I förmiddags när jag gick förbi skolgården hörde jag Teo
ropa på mig. Han sprang över hela skolgården för att ge mig en puss genom staketnätet
och på vägen tillbaka till sin fotbollsmatch vände han sig om och ropade till
mig: - Jag älskar dig mamma!
Man gör så här. Alla föräldrar kliver ur bilen när de lämnar
sina barn, pussar på dem och ropar efter dem: -Kom ihåg att jag älskar dig!
Barnen ropar tillbaka och på skolgården ser man tonåringar som kramar och
pussar båda sina föräldrar när de skiljs och när de möts. Det skapar en
förskräcklig bilkö vid hämtning och lämning.
Det är en intressant kulturskillnad. När vi svenskar möts
tar vi i hand om vi inte känner varandra. Panamanjer pussas alltid oavsett om
man träffas första eller tusende gången. Och man är högljudd om hur mycket man älskar
sina egna och andras barn, hur fina och fantastiska de är. Telma och Teo lever
i en miljö där kärlek är uttalat. Lite amerikanskt sådär, ni vet. Som man själv
alltid höjt lite på ögonbrynen åt och tycker är lite överdrivet. Att älska på
svenskt sätt är ju förbehållet några få och lite specifikt och speciellt. Inget
som man basunerar ut hur som helst.
Men så inser jag att det är ju just den här panamanska
öppenheten som gör att Teo ogenerat skriker över hela skolgården att han älskar
mig. Att båda ofta, ibland flera gånger om dagen, säger till oss att de älskar
oss, och ibland också till varandra. Och det är den som gör att Telma och Teo ändå känner sig så
trygga med sina lärare, med studierektorn, med våra grannar osv. För att alla
vuxna runt om kring dem här berättar hur mycket de tycker om dem. Det är ju
jättefint egentligen. Det kanske är bra att vara lite överdrivet kärleksfull.
Om inte annat så får ju vi oss en kärleksboost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar