Teo bröt armen igår igen. Det är knappt ett halvår sedan han tog bort stiften och gipset förra gången. Från samma armbåge. Eftersom det är tredje gången i livet han har armen i gips så skulle man kunna tro att han är van. Men det är han inte. Det gjorde mycket mindre ont den här gången, det är bara en spricka på ett par millimeter och han slapp både spikar och operation, men konsekvensen är densamma: fyra veckor med gips. Och det är ju inte så kul för en sex-årig fotbolls- och tennisspelare.Däremot har han blivit ännu mer poppis än vanligt. Telma och grannbarnen muntrar upp med teckningar, kort och små presenter. Blake kom t o m över med en gummigroda med brutet framben som hon lagt gips om. Alla har fått beundra röntgenbilderna och de vuxna behöver veta exakt vad som hände. Dock är inte Teo så sugen på att berätta. - No pasó nada, säger han. Det hände ingenting.
Nähä. Det är lika träligt att trilla ned från en klättervägg som förra gången, som att leka iskull, snubbla och trilla. Det är helt enkelt inget att berätta, tycker Teo. Ja, varför då egentligen, varför är det viktigare än om man kan rita på gipset, om man kan bada med det, vad det är gjort av och hur man lagt på det? Barn är fantastiska och vi vuxna så förutsägbara.
Teo, du är den första jag känner som har varit på ett panamanskt sjukhus. Alltid något!
SvaraRaderaHoppas att det inte gör alltför ont eller kliar så mycket.
Hehe, nu ångrar sig Telma, hon ville ju aldrig berätta om när hon minsann var på panamanskt sjukhus... Tappra är de i alla fall båda. Våra sjukhusäventyr verkar vara en obehagligare upplevelse för föräldrarna än för de sjuka barnen. Tur är väl det.
SvaraRaderaTeo är piggare och gladare nu. I början var det en pina att höra barnen leka på gatan när han höll sig helst inne. Värmen gör ju att det kliar och svettas så vansinnigt. Men så fick han en legopolisbuss och tycker att det var värt det att bryta armen. Det blev visst lite konstigt med incitamenten, men han är en lycklig pojke igen. Och då är vi glada!