Jag vaknade 04.45 inatt av blinkande blåljus på gatan och komradios på hög volym där man pratade om "någon", "en person" och "försvunnen". Två polismän gick med snabba steg fram och tillbaka, tittade upp mot vårt hus och skrek i sina radios. Hmm. Så hörde jag att de kom upp på vår garageuppfart, gick in genom dörren i vår bottenvåning där vi har barnens cyklar och tvättmaskinen. Och gick uppför trappan som går till vårt kök. Och känner på dörren. Hu! Ska man vara rädd för polisen? Eller är det tjuven de letar efter, i vårt hus?
Den som trodde att jag är en modig kvinna har fel. Nu är jag gift. Så jag sprang uppför trappan, väcker Andreas och ber honom gå ut. (UT? Tänk om tjuven lurar bakom presenningen jag hängt på tork?) Andreas är modig, rättrådig och stark. Han klär på sig och utan att tveka öppnar dörren och går helt enkelt ut och pratar med poliserna. Vår dörr till bottenvåningen, där alltså cyklarna står, hade stått öppen och poliserna var oroliga att det varit inbrott. Inget annat. Jo förresten, trodde Andreas att Sverige skulle ta sig vidare till VM i fotboll?
Man ska alltså inte vara rädd för polisen. Tvärtom, det är tack vare dem vårt område är så säkert. Nästa gång ska jag bjuda dem på lussebullar. Och så ska vi naturligtvis bli noggrannare med att stänga dörren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi snackar hjärtattackvarning!!!
SvaraRaderaBra idé med lussebullar och att faktiskt stänga dörren...
Lotta du är ju modig! En väldigt modig kvinna! Jag fattar inte riktigt den här koppling till Nu är jag gift! ;-) Din feministiska ådra håller väl inte på att försvinna där i hemmafru pepparkakelandet? ;-) I så fall får vi ha en distanskurs medan ni är där.
SvaraRaderaHärligt att se hur ni har det! Inte nå avis blir jag... mörk november, regning november... Jag har fortfarande inte fattat varför ni åkte och hur länge ni ska stanna
kram på er Ulrika E
Hehe, jo, jag kommer sannerligen behöva en återprogrammeringskurs när vi kommer hem igen! Häromdagen stod jag och svettades över grytorna i köket för att bjuda Andreas kollegor på lunch. Jag som egentligen är en usel kokerska. Men som vanligt är det allt eller inget - jag är hemmafru inkluisive allt. Det vill säga åtta timmar om dagen. Kvart över fem kliver jag av hemmafrupasset och blir mitt gamla vanliga jag igen. I promise. Ja, förutom klockan kvart i fem på morgonen när jag är lite skrajsen. Då är jag nog mest lat och inte ORKAR vara modig.
SvaraRaderaVarför vi åkte? Vi kunde inte missa chansen helt enkelt. Andreas fick ett uppdrag för Internationella Röda Korset på ett års kontrakt. Han koordinerar frivillighetsarbetet i hela Latinamerika och just idag faktiskt är han i Buenos Aires. Hmm. Så nog får jag känna på hur det är att vara hemmafru. Det är inte så dumt det heller. Än så länge. :-)