Alla vi känner som har erfarenhet av att flytta utomlands säger att det tar några månader att anpassa sig, börja trivas och känna att livet är finfint i nya landet. Några har tom sagt att det kan ta upp till ett halvår. Särskilt när det är i ett land där allt: språket, sedvanor, utseende och livsförutsättningar är helt annorlunda. För Andreas, Teo och mig - i den ordningen - gick det i rekordfart. Telma är den mest normala familjemedlemmen.
Det är ingen fara. Hon mår bra, är ganska lycklig både i skolan och hemma. Rektor, psykologen och lärarna i skolan upplever att hon är integrerad och att det gått jättefort för henne. Hon förstår mer och mer, hänger med på lektionerna och har de senaste veckorna börjat skratta, springa i korridorerna (som man ju absolut inte får!) och leker med de andra barnen på rasterna. Men hon känner sig ensam ibland. Hon saknar sina kompisar i Sverige. Vi märker att hon är lite argare än vad hon brukar vara och framför allt mycket kaxigare mot hos. Nästan lite tonåring ibland. Hon säger att allt är bra här, men hon vill ha en eller flera bästisar.
Telma förstår intellektuellt att det tar tid att lära sig ett språk och få vänner. Men hon blir förstås otålig. Flickorna i klassen - de är bara fem tjejer! - har ibland svårt att släppa in Telma och glömmer att ta med henne, förklara för henne och se till att hon är på båten. Det är tom ett par tjejer som kan vara lite extra avundsjuka när Telma är med. Fröken gör vad hon kan men det är inte så lätt med åttaåriga tjejer som precis har börjat ha bästisar.
Men Telma är också den modigaste i familjen. Hon tar kontakt med de äldre flickorna på skolan och har plötsligt fått kompisar i de andra klasserna. Jag förvånas ofta av att både längre och större flickor kommer fram och hälsar och pussar på Telma. Och nu tror vi att ett genombrott kommit. Igårkväll kom en holländsk kvinna fram och frågade om jag var Telmas mamma, var vi bor och om deras nioåriga dotter Sophi kan få bjuda hem Telma någon gång. Det visade sig att de bor 500 meter från oss! Telma blev överlycklig, de två tjejerna har redan funnit varandra på skolan och Sophi har tom på egen hand börjat ta reda på viktiga meningar på svenska.
På något sätt känns det som att det är just vad Telma behöver, något hemvant. Alla gosedjuren hemifrån och mina tunna svenska pannkakor räcker inte. En blond europeisk kompis kan mycket väl vara den "vila" Telma behöver från allt panamanskt. Hon klarar det jättebra, men ny skola, nytt språk, nya kompisar och all denna kaos som ständigt pågår i skolan är så ansträngande för henne. Det är egentligen inte så konstigt att det är hon som är mest normal, det är också hon som har den tuffaste vardagen. Det är snarare ett under att hon orkar och att hon oftast är glad både när vi lämnar henne halv åtta och hämtar henne klockan tre. Man undrar ju om någon av oss andra tre hade varit det om vi hade varit i hennes skor. Telma är en makalöst modig och tuff liten tjej. Fast hon börjar bli ganska stor nu förstås.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Härliga Telma! Alvin har vid det här laget glömt bort hur det var i början när vi kom hit, men det har inte jag.
SvaraRaderaDå hände det att jag var tvungen att lämna en gråtande pojke som bönade om att få följa med Vilma och mig hem igen eftersom han inte ville gå i skolan, och som tyckte att det var väldigt orättvist att Vilma fick vara hemma så mycket med mig.
Han förstod långt ifrån allt som barnen och fröknarna sa, och när han väl hade greppat vad diskussionen handlade om och ville säga något, ja då hade de redan börjat prata om något annat.
Han längtade hem. Hem till tryggheten och sina kompisar, ja jag tror att han kunde tänka sig att leka med vem som helst bara det var på Skärsätraskolan eller på Tallrisstigen - bara det var något som kändes liiiite bekant.
Vid ett tillfälle satt han i köket och dunkade huvudet mot bordet och grät "jag är dåligast av alla i skolan" sa han och led.
På rasterna klättrade han mest i klätterställningen - ensam, eller gick omkring på skolgården - ensam.
Jag pratade med fröknarna och de föräldrar jag mötte på skolgården som gick i samma klass om att Alvin inte riktigt förstod allt, att barnen var tvungna att fysiskt ta med honom till fotbollsplanen eftersom han annars inte förstod att matchen var öppen för alla när de bara rusade iväg.
I samma veva var det en svensk mamma som tipsade mig om att Alvin kunde starta i svenska skolan som ägde rum varje onsdag kväll. Barnen som gick där försökte hålla språket och traditionerna vid liv, men för Alvins del skulle det handla om att få glänsa. Att äntligen få känna att han minsann var duktig eftersom han skulle vara överlägsen på språket.
Vi gick dit en gång. Och ja, det kändes skönt att känna att man äntligen var på banan - och framförallt prata svenska med jämnåriga.
Vet inte om det var den lilla självförtroendeboosten som gjorde det, men i samband med den onsdagen så började det vända. Han lekte mer och mer med pojkarna i klassen och i samband med det så kom språket smygande.
Telma, jag vet att flickor kan vara lite tuffare eftersom de jämt ska ha "bästisar" medan pojkar oftast kan leka i större grupper. Jag tror att du gör helt rätt som anstränger dig för att lära känna barn i andra klasser om nu det finns så få flickor i din klass.
Jag tror att barnen i skolan tycker att du är spännande eftersom du kommer från ett annat land. Har du tänkt på att de kanske är lite blyga inför dig, fast det uppfattar du som om de inte riktigt vill leka med dig?
Och som sagt var - Alvin minns inte längre hur jobbigt det var i början. Det kommer du också att glömma!
Kramar från Cilla, Jonas, Alvin och Vilma
Tack, tack, TACK Cilla! Det där behövde Telma läsa. - Det känns lite bättre, sa hon.
SvaraRaderaDet där med självförtroende är ju hela grejen. Telma berättade att hon skrivit en liten lapp till sig själv i skolan: Du är bäst! och att hon har den i fickan om det skulle kännas jobbigt. På eget initiativ.
Hon räddas ju också av att skolan snart är slut. Vi har också påbörjat nedräkningen: ÅTTA skoldagar! Sedan har vi tre månaders sommarlov. Då hinner hon lära sig spanska ordentligt och få nya vänner. Det är ju inte Panama eller skolan och lektionerna hon ogillar, det är tjejerna i klassen som är svåra. Hon säger att hon inte gillar dem helt enkelt.
På tre månader kan vi också hålla självförtroendet intakt. Hon har lovat säga till de här sista åtta skoldagarna om hon börjar tro att hon inte är bäst. Jag har sagt att då är det inte värt det, viktigast är att hon vet att hon är suverän. Då ler hon lite och säger: -Jag vet mamma, jag vet.
Så jag är övertygad om att hon klarar det här utan några större men. Under tiden är det tur att vi har er som redan gjort det här. Alvin har varit måttstocken och referenspunkten sedan i Juli och som sagt verkar det som att det får henne att känna sig bättre till mods. Så tack Cilla för ditt goda minne!!!