Segern mot Utbildningsministeriet

Det här är en tapir. Jag visste att det finns sådana djur (djungelns hoppilandkalle) men jag hade ingen aning om hur de såg ut. Här får tapiren symbolisera den ofattbart långsamma, klumpiga och besvärliga byråkratiska process det varit att få Telma att helt legalt få gå i skolan i Panama.

Men nu är det klart. Bara häromdagen kunde jag med darrande hand överlämnna det yttersta beviset på att Utbildningsministeriet tillåter Telma att gå i skolan här i landet. Det tog mig sex månader att till slut få detta dokument. Sex månader och många ilskna tårar, flera vakna nätter, fyra resor till utbildningsministeriet, avsevärt många mejl till Telmas svenska fröken och många, många strategiska och taktiska diskussioner med min man men också med skolan, grannarna och andra föräldrar.

Ni minns hur det började redan i Sverige och hur jag fick fortsätta jaga runt till olika ministerier och få underskrifter och stämplar. (För att få börja skolan i Panama måste man visa barnens betyg från de två tidigare skolåren. Panama har ingen förståelse för att andra länder inte har betyg men jag hade samlat på mig lite olika papper som skulle ge motsvarande relevant information. Trodde jag.) Det tog tvärstopp hos den tvära damen på utbildningsministeriet, ett inlägg i november tror jag det var. Nästa gång jag åkte till tvära damen hade jag med mig Röda Korset och nya papper som skulle föreställa betyg och dess översättningen. Tvära damen var fortfarande tvär. Hur trodde jag att hon skulle kunna ta emot dessa papper när de varken hade underskrift eller stämpel? Och visst hade jag sagt att Telma börjat tvåan i Sverige men inte slutat tvåan? Då kunde hon ju inte börja trean! Vad trodde jag egentligen!?

Telmas tidigare fröken Maria är en oerhört vänlig själ. Hon skrev ut de betygsliknande papprena igen med kryss i olika ämnen för Telma, skrev noggrant datum för åk 0 och åk 1, bad rektor skriva under och satte rejäla stämplar på papprena. Dock samma innehåll som tidigare. En kompis råkade ha en tur till Sverige inplanerad så han agerade postgång (den säkraste vi kunde få) och levererade dumlekola och djungelvrål samtidigt vid hemkomsten till Panama. Fru rektor på nya skolan skrev också ett fint certifikat som sade att Telma påbörjat tvåan i Sverige och avslutat på Isaac Rabin som "åhörare". Månaderna på Isaac Rabin visade att Telma har kvalificerat sig att börja trean. Och så hade rektor signerat vackert och satt fina stämplar.

Tredje besöket tog jag med mig Yohana som stöd och hjälp. Tack och lov. Tvära damen var som vanligt lika tvär. Tills Yohana mjukade upp henne och jag ansträngde mig till det yttersta att vara ödmjuk och trevlig på gränsen till mjäkig. Då hade hon länge bläddrat bland papprena, noga synat signaturer och stämplar, knorrat kring att Telma inte avslutat tvåan och suckat djupt några gånger. Men så till slut, efter en evighet, lutade hon sig tillbaka och det började rycka lite i mungipan och hon säger att: - NU har ni förstått vad det är jag vill ha. Det ska nog gå bra, frun.

Plötsligt berättar damen att hon egentligen skulle ha hetat Telma, men att hennes mamma var lite förvirrad på sjukhuset när hon föddes så därför blev det Elma i papprena. Hon är den enda som heter det i Panama, och det är ganska fult egentligen, men nu har hon vant sig. Innerst inne dock så älskar hon namnet Telma. Där ser man. Då tycker man att det kunde ha räckt med signaturerna och stämplarna jag hade samlat på mig första gången. Eller så är det just därför som det var så svårt. För obegripligt är det.

Så slutet då. På måndagen åkte jag upp till ministeriet för att hämta det där pappret som skulle vara resultatet av alla ansträngningar. Av lättnad flyger jag nerför trapporna med pappret i högsta hugg. Först i bilen läser Yohana igenom det och säger: - Men här står ju att Telma får börja tvåan. Det är ju trean hon börjat!

Jag dör. Ska jag behöva börja från början? Åka tillbaka och försöka få dem ändra beslutet? Det går aldrig. Jag ligger sömnlös hela natten. På morgonen har jag påbörjat den mentala processen som ska få mig att acceptera att Telma får gå om tvåan. Men först ska jag göra ett försök att få skolan att ringa ministeriet och böna och be chefen att låta Telma ändå gå i trean. Jag är laddad till tänderna när jag kliver in i skolan och tänkt ut precis vad jag ska säga. Jag lämnar över pappret jag fått och halvvägs in i min för-övade harang säger Jennifer i receptionen: - Men fru Sandin, det här är godkännandet för att hon började tvåan förra året. Ni började ju söka i oktober om att hon skulle in i tvåan och här är det svaret. Det är helt rätt.

Då kunde jag inte hejda tårarna igen. Fast denna gång var det av glädje och oändlig lättnad. Det är först senare samma dag det slår mig att om det är första ansökningstillfället som räknas så är det klart att det inte gör något för utbildningsministeriet att tvära damen är tvär. Då har de liksom räknat med från första början att det tar ett halvår att få allt på plats. Minst. Det är en hisnande insikt. Inte så konstigt att tankarna går till en tapir. Jag trodde den var liten och smidig men visar sig vara stor och ful.