oss alls.

Festligheter och firande

Vi har haft ledigt hela veckan. I tisdags var det De dödas dag eller typ allhelgondagen och då var vi ju lediga dagen innan också så att vi var ordentligt utvilade på tisdagen. I onsdags firade vi att Panama separerades från Colombia 1903 och i torsdags var det Flaggans dag. Tyvärr har Andreas inte kunnat tagit del av festligheterna i Panama eftersom han varit i Trinidad & Tobago och Guyana. Vi andra tre har förvisso fått stanna hemma för att fira men eftersom Andreas varit borta har ju barnen varit sjuka. Å andra sidan var vi färdigfirade. Barnen har fått gå i marsch (vänster, vänster, vänster, höger, vänster) hela fredagsförmiddagen till flaggeriet på bilden och hela förra veckan fått noggrann träning i hur man hedrar fosterlandet Republiken Panama.

Och eftersom det har firats i hela landet har ju folk passat på och åkt iväg från stan. Av 11 möjliga familjer har vi varit tre som varit hemma. Så särskilt sociala har vi inte varit. Vi har knappt gått utanför dörren heller, för det har regnat en del. Så jag har klått barnen i Fia med knuff, botaniserat bland Panamas barnkanaler, lagat misslyckad fisklasagne och läst sagor för barnen. Riktig semester med andra ord. Ingen oro för att barnen inte trivs i skolan, inga måsten och ingen stress. I veckan slog det mig att så här avslappnat har vi inte haft det sedan vi var på El Hierro i juli.

Om Andreas hade det bra i Trinidad? Mycket. Han var ju där på jobb, men en kväll skajpade han hem från hotellterassen i skymningen med en kall öl i handen. Då var det alla tiders och han kom hem välbehållen, pigg och glad i fredags efter en bra arbetsvecka. Hmm, en arbetsvecka på Trinidad. Det låter det. Inte har han jobbångest en söndagkväll heller. För på tisdag är det ledigt igen. Då ska vi fira att provinsen Los Santos blev självständigt från Spanien. Att hela Panama blev självständigt från Spanien, det firar vi först 30 november. Som sagt, det finns mycket att fira här i landet.

Vi har apor i trädgården

Mormor Christina har tvivlat på sanningshalten i Telmas påstående om att vi har apor i trädgården. Detta är förvisso grannens palm, men det borde ändå räknas. Inte skulle vi hitta på något sådant!

tappade tand

jag har tappat min första tand
teo

Telmas triathlonbragd

Teo har ritat teckningen (fast jag vann medaljen)...

Jag ville i jäntligen inte fast jag GJORDE DET jag va jätte närvös innan

men sen gjorde jag det bara. Och jag blev jätte stolt sen efter.

TELMA

Tvättmaskinsmisären

En gång för alla ska jag berätta om kampen för rena kläder. Den har varit en följetong sedan vi flyttade hit och utvecklats till att bli livets stora vardagsproblem. Kläderna blir helt enkelt inte rena när man tvättar dem i Panama.

Vi köpte tvättmaskinen ganska omgående och redan efter första tvätten upptäckte vi att kläderna blir smutsigare av att tvättas. Jag ägnade ett para dagar åt att läsa instruktionsboken fram och baklänges och jag är nu en hejare på spansk tvättvokabulär. Men det hjälpte inte. Tvätten blev fortfarande inte ren trots att jag gjorde alla rätt och provade alla möjliga program med alla möjliga olika kombinationer. Däremot fransade sig underkläderna.

När jag upptäckte att jag det jag använt som tvättmedel i själva verket var sköljmedel (gud så pinsamt!) så trodde jag att problemet var löst. Men nej, tyvärr. Det blev inte ens rent med det dyraste tvättmedlet som går att uppbringa i landet. Jag matar maskinen med klor (fy så omiljövänligt men grannarna säger att det är ett måste och jag var tvungen att testa) men... det hjälper inte.

Så upptäckte vi att maskinen inte värmer vattnet så som hemma i Sverige. Aha, där är förstås problemet. Kläder kan ju inte bli rena i kallvatten. Röda Korset ringde rörmokaren och tänk, när de ringer tror man väl att det är kris och katastrof så han kom på en gång och sågade, svetsade och skruvade ihop en varmvattenkran till tvättmaskinen. Hmmm, men det fanns ingen ingång för varmvatten in i själva maskinen. Asch, jag har köpt en liten slang och helt enkelt lyfter på locket till maskinen och sprutar i lagom mängd varmvatten när det är dags för vattenpåfyllnad i tvättprogrammet. Funkar utmärkt. Men tvätten blir fortfarande inte ren.

Nästa led i felsökningsprocessen är nu förbehandling. Jag har hittat hyllan i affären med olika fläckborttagningsmedel som alltså ska strykas på, hällas på eller gnuggas in innan tvätt. Jag är inne på medel nummer tre på hyllan. Ett av dem är möjligen något bättre än de andra, men helt rent blir det ju inte.

Under experimenttiden hoppas jag att barnen aldrig tar av sig skorna i skolan så att fröken ser hur smutsiga strumpor de har. Skoluniformerna har de tre var av och så länge behöver Telma inte använda gympa-tröjan som hon spillde apelsinjuice på en dag. Jag har köpt korta shorts till Teo så att han slipper använde dem som går nedanför knäna för dem blir det gräsfläckar på när han spelar fotboll. Om jag provat tvätta för hand? Det är ju det jag gör nuförtiden, varje gång innan jag lägger tvätten i maskinen. Funkar hjälpligt, men i relation till arbetsinsatsen kunde man förvänta sig ännu bättre resultat.

Grannarna skrattar åt mitt engagemang, de har gett upp tvättkampen för länge sedan. Men jag tänker inte ge upp. Med vår gamla electrolux gick det ju (när jag längtar hem så är det för att jag tänker på den.) När jag avverkat fläckborttagningshyllan och provat alla tvättmedel återstår bara en lösning, den som alla andra använder sig av: hemhjälp. Så var vi där igen. Överst på listan i den kommande anställningsintervjun står numera: hur får du skolstrumporna rena?

Teo är bird och Telma är samedi

Teo och Telma började skolan för fyra veckor sedan. Det var som att landa på en annan planet för dem. Inget var sig likt och alla pratade spanska. Hela tiden. De pratade och pratade, både barn och vuxna och alla ville så väl, men det spelade ingen roll. Telma och Teo förstod ju inte ändå. Till råga på allt slängdes de in i scheman där båda måste lära sig engelska och franska, utöver spanskan alltså. Och all skrift ska vara i skrivstil, kursiv skrivstil. Teo får rita ringar och bågar för brinnande livet för att komma in i skrivstilsmotoriken medan Telma gör tvärtom: är rebellisk och blandar stora och små bokstäver utan att de sitter ihop. Det som räddar dem är dels läsårscykeln och dels deras lärare. Barnen fick börja när det bara är två månader kvar på läsåret och de kommer inte att examineras innan jul. För dem blir det allvar först i mars. Dessutom är alltså både Telmas och Teos lärare riktigt bra och lyckas få barnen att känna sig hyfsat trygga trots att allt är nytt, informationen alltid är bristfällig och det blir aldrig som det var sagt. I måndags sa Telma att det var den bästa dagen sedan hon började skolan. Då hade de hållit sig till schemat och hållt sig i de ordinarie klassrummen hela dagen.

Men det går ju. I torsdags hade skolan dramafestival och föräldrarna var bjudna att sitta i en improviserad teater i högstadiets matsal i timtal och titta på alla barn som skulle uppträda. Teos huvudnummer var på engelska och hans roll var att vara bird (Titta noga på bilden så ser man att Teo flyger med armarna!) Detta gjorde han med bravur och de andra barnens föräldrar vände sig om till mig och hyllade hans teaterinsatser. Två timmar och ett antal andra barnteateruppträdanden senare var det Telmas tur. Hennes uppgift var att vara samedi (lördag på franska). Det klarade hon av finfint. Alla föräldrar applåderade ljudligt och busvisslade.

Men egentligen är det ju helt otroligt. För bara en månad sedan förstod de ingenting. Nu kan de t o m stå på scenen och har uppenbarligen förstått så pass att de gör vad de förväntas. Båda var nervösa, så klart, men de gör det och är vansinnigt stolt över sig själva efteråt. Teo och Telma kommer inte bara ha med sig ett nytt språk härifrån, de kommer också ha lärt sig en hel del om sig själva. Ingenting kommer gratis, ens för barn. Nog lär de sig snabbare och integreras enklare, men det krävs mycket övning och mycket, mycket mod att komma dit de är redan nu. Det har onekligen varit några riktigt höga trösklar, men nu är de bakom dem. Jag tror att vi kan börja andas ut nu.

Båttur

VI åkte i en båt till massa öar och badade på långa vita stränder(dom va jätte långa)Vi fiskade på vägen.


Vi stannade båten och hoppa i och snorkla. Jag såg en ål i vattnet. Våran båt hade tak.Det va jätte kul.

Telma

Krokodil till lunch

De första veckorna i Panama var inte superkul. Inga möbler, ingen internet, tvättmaskinen tvättade inte rent och sängarna var för hårda. Då hyrde vi bil och åkte en kvart längre in i djungeln. Där åt vi lunch på en restaurang som stod på pelare i vattnet. När vi precis ätit upp efterrätten frågade servitrisen om vi sett krokodilen under våra fötter. Va? Men mycket riktigt. Precis under golvet låg krokodilen och väntade på brödsmulor...

Och mitt i all krokodillunch så tuffade de stora fartygen förbi i kanalen. Vad gör det att kläderna inte är rena och att man inte kan läsa DN på nätet när man kan ha det så här spännande?

Poolen

Det här är våran födelsedagspool (fin va).Den är ganska stor för att vara en pool.Jag och Teo badar iden jätte mycke bara för att den är så stor.Luc ar ibland med i poolen.Luc är våran granne i andra änden av vårat hus.

40-årskris?

När jag skulle fylla 40 tog barnen och Andreas ledigt redan på fredagen och vi tog ett skruttigt 20-mannaflyg till en ö i Pacific. Den är inte öde, 500 hushåll bor där och vi var inte först heller: Shahen av Iran, Julio Iglesias, Mel Gibson och Danny de Vito har redan upptäckt Isla Contadora och byggt sig några finfina hus där. Men när vi kom var det knappt en kotte där. Vi hade stränderna för oss själva och kuskade runt i en golfbil för att upptäcka dem. På lördagen stack vi ut i båt med en kille från grannön och såg valar, delfiner och de öde öarna som Robinson Crouse, svt, spelades in på 2006. Makalöst. Vi snorklade från båten och barnen hittade stora och hela snäckor som vi sedan fick stoppa i resväskan på vägen hem. Man skulle kunna tro att det var rena rama paradiset. Precis så litet och icke-fungerande som gör att man får en känsla av att det är genuint. När vi klev av flygplanet t ex så fick vi helt enkelt promenera fram till en grind och kliva ut på gatan. Inget stationshus, ingen tull, ingen passkontroll, no nada.

Nog har jag någon gång tänkt att det är tråkigt att inte få vara hemma i Sverige när jag fyller 40 och ha en hejdundrande fest. Erfarenheten från att ha party är ju färsk från bröllopet och jag skulle gärna göra om det. Men det kanske inte gör något att vänta något år till. Livet har ju bara börjat, och det kommer att komma många fler tillfällen när vi kan fira. För värt att fira att man blir äldre tycker jag nog att det är. Som min pappa sagt någon gång: ju mer man vet desto mer inser man att man inte vet. Det var klokt det. Och han är ju över 60 nu, så man verkar ju bli klokare med åren...

Min unge man Andreas däremot blir bara yngre och yngre av alla erfarenheter, det ser man på bilden.

Han trivs bra på sitt nya jobb och mår finfint han med. Det är inte så dumt att vara mitt i livet ändå. Faktiskt känns det som att det aldrig tidigare varit bättre. Det tror jag att jag sa vid 20 och 30 också, men det verifierar å andra sidan tesen att det blir bättre med åren. Ta en titt till på Andreas så ser ni att jag har rätt.

Vårt nya hem

Hela Ciudad de Saber (Vetenskapsstaden) är byggt av amerikanarna och har i princip samma byggnadsstil. De flyttade härifrån för åtta år sedan och nu bor här normala familjer från både Panama och resten av världen. Vår vardag här liknar vår svenska vardag en hel del, barnen leker på gatan med grannbarnen, spelar fotboll, hoppar studsmatta och springer hem till varandra precis som på Eddavägen. Det är klart, det är avsevärt varmare, så hoppa studsmatta gör man inte mer än 10 minuter och hemma i Sverige kan man inte ligga i poolen i flera timmar i november.

Just idag har jag planterat två bouganvillor, en jasmin och två hibiskus på vår gräsmatta. Det blev vansinnigt vackert. Men jag fick duscha efteråt. Våra grannar skakade på huvudet åt mig, gräva hål i gräsmattan gör inte husfrun själv. Här gör husfrun ingenting själv, annat än eventuellt bakar bananbröd och fattar beslut om hur saker och ting ska vara. Vi börjar förstå att hemhjälperskorna i området tror att vi har det förskräckligt smutsigt hemma eftersom vi inte har en dam här som städar åt oss... Nu är det bara en tidsfråga innan de blir arga på oss för att vi inte bidrar till att öka landets arbetsmarknad. Så i vår strävan att integrera oss så måste jag nog hålla mig från att gräva på Söndagsförmiddagar och se mig om efter någon som kan komma och hjälpa mig tvätta barnens skoluniformsstrumpor (för jag vet inte hur man gör för att få dem rena!).