Isaac Rabin

Det blev alltså en liten judisk skola med undervisning på spanska. Kanske lite ironiskt med tanke på Andreas engagemang för palestinierna och som tom hållit Arafat i handen. Men skolan ligger nära, pappersexercisen var hyfsat enkel (so far) och de kunde ta emot barnen omgående. Dessutom ryktades det om att skolan har en ganska "europeisk" syn på undervisning och inlärning. Vi har inte hört något negativt annat att de kan bli lite för judiska. Men det har vi inte märkt av. Eller så fattar vi det inte helt enkelt.

Det är ändå stora skillnader mellan skolan i Panama och skolan i Sverige. Telma har läxa varje dag, varav två är i skrivstil. De har bara en riktig rast förutom lunchrast (då de kastar i sig matlådan för att hinna ut på rast!) och den är klockan 10 på fm. Då har barnen med sig snacks hemifrån, lite chips, godis och kakor eller varför inte en kellogskartong med sockriga chokladpuffar? Våra barn har bara med sig fullkornssmörgåsar med ost.

Man proppar alltså barnen fulla med socker och låter dem inte ut och springa mellan lektionerna. Jag tyckte i början att det var konstigt att barnen inte kunde sitta stilla på lektionerna utan rör sig i klassrummet även under lektionerna. Och det vi ju alla att åttaåringar som ute och går är heller inte tysta. Ljudnivån i Telmas klass på en lektion i naturkunskap kan vara öronbedövande, och den som skriker mest är ju läraren som måste överrösta. Fascinerande. Men tänker man efter så är det ju inte så konstigt.

I Teos klass är det enklare. De är bara tio barn och har inte lika mycket katederundervisning. De jobbar mycket med stenciler och tränar finmotorik inför skrivstilen. Teo, som när vi kom vägrade rita och skriva med pennor, kan nu kopiera fina tryckta a och både skríver och ritar för fulla muggar. De ligger före den svenska skolan vad gäller skrivning, men långt efter vad gäller omvärldskunskap. På ett sätt förväntar man sig mindre av barnen här, behandlar dem som mindre än vad de är när det gäller kunskaper men förväntar sig mer när det gäller disciplin, att sköta sig bra och att inte springa i korridoren. Teos bästis Matteo fick gå om i korridoren 20 gånger för att han "råkade" springa en gång. Teo däremot har fortfarande sin smekmånad och får idel beröm, belöningsklistermärken och ibland godis när han varit duktig. Häromdagen undrade han om vi inte kunde ha samma system hemma - man får något när man varit duktig?

Barnen har fått lära sig marschera i takt på lagom avstånd från personen bakom och framför. De hälsar nu tydligt och vackert på alla vuxna i hela skolan: Buenos dias! varje gång de möter någon och de har koll på toalett-, dricka vatten och tvätta händer rutinerna. Varje morgon plockar de ur läxböcker och matväska ur ryggsäcken och lägger dem där de ska vara och de skjuter in stolen efter sig när de rest på sig i skolbänken. Mycket viktigt. Några av de första orden de lärde sig i skolan var limpiar, guardar, silencio, orden och fila. Det betyder städa, ta hand om, tystnad, ordning och kö. De verkar dock inte ha tagit skada på något vis.

Andreas och jag går balansgång varje dag. Barnen undrar varför de måste gå i marsch runt skolan för att hedra fosterlandet, eller varför de inte får gå ut och leka mellan lektionerna eller varför barnen inte sitter stilla på lektionerna. Vi vill ju underlätta deras anpassning utan att verka helt knäppa. Men ibland måste vi bara säga: jo, så gör de här, det kan verka lite knasigt men det är bara att hänga på. De accepterar det, dock är Telma fortfarande ytterst motvillig mot skrivstilen, hon BEGRIPER inte varför hon måste lära sig sätta ihop bokstäverna så där snirkligt. Man ser ju inte vad det står då!

För att preparera våra barn ordentligt har vi noggrant förklarat judendomen både religionens och folkslagets historia. Barnen vet nu allt om Messias och konflikten mellan Israel och Palestina. (Nobels fredspris hade de koll på sedan innan) Barnen frågar naturligtvis vem som har rätt och fel i båda avseenden och då har vi som goda föräldrar belyst alla synsätt och vinklar. Vi fick dock berätta att frågan kan vara något känslig och de allra flesta på skolan, särskilt föräldrarna, tycker nog att Messias inte kommit än och att Palestinerna gott kan flytta på sig. Ok, sa Telma, det är bra att veta.

Det viktigast är ändå att skolan känns bra. Telma kan krypa upp i knäet på Maestra Geovana, hennes lärare, och Teo får kramar av både lärare och barnen om han känner sig ledsen. Teo längtar till måndagar för då är det fiollektion och Telma ser fram mot fransklektionerna. Inget av det hade vi kunnat ana innan och det är väl det som är kontentan av de två första månaderna här: man måste prova för att kunna veta.