Religiös återvändsgränd

Precis innan skolstart fick vi mejl om att man nu i skolan infört en obligatorisk timme med judisk kultur på fredagar. Vi blev naturligtvis lite skeptiska men det kändes som att vi inte riktigt kunde motsätta oss, det är ju trots allt en judisk skola vi satt våra barn i. Men så sa någon att det var en timme för att hedra Shabat och att läraren var Rabbin. Oj då. Så mötte jag honom i korridoren en dag. Han hade kippa. Jag drog ett djupt andetag och frågade med barsk röst vad denna timme egentligen skulle innehålla. Judisk kultur, judiska berättelser och judiska traditioner. Ok. Då försökte jag, på spanska, förklara att det är ok om våra barn lär sig OM judisk kultur, men vi vill helst inte att de UTFÖR judisk religion.  – O nej, sa Rabbinen, det här sker i den judiska atmosfären av respekt för andra och i solidaritens tecken.

Eh? Man kan naturligtvis fråga om det är respekt och solidaritet som präglat judendomen. Eller någon annan religion för den delen, pappa. Men här var mitt budskap snarare att det fanns en skillnad mellan att lära sig om, och att praktisera. När vi senare på kvällen skulle förklara skillnaden för barnen så blev det ju helt omöjligt. Det skulle vara ok att recitera gamla judiska berättelser och poesi om gud, men inte äta Shabat-brödet? Och varför ska de egentligen inte äta Shabat-brödet när vi skulle tycka att det var ok att ta oblatet i en kristen kyrka? Och varför skulle vi överhuvudtaget lägga oss i barnens religiösa skolning och göranden?

Vi gav upp. Gör som ni vill barn, bara ni inte gör något som ni inte tycker känns rätt. Nästa skola får väl bli en muslimsk skola så att det blir lite balans.

Panamansk kärleksöppenhet

I förmiddags när jag gick förbi skolgården hörde jag Teo ropa på mig. Han sprang över hela skolgården för att ge mig en puss genom staketnätet och på vägen tillbaka till sin fotbollsmatch vände han sig om och ropade till mig: - Jag älskar dig mamma!

Man gör så här. Alla föräldrar kliver ur bilen när de lämnar sina barn, pussar på dem och ropar efter dem: -Kom ihåg att jag älskar dig! Barnen ropar tillbaka och på skolgården ser man tonåringar som kramar och pussar båda sina föräldrar när de skiljs och när de möts. Det skapar en förskräcklig bilkö vid hämtning och lämning.

Det är en intressant kulturskillnad. När vi svenskar möts tar vi i hand om vi inte känner varandra. Panamanjer pussas alltid oavsett om man träffas första eller tusende gången. Och man är högljudd om hur mycket man älskar sina egna och andras barn, hur fina och fantastiska de är. Telma och Teo lever i en miljö där kärlek är uttalat. Lite amerikanskt sådär, ni vet. Som man själv alltid höjt lite på ögonbrynen åt och tycker är lite överdrivet. Att älska på svenskt sätt är ju förbehållet några få och lite specifikt och speciellt. Inget som man basunerar ut hur som helst.

Men så inser jag att det är ju just den här panamanska öppenheten som gör att Teo ogenerat skriker över hela skolgården att han älskar mig. Att båda ofta, ibland flera gånger om dagen, säger till oss att de älskar oss, och ibland också till varandra. Och det är den som gör att Telma och Teo ändå känner sig så trygga med sina lärare, med studierektorn, med våra grannar osv. För att alla vuxna runt om kring dem här berättar hur mycket de tycker om dem. Det är ju jättefint egentligen. Det kanske är bra att vara lite överdrivet kärleksfull. Om inte annat så får ju vi oss en kärleksboost.