På tisdag är det dags för nationell helgdag igen. Då är det Mors dag. Och eftersom det är en så viktig dag så har den redan börjat firas. Telma har försetts med foamblad, pappersband, kallt lim och tre foton på mig ur möhippekalendern. (Tog mig en halv dag att hitta allt det + tiden att få fotona framkallade...) Hon kom hem med en vacker prydnad att hänga på väggen. För Teo blev det snäppet än mer avancerat. Alla mammor i Kinder och förskolegrupperna blev inbjudna till skolan idag under stort ståhej. Alla mammorna kom och en pappa. I inbjudan stod det att vi skulle vara klädda enligt modet, men bekvämt. Hmm. Jag valde att tolka det som att man får vara klädd enligt sitt eget huvuds mode och inte nödvändigtvis modet i Panama, så jag plockade fram en klänning från förra sommaren och hittade både örhängen och halsband som barnen gjort och som matchade. Jag och den enda pappan blev placerade vid ett bord och barnen satt framför oss med staffli och kladdkritor. De skulle måla av oss. Sofia hade fått dispens och slapp måla av sin pappa och fick istället måla av sin mamma ur minnet. En för dagen inkallad konstnär gick runt i salongen och instruerade 4-6 åringarna i bystmålning. Teo sköt fram underläppen: "-Det ska alltid vara så himla exakt här!"
Sedan fick mammorna, och Sofias pappa, en i taget lyfta upp sitt barn och tavlan och alla applåderade åt de vackra och välliknande skapelserna. Teo är rejält tung nu, och möjligen något för stor för att fira sin mamma på detta viset, men han är väluppfostrad och visade lojt upp teckningen, förlåt, tavlan. Sedan sköt han över ett paljett- och glitterbestrött kuvert med ett guldkantat tryckt kort på vilket det stod att jag var hans mest uppskattade skatt och att han är mig evigt tacksam för att jag fyller hans liv med så mycket glädje. På spanska. Jag frågade Teo om han visste vad det stod på kortet. Han ryckte på axlarna. "-Nä, vad står det?"Så man undrar ju vad det är som ska firas. Att man får ännu en dag ledigt? Tja, varför inte. Att jag är älskad av mina barn vet jag ju ändå.
Hahahaa!!!! Jag kan riktigt se Teo framför mig när han lämnar över kortet.
SvaraRaderaDe kör samma stil här i Aussieland, om än något mer blygsam variant. Barnen kommer hem med kort där det tackas för att mamma/pappa är omtänksamma och kärleksfulla osv. Inte kanske direkt taget ur deras munnar, även om jag tror att innebörden är det.