Panama och fattigdomen

Panama har bland de högsta inkomstskillnaderna i världen. Alltså störst gap mellan de som är fattiga och de som är rika. Latinamerika är för övrigt värst i världen på inkomstskillnader. De snabba ekonomiska utvecklingen som kontinenten haft de senaste årtiondena har framför allt hamnat i fickorna på dem som redan hade mycket där. Landets rikaste 10% får 40% av inkomsterna/konsumtionen. Bara i Sydafrika och Seychellerna står de 10% rikaste för en större andel av inkomsterna.

Visst har andelen fattiga minskat, idag lever 32,7 % av befolkningen under den nationella fattigdomslinjen. Men minskningstakten är alltför långsam. Det är svårt att mäta styrkan i det sociala arvet, men de som har försökt kan konstatera att i Latinamerika är det störst risk att söner till fattiga fortsätter vara fattiga. Om pappan inte har utbildning kommer hans barn heller inte få det. Mekanismerna "stanna där du är" är så starka att fattigdomens spiraler går från generation till generation. Så hur mycket tillväxt kanalen och byggboomen än skapar så gör inkomstskillnaderna att den sociala segheten består. Den som är rik kommer bara bli rikare. Och den som är fattig kommer förbli fattig.  

Vi vet hur Sverige försöker bryta det sociala arvet och skapar ett samhälle som ge alla en chans oavsett vilka resurser föräldrarna har. Vi vet hur svårt det är, och hur höga skatterna blir för att klara det, men vi vet att det går. Panama kan inte gå samma väg. Det var ramaskri och demonstrationer förra året när parlamentet höjde momsen från 5 till 7 %. Våra barns skola, som inte är den dyraste, kostar förutom inskrivningsavgiften på 40 000 kronor, 3 500 kr i månaden. Per barn. När Teo bröt armen kostade det 10 000 kronor. Att göra skolor och sjukhus avgiftsfri, förstatliga dem (eller bara införa skolpeng omman hellre vill) och inskränka valfriheten kräver enorma omläggningar som skulle likna revolution. Ska politik skapa ett välfärdssamhälle behövs andra strategier än de som Sverige inledde för 100 år sedan med utgångspunkt i ett helt annat samhälle.

Men det finns ett avgörande samband i ett välfärdssamhälle som Panama bör uppmärksamma. I starka demokratier, med stark välfärd så är inkomstskillnaderna inte så hög. Sverige har en gini koefficient på 23 medan Panama har kring 40. (0 är total inkomst jämlikhet och 100 total ojämlikhet) Det finns ett tydligt samband, globalt, mellan jämlika samhällen, välfärd och mellanmänskligt förtroende. När det inte är så stora skillnader mellan människors levnadsstandard så kan de lita på varandra. Och detta händer i välfärdsländer. Vilket som kommer först och var denna spiral börjar håller forskarna på och försöker utröna (för den nyfikne: kolla Quality of Government Institute på Göteborgs Universitet). Men jag tror jag vet var Panama skulle kunna börja. Det kommer i nästa inlägg.