I väntan på fyrverkerierna

För våra barn är det tortyr att vänta en hel dag på att få öppna julklapparna. Tomten hittade ju hit till Panama och hade lagt all klapparna under vår tropiska julgran innan de vaknade i morse. Sedan blev det svårt att vänta. Teo har verkligen försökt. Han har badat i poolen, sparkat boll, spelat kort med farmor, cyklat lite, följt med grannarna och ätit glass... Ja allt. Ändå fick vi lindra pinan och flytta paketöppningen till eftermiddagen istället. SVT hade ändå inte lagt upp Kalle Anka på SVT play. Inte heller gick det att hitta Karl Bertil Jonssons julafton. Lika bra att öppna paketen.

Då måste vi skänka en tanke till de panamenska barnen. De har haft det som Teo i en månad! Alla klappar har legat under den importerade julgranen från Canada i husen här i området sedan i slutet av november. Vi kallar det tortyr men vår grannen Jorge kallar det träning i disciplin.

Men för att folk här ska kunna både få äta kakan och ha den kvar så gör man lite både ock, både frestar barnen med massor med julklappar under grannen i veckor OCH fyller på högen med ytterligare klappar på julaftonskvällen. Barnen måste ju tro att jultomten kommer på natten mellan 24 och 25 december. De ska nämligen väckas klockan tolv på natten för att upptäcka att det hade fått ÄNNU fler klappar. Och då får de äntligen öppna alla paketen. Man undrar ju hur många barn det är som egentligen sover de där få timmarna mellan julmiddagen och tolvslaget.

Frågan är förstås hur mycket disciplin det egentligen är här i husen. Vi har sett barn hela dagen som har provat sina nya klappar och kommit springande med sprillans nya leksaker i högsta hugg. Det här med att julaftonen ska festas in klockan tolv på natten verkar också vara lite flexibelt. Vi har sett och hört smällare och fyrverkerier sedan åttatiden. Billarmen häromkring verkar lite känsliga för så fort det smäller lite högt så ackompanjeras fyrverkerierna med billarm. Vansinnigt oväsen.

Men nu är det i skrivande stund snart dags att plocka fram champagnen och finkläderna. Klockan tolv går man ur huse för att skåla och fyrverkeria och önska önskningar inför nya året. Vill man bli rik ska man ha en ny klänning (det satsar Helena på) Vill man ut och resa mycket ska man ta med sin resväska ut osv.

Inte för att våra traditioner är mycket bättre och mer logiska än traditionerna här i landet. Vi tar un poco de todo och har litat till den svenska tomten men demokratiskt bestämt vilken julklapp som ska sparas under granen till natten. Vi har ätit sju-kiloskalkon på Jamie Olivers vis och snart måste jag påbörja väckningsrundan i huset inför nattens fest. Men att tvinga barnen vänta på att öppna ett kvadratmeter stort paket mer än åtta timmar var omöjligt. Där gick gränsen.

Ni där hemma har redan sovit gott på den goda skinkan i det vackra snölandskapet medan vi precis börjar julfesten. Så god juldag och ha härliga lediga dagar!

Djungelupplevelser

Dagen före julafton gick vi upp i ottan och åkte en kvart in i djungeln. Vid ett fiskeläger i kanalen förhandlade vi oss till en tur i liten båt för att få se exotiska djur. Det fick vi också. Plus ruinerna från ett gammalt militärläger från andra världskriget. Som vanligt var Telma modigast av oss alla och matade apor direkt ur handen.

Juldekorationer i tropikerna

- Titta pappa, de har gjort en staty av dig från din svensexa!

Nog behöver man ta i för att få upp julstämning här men att det måste blinka, låta, snöa, lysa och blåsas upp känns överdrivet. För säkerhets skull har Panama City och landets stora företag pyntat strandpromenaden full med enorma ankor, schweizerflickor på skidor, teletubbies som flyger, pepparkakor med tomteluvor och tre meter höga svampar. Ingen kan missa att snart är det jul, eller karneval, eller någonting stort som ska firas. Jul eller bara stor fest? Här är det samma sak.

Finbesök

Bara några dagar efter att farmor Anita kom så landade också faster Helena. De njuter av värmen och solen efter det gråtråkiga November som var i Sverige. Igår doppade sig Helena och Telma i trädgårdspoolen till Joannas förvåning och glädje. -Äsch, säger jag, vi är utlänningar så vi får göra sådant.


Så det har blivit fart på turistandet. Hantverksmarknad, restauranger, kanalen, museum, djungeln, piren och shoppingcenter. Det är jättekul. Tycker jag. Barnen är gladast hemma när de får vika pappersgrodor med Helena eller lyssna på saga som farmor läser.


Barnen i grannskapet har börjat sluta skolan så det sociala livet har intensifierats ytterligare. I lördags var det spontan Barbeque hos Amy och Jorge som tyvärr slutade med att grannpojken José Guillermo fick sy 24 stygn under knäet efter att ha lekt i lianerna. I tisdags var vi bjudna på stor julfest med fylld kalkon, varm skinka med ananas och sötpotatis med marshmellows hos Maribel och Jorge. (Ja, Amy och Maribels män heter likadant, det är inte samma man och jag är inte rörig.) Det var härligt panamanskt storslaget och supertrevligt och sötpotatisen smakade otäckt.


Andreas har varit i Dominikanska republiken ett par dagar men kommer hem ikväll. Sommaren är på väg och särskilt sen eftermiddag/tidig kväll är helt fantastiskt härliga. Så Anita, och numer Helena, har fått inblick i ett ganska intensivt, varmt och socialt vardagsliv. Däremot har vi misslyckats kapitalt med att frammana julstämningen. Vi funderar allvarligt på att släppa de vanliga och göra det helt panamanskt istället. Ingenting kommer ju ändå bli som hemma.

Festdagar

Härliga skolavslutningsdagar. Och mitt i allt det roliga kom farmor. Lyckan är total.

Skolavslutningsiver

Teo gick ut förskoleklass igår med pompa, ståt och gravallvarlig koncentration. Idag slutar Telma skolan, iklädd pyjamas och med ryggsäcken full med chips, utan inbjudna föräldrar. Ödets lott falla olika.

Fruktmani

Vår frukt- och grönsaksleverantör kallas "kinesen" och är ett skjul i närheten av barnens skola. Det är en liten affär med bord och hyllor på trekvart och en kinesisk dam som tar betalt i dollaj. De säljer apelsiner säckvis och papayor som är en halvmeter långa. Lime kan man bara köpa i påsar om 20 stycken och vill man ha mangold så räcker det till middagar hela veckan, Det är fantastiskt. Och supergott.

Himmelriket fick sin höjdpunkt när Andreas köpte en frukt- och grönsakscentrifug i New York. Det var förvisso något komplicerat att forsla den genom tre tullar och därmed tre röntgenapparater, Men det var det värt. En Tangerine passion på söndagsmorgonen eller en Tropical deluxe en helt vanlig måndag gör hela dagen till en fest. Och det kommer inte ta slut. Juiceboken har 405 sidor! Och då har vi ännu inte helt utforskat den frysta varianten som gör vanlig frukt till smoothies.

Juiceprojektet innehåller både systematik, spontanitet och svallande känslor. Guava och Äpple i kombination är kärlek. Överdosering av ingefära skapar kräkkänslor. Vattenmelon är 100% energy, 100% detox och 100% skin och dövar dåligt samvete för att barnen får varma mackor både till frukost och lunch. Juiceboken fungerar som kvällslektyr och har nu små post-it lappar i olika färger som hjälp för minnet. Vi går upp 10 minuter tidigare på mornarna för att hinna kärna ur och skala det som ska skalas. Vilken drink det blir har vi bestämt redan kvällen innan och gömt undan frukten som ska användas så barnen inte äter upp den. Maniskt? Absolut.

För övrigt fick jag papaya och kaffe på sängen imorse. Och en vacker teckning med lång text på spanska och svenska. Skrivet i skrivstil. Mors dag är inte så dumt ändå.

Mors dag är nationell helgdag

På tisdag är det dags för nationell helgdag igen. Då är det Mors dag. Och eftersom det är en så viktig dag så har den redan börjat firas. Telma har försetts med foamblad, pappersband, kallt lim och tre foton på mig ur möhippekalendern. (Tog mig en halv dag att hitta allt det + tiden att få fotona framkallade...) Hon kom hem med en vacker prydnad att hänga på väggen. För Teo blev det snäppet än mer avancerat. Alla mammor i Kinder och förskolegrupperna blev inbjudna till skolan idag under stort ståhej. Alla mammorna kom och en pappa.

I inbjudan stod det att vi skulle vara klädda enligt modet, men bekvämt. Hmm. Jag valde att tolka det som att man får vara klädd enligt sitt eget huvuds mode och inte nödvändigtvis modet i Panama, så jag plockade fram en klänning från förra sommaren och hittade både örhängen och halsband som barnen gjort och som matchade. Jag och den enda pappan blev placerade vid ett bord och barnen satt framför oss med staffli och kladdkritor. De skulle måla av oss. Sofia hade fått dispens och slapp måla av sin pappa och fick istället måla av sin mamma ur minnet. En för dagen inkallad konstnär gick runt i salongen och instruerade 4-6 åringarna i bystmålning. Teo sköt fram underläppen: "-Det ska alltid vara så himla exakt här!"

Sedan fick mammorna, och Sofias pappa, en i taget lyfta upp sitt barn och tavlan och alla applåderade åt de vackra och välliknande skapelserna. Teo är rejält tung nu, och möjligen något för stor för att fira sin mamma på detta viset, men han är väluppfostrad och visade lojt upp teckningen, förlåt, tavlan. Sedan sköt han över ett paljett- och glitterbestrött kuvert med ett guldkantat tryckt kort på vilket det stod att jag var hans mest uppskattade skatt och att han är mig evigt tacksam för att jag fyller hans liv med så mycket glädje. På spanska. Jag frågade Teo om han visste vad det stod på kortet. Han ryckte på axlarna. "-Nä, vad står det?"

Så man undrar ju vad det är som ska firas. Att man får ännu en dag ledigt? Tja, varför inte. Att jag är älskad av mina barn vet jag ju ändå.