Segern mot Utbildningsministeriet

Det här är en tapir. Jag visste att det finns sådana djur (djungelns hoppilandkalle) men jag hade ingen aning om hur de såg ut. Här får tapiren symbolisera den ofattbart långsamma, klumpiga och besvärliga byråkratiska process det varit att få Telma att helt legalt få gå i skolan i Panama.

Men nu är det klart. Bara häromdagen kunde jag med darrande hand överlämnna det yttersta beviset på att Utbildningsministeriet tillåter Telma att gå i skolan här i landet. Det tog mig sex månader att till slut få detta dokument. Sex månader och många ilskna tårar, flera vakna nätter, fyra resor till utbildningsministeriet, avsevärt många mejl till Telmas svenska fröken och många, många strategiska och taktiska diskussioner med min man men också med skolan, grannarna och andra föräldrar.

Ni minns hur det började redan i Sverige och hur jag fick fortsätta jaga runt till olika ministerier och få underskrifter och stämplar. (För att få börja skolan i Panama måste man visa barnens betyg från de två tidigare skolåren. Panama har ingen förståelse för att andra länder inte har betyg men jag hade samlat på mig lite olika papper som skulle ge motsvarande relevant information. Trodde jag.) Det tog tvärstopp hos den tvära damen på utbildningsministeriet, ett inlägg i november tror jag det var. Nästa gång jag åkte till tvära damen hade jag med mig Röda Korset och nya papper som skulle föreställa betyg och dess översättningen. Tvära damen var fortfarande tvär. Hur trodde jag att hon skulle kunna ta emot dessa papper när de varken hade underskrift eller stämpel? Och visst hade jag sagt att Telma börjat tvåan i Sverige men inte slutat tvåan? Då kunde hon ju inte börja trean! Vad trodde jag egentligen!?

Telmas tidigare fröken Maria är en oerhört vänlig själ. Hon skrev ut de betygsliknande papprena igen med kryss i olika ämnen för Telma, skrev noggrant datum för åk 0 och åk 1, bad rektor skriva under och satte rejäla stämplar på papprena. Dock samma innehåll som tidigare. En kompis råkade ha en tur till Sverige inplanerad så han agerade postgång (den säkraste vi kunde få) och levererade dumlekola och djungelvrål samtidigt vid hemkomsten till Panama. Fru rektor på nya skolan skrev också ett fint certifikat som sade att Telma påbörjat tvåan i Sverige och avslutat på Isaac Rabin som "åhörare". Månaderna på Isaac Rabin visade att Telma har kvalificerat sig att börja trean. Och så hade rektor signerat vackert och satt fina stämplar.

Tredje besöket tog jag med mig Yohana som stöd och hjälp. Tack och lov. Tvära damen var som vanligt lika tvär. Tills Yohana mjukade upp henne och jag ansträngde mig till det yttersta att vara ödmjuk och trevlig på gränsen till mjäkig. Då hade hon länge bläddrat bland papprena, noga synat signaturer och stämplar, knorrat kring att Telma inte avslutat tvåan och suckat djupt några gånger. Men så till slut, efter en evighet, lutade hon sig tillbaka och det började rycka lite i mungipan och hon säger att: - NU har ni förstått vad det är jag vill ha. Det ska nog gå bra, frun.

Plötsligt berättar damen att hon egentligen skulle ha hetat Telma, men att hennes mamma var lite förvirrad på sjukhuset när hon föddes så därför blev det Elma i papprena. Hon är den enda som heter det i Panama, och det är ganska fult egentligen, men nu har hon vant sig. Innerst inne dock så älskar hon namnet Telma. Där ser man. Då tycker man att det kunde ha räckt med signaturerna och stämplarna jag hade samlat på mig första gången. Eller så är det just därför som det var så svårt. För obegripligt är det.

Så slutet då. På måndagen åkte jag upp till ministeriet för att hämta det där pappret som skulle vara resultatet av alla ansträngningar. Av lättnad flyger jag nerför trapporna med pappret i högsta hugg. Först i bilen läser Yohana igenom det och säger: - Men här står ju att Telma får börja tvåan. Det är ju trean hon börjat!

Jag dör. Ska jag behöva börja från början? Åka tillbaka och försöka få dem ändra beslutet? Det går aldrig. Jag ligger sömnlös hela natten. På morgonen har jag påbörjat den mentala processen som ska få mig att acceptera att Telma får gå om tvåan. Men först ska jag göra ett försök att få skolan att ringa ministeriet och böna och be chefen att låta Telma ändå gå i trean. Jag är laddad till tänderna när jag kliver in i skolan och tänkt ut precis vad jag ska säga. Jag lämnar över pappret jag fått och halvvägs in i min för-övade harang säger Jennifer i receptionen: - Men fru Sandin, det här är godkännandet för att hon började tvåan förra året. Ni började ju söka i oktober om att hon skulle in i tvåan och här är det svaret. Det är helt rätt.

Då kunde jag inte hejda tårarna igen. Fast denna gång var det av glädje och oändlig lättnad. Det är först senare samma dag det slår mig att om det är första ansökningstillfället som räknas så är det klart att det inte gör något för utbildningsministeriet att tvära damen är tvär. Då har de liksom räknat med från första början att det tar ett halvår att få allt på plats. Minst. Det är en hisnande insikt. Inte så konstigt att tankarna går till en tapir. Jag trodde den var liten och smidig men visar sig vara stor och ful.

En hemmafrus vardagsbestyr

Ibland kikar jag på Carin Jämtins agenda på nätet för att komma ihåg hur det var att jobba. Inte alltför ofta, för det är helt klart med blandade känslor jag minns livet mitt i smeten. Men varje gång kan jag konstatera att min vardag idag är ljusår från min vardag bara ett halvår sedan. Jag tar dagens exempel, en väldigt typisk dag:

06.00 Dags för frukost, åh nej, just ja, Andreas är inte hemma: vi hoppar över juicen! (se tidigare inlägg) Koka gröt. Idag satte jag också en deg till avskedsfrukosten med Amy.

06.45 Fasen, resterna från gårdagens middag räcker inte till barnens lunchlådor. Jag får spä ut med morötter, äpplen och nötter i en påse.

07.15 Brådis. Har Telma kammat håret? Alla läxböcker i ryggsäcken? Hjälpa Teo ta på sig strumporna ( han har ju bara en hand att jobba med) Vilka shorts och skor har jag på mig om jag ska behöva följa med barnen in?

07.20 Jag lämnar barnen vid skolan. Bäst är om jag får köra upp till grinden och släppa dem där. Det älskar de.

07.22 En snabb promenad i parken. Har jag tur möter jag, eller hinner ikapp någon, som jag kan prata med under min motion.

08.00 På tisdagar och torsdagar spelar jag tennis. Idag bakade jag brödet, tog med ett par marmelader och gick över till Silke. Maribel, Susan, Julia, Silke och jag drack kaffe och åt frukost med Amy som åker till Frankrike i tre månader.

09.55 Kör över till skolan med skrivböckerna som barnen glömde hemma.

10.00 Tillbaka till kaffet. Efter att ha pratat med luftkonditioneringskillarna som ska lämna en offert på en ny apparat. (!)

11.15 Kör till köpcentret för att hämta foton jag lämnat in på framkallning till en skoluppgift som Teo har. Tar postkontoret på vägen och skickar ett par brev .

12.15 Lunch hemma med Yohana. Kyckling, potatis och stor sallad som hon lagat, och lång pratstund om livet hemma hos henne.

13.15 Småfix. Tänka igenom Teos skoluppgift (som verkar mer vara min skoluppgift...) Vattna krukorna med örtkryddor, ringa återvinningsmannen som skulle kommit i söndags och sedan i måndags och som fortfarande inte dykt upp.

14.55 Hämta barnen på skolan.

15.15 Tjata om att de måste byta om från uniformen, ge dem en macka och vatten, gå igenom läxorna och så klart: involvera Teo i hans skoluppgift. Det slutar med att Telma och jag skapar Teos släktträd. När bilderna är fastklistrade och namnlapparna sitter där de ska, säger Telma: -Men mamma, det ser ju inte ut som ett träd! Vi får börja från början.

16.30 Maribel kommer in och berättar att Teo och José Guillermo har rykt ihop och Teo är ledsen. Teo skäms för att han varit dum men en minut senare spelar de båda antagonisterna volleyboll med varandra. Tack och lov använder Teo endast sin friska arm. Jag tar en paus från läxarbetet och sitter på trottoarkanten och pratar med Maribel en stund.

17.00 Återgår till läxorna. Inte nog med att Telma ska lära sig uttala och skriva veckans dagar på engelska, hon ska också kunna hela sexans multiplikationstabell till imorgon. Utantill! Teo har åkt till parken med Maribel och fyra andra grannbarn.

18.45 Sen middag. Teo kom ju aldrig hem från parken. Det tar tre kvart att berätta för honom om de svenska traditionerna jag skrivit om i hans hemarbete. Han ser på mig med stora ögon när jag berättar varför vi firar midsommar i Sverige. Det slår mig att han nog bara firat midsommar en gång i sitt liv. När han var två. Vi brukar flyga till El Hierro på midsommarafton. Det är så billiga biljetter då. Teo är dock nöjd med både släktträdet och de tre A4 jag skrivit om svenska traditioner, hantverk, musik, dans och mat. Mastodontläxa. Hur gör de föräldrar där båda jobbar heltid?

19.45 Äntligen läggdags. Jag är helt slut. Då säger Telma: -Mamma, skulle du bli arg på mig om jag fick en etta i betyg? (Etta är sämst och femma bäst) Hon berättar att fröken sagt: - Om ni inte skärper er och sitter still kommer ni att få en etta, och det betyder mycket för era föräldrar! Telma och jag påbörjar ett något komplicerat samtal om betygens roll, vara eller ickevara, varför de finns, hur fröken ser besviken ut när Telma glömt ett kommateckan i sexsiffriga tal, och de stackars pojkarna i klassen som får ettor hela tiden. Telma är för ung för detta, och jag är för gammal.

20.45 Jag hinner se upplösningen på Extreme Home makeover. Jag älskar dessa sista tio minuter när familjen får se sitt nya hus för första gången. -Oh my god, säger alla och händerna flyger upp i ansiktet på dem. Har ni tänkt på det? ALLA gör så.

Andreas kom hem snart. Jag är helt utmattad efter en dag i hemmet. Precis som jag var efter en dag på jobbet i Stockholm. Helt skilda bekymmer, skilda utmaningar och skilda beslut. Men samma trötthet när kvällen kommer. Fast nu kan jag njuta av tröttheten. Det hann jag aldrig förr.

Söndagsutflykten i bilder

Min lillebror är pappa!

Ganska långt härifrån, fast på samma kontinent, föddes idag Oscar Axelsson. Ett par dagar före utsatt datum, men min lillebror skrev i ett kortfattat och lyckligt mejl att "allt gick bra". Skickat från Peru, klockan sex i eftermiddags panamansk tid. Jag vet inte mer, men för nu är det tillräckligt för att vi ska fira rejält. Grattis Markus och Mariella!

Forskningen har rätt

Institutionen för Språkforskning på Stockholms Universitet hävdar att förståelsen för begrepp är en kunskap som lagras i hjärnan. Olika språk är bara kanalerna för denna kunskap. Ju större grepp man har om sitt modersmål, desto enklare är det att överföra den kunskapen till andra språk.

Så ingen borde ha blivit förvånad när Telma hade högläsning i klassen i torsdags och läste långa meningar och svåra ord på spanska som ett rinnande vatten. Men lärare Lilian och alla barnen tappade hakan. Det blev sådan uppståndelse på skolan att snart visste alla vad som hänt i klass tres högläsning. Bara Telma och en pojke till fick grönt ljus, alla andra hade fått gult eller gulrött.

Men när man tänker efter så är det ju egentligen inte så konstigt. Svenska och spanska låter som det står, mer eller mindre. Och Telma är en bokmal, på svenska. De kartonger vi skeppade hit var till hälften fulla med böcker till barnen. Och så har vi fått en påfyllning med 15 böcker innan jul. Många av böckerna läser hon om, bara för att hon tycker så mycket om dem. Idag kan vi konstatera att det var rätt satsning. Ju mer svenska, desto enklare har det varit att lära sig spanska.

Samtidigt bör man reflektera lite över att Telmas klasskamrater inte läser bättre. Vi har haft jättesvårt att hitta barnböcker på spanska. De som finns är svindyra och är egentligen bara de traditionella disneysagorna. Det finns ett enda bibliotek i hela landet. Vi har länge förundrats över den icke-existerande läskulturen och hur märkligt det är att barnen inte uppmuntras att läsa mer. För vad händer då, när barnen inte får godnattsagor eller läsa själva? Vad händer med deras fantasi, kreativitet och språkutveckling?

Kanske har jag läst för mycket forskning kring språkutveckling. Men faktum är att här någonstans tror jag att roten till Panamas bekymmer finns. Ett rikt språk och stark kreativitet är grunden att förstå omvärlden, lära sig nya saker och lösa problem. Det skulle det här landet behöva lite mer av.

Så länge kan vi gratulera Telma till att slå hela skolan med häpnad!

Armen i gips - igen

Teo bröt armen igår igen. Det är knappt ett halvår sedan han tog bort stiften och gipset förra gången. Från samma armbåge. Eftersom det är tredje gången i livet han har armen i gips så skulle man kunna tro att han är van. Men det är han inte. Det gjorde mycket mindre ont den här gången, det är bara en spricka på ett par millimeter och han slapp både spikar och operation, men konsekvensen är densamma: fyra veckor med gips. Och det är ju inte så kul för en sex-årig fotbolls- och tennisspelare.

Däremot har han blivit ännu mer poppis än vanligt. Telma och grannbarnen muntrar upp med teckningar, kort och små presenter. Blake kom t o m över med en gummigroda med brutet framben som hon lagt gips om. Alla har fått beundra röntgenbilderna och de vuxna behöver veta exakt vad som hände. Dock är inte Teo så sugen på att berätta. - No pasó nada, säger han. Det hände ingenting.

Nähä. Det är lika träligt att trilla ned från en klättervägg som förra gången, som att leka iskull, snubbla och trilla. Det är helt enkelt inget att berätta, tycker Teo. Ja, varför då egentligen, varför är det viktigare än om man kan rita på gipset, om man kan bada med det, vad det är gjort av och hur man lagt på det? Barn är fantastiska och vi vuxna så förutsägbara.

En hyllning till Konsum

Jag har inte särskilt mycket hemlängtan längre. I början kunde det hugga till i magen när jag tänkt på en cykeltur en sval höstdag eller när jag hörde att våra grannar hade träffats och åt middag ihop. Jag längtade efter att kratta löv i trädgården, andas den friska härliga luften, småsnacka med Marmolins på gatan. Och så längtade jag efter mina bröder och deras familjer något alldeles förskräckligt. Sedan när snön kom slutade jag läsa DN på nätet, jag vill inte veta hur fantastisk vinter ni haft.

Nu har hemlängtan avtagit. Jag kan tänka på er alla och den friska luften utan att det hugger i magen. Det finns bara en sak som har bitit sig fast, en bild jag inte får frammana för det är en pina att ha den på näthinnan: att få handla på Konsum på Lidingö en tidig söndagmorgon. Ni vet, då när det bara är jag och matvarorna. Kanske ett par butiksbiträden som i lugn och ro plockar upp varor och ler mot mig och hälsar trevligt när jag kommer med min vagn. Jag kan gå där och fundera på vad jag ska handla, och allt är så gott och fräscht och sunt och bara... underbart.

Jag har i ärlighetens namn alltid uppskattat Konsum. Det brukar inte vara så mycket folk och inte så stressigt. Sedan det där bonuskortet, handlar jag mer så får jag mer rabatt. (Är jag lurad?) Och så älskar jag KRAV-märkningen och att det alltid finns ett ekologiskt alternativ. Att Konsum är en del av kooperationen förstärker hela min känsla av att jag är en god människa när jag går där och konsumerar. Jag trycker alltid på biståndsknappen när jag pantar flaskor och naturligtvis går öresavrundningen till biståndsorganisationen Utan Gränser. Konsum får mig helt enkelt att känna mig som en god och sund människa.

El Rey får mig inte att känna mig som en god människa. El Rey får mig att känna mig som en lurad amerikanska. Det kan stå Doble Fibra (dubbla fibrer) på brödpåsen och när man läser innehållsförteckningen står där Vetemjöl, sirap, socker, jäsningsmedel och mjöl med fibrer. I fallande ordning. Hyllorna dignar av läsk, kakor och kex, chips av alla de slag, sockerstinna småyoughurtar och miljarder olika sorters hotdogs. Jag blundar och skyndar till köttdisken där jag åtminstone får känna mig lite local. Jag handlar numer hela kycklingar, kycklingdelar och olika köttstycken som värsta infödingen. Killarna bakom disken är riktiga slaktare och kan förklara allt om de olika delarna och hur man kan tillreda dem. Däremot tycker de att jag är lite besynnerlig som ber dem hugga huvudet av kycklingen innan de stoppar den i pappret.

För att inte tala om fruktdisken. Jag har lärt mig hur man skakar en passionsfrukt för att höra om den är mogen. Jag vet också vad som kännetecknar en finfin papaya. Visste ni att det finns fem olika sorters mango, med fem olika smaker? Att chilifrukter kan vara av olika styrka, söta eller beska, stora och små, och alla möjliga färger? I detta avseende, och det är jag fullt medveten om, står sig Konsum helt slätt. När jag går där i sommar så kommer jag naturligtvis att längta till El Rey.

Det förtar dock inte min längtan efter Konsum. Keso, filmjölk, Gyllengrova, Änglamark, färskpotatis, vetekross och åhhhh, prata inte om den - den färska laxen. Kära vänner, känn nu tacksamhet nästa gång ni veckohandlar. Ta på er mina glasögon och uppskatta det ni har. Sverige och Konsum är fantastiskt. Erkänn.

Första skoldagen!

Teo har börjat ettan och Telma trean. Idag. Det var två nervösa barn och en nervös mamma som gick till skolan i morse kvart över sju. Mamma var precis lika nervös klockan tre på eftermiddagen när barnen skulle hämtas, men ut genom porten kommer två strålande barn! Breda leenden och bubblande av små historier om vad som hänt under dagen.

- Mamma, när jag satt och åt lunch så FÖRSTOD jag vad de andra barnen pratade om, sa Telma.

- Vi fick rita en teckning av vad vi gjort i sommar och då ritade jag den där långa, långa stranden vi var på som var full med sköldpaddor, berätttade Teo. ( Full med sköldpaddor?)

- Vi fick sitta i ring och berätta vad vi heter, vad vi tycker om, vad vi inte tycker om och vad vill lära oss under året, berättade Telma. Jag sa att Jag heter Telma, att jag tycker om Panama, att jag inte vet vad jag inte tycker om och att jag vill ha många nya kompisar det här året.

Lyckan är gjord och skolstarten också. Nu är vi hemma.

Kommentera mera

Hmm, jag hittade menyn för inställningar på bloggen igår. Jag tror att jag bockade för rutan som ska göra det enklare att kommentera. Så testa igen, ni som försökt tidigare, har vi tur funkar det bättre nu.