Nikolaus på besök

Vi läste i DN (!) att de flesta svenska jultraditioner kommer från Tyskland. Så då har vi haft riktig jul här, för Nikolaus kom till oss redan 6:e december, precis som han gör i Tyskland. Stor bok hade han med sig också där han kunde läsa om alla barnens stordåd under året och kanske någon liten hint om vad de kunde förbättra till nästa år. Snäll var han, stor och glad med bullrande skratt. Och han kunde många språk, han pratade spanska med alla, engelska med Isabella, franska med Blake och Luc, tyska med Luc och faktiskt tyckte vi att han förstod lite svenska också.

Barnen fick gå fram en och en och framföra någon liten sång eller ett liten vers eller så. Om de ville. Och det ville alla. På valfritt språk. Var och en fick en liten julkvist och en julnattsman i lussebullstappning. Telma sjöng "ja må han leva" och Teo läste en vers på spanska som han kunde utantill. T o m fyraåringen Santiago läste en vers. Inget konstigt med det.

Men vilken förvåning, vilken glädje och vilken upplevelse för alla barnen. Tänk att få ha träffat tomten, i god tid innan julafton. Utan stress, utan julklappsfokus och att han tog sig ordentligt med tid för var och en av barnet. Och ingen mamma eller pappa saknades för att det var någon tidning som skulle köpas. Och att han visste så mycket om alla barnen! Telma sa: Mamma, ni har betalat en gubbe för att komma och göra det där! Och helt ärligt kunde jag svara, att de har vi inte gjort alls det.

Teo däremot, frågade igår: Mamma, hur kommer det sig att tomten vet vad alla barn tänker och gör? Hur kan han veta allt? Ja, vad svarar man på det?När man ansträngt sig så för att få barnen att tro på tomten. Då får man stå sitt kast. - Han har nog helt enkelt fått lite hjälp...

Julen kan borja

Nu har Anita och Helena anlant. Trotta men valbehallna och bara en timme forsenad. Fem DN-tidningar, tva svd, ett par kaviartuber, vortbrodskryddor, ett paket parlsocker och en rasande massa laktrits och dumlekolor ar levererade. Svenska julklappar ligger under granen och kylskapet ar fullt med sill, passionsfrukt och rokt skinka.

Dessutom har det slutat regna! Och numer har vi vatten i kranarna, aven om det var pa haret i forrgar. Uppsatsen ar sa gott som slutford, ett par sista slutsaster fattas bara. Jul-ta-naglarna ar malade. Och var adventsfika, med inbjudna nordiska vanner och andra grannar ar avklarat. Ahhh. Nu ska vi i lugn och ro lata julefriden anlanda. God Jul!

Leva utan vatten

Det finns 900 miljoner människor i världen som inte har vatten hemma. Jag besökte en by en gång i Tanzania där kvinnorna fick gå en mil på morgonen för att hämta vatten i en kruka på huvudet. Varje morgon. Det slipper vi. Andreas tog bilen och åkte till el Rey och köpte småflaskor (de stora och dunkarna var redan slut!) i sex-pack. Och vår pool har samlat regnvatten till att spola toan med. Så det går ingen nöd på oss. Även om det känns så.

Tänk att det är först när man är utan vatten som man inser hur ofta man vrider på kranen en dag. Hur beroende man blir. Tvätta händerna, skölja av något, diska, koka kaffe, koka ris, koka ägg på morgonen. Bara att torka av bordet kräver vatten. Air-condition har något vattensystem och funkar inte. Och eftersom tvättmaskinen gått sönder så har vi dessutom en halv blöt ourskjöld tvätt liggandes i diskhon. Alla baljor och hinkar vi äger har vi ställt ut för att samla regnvatten.

Det blir ju värre i det här vädret också. Att gå och lägga sig på kvällen utan att duscha är otänkbart. Bakterierna frodas. Och allt blir lite smutsigare i leran och fukten. Dessutom kan vi inte klaga. Tänka alla de i det här landet som aldrig har vatten, eller som bor i hus utan klinkers på golvet, med betongväggar, jordgolv och korrugerad plåt som tak. Hur har de det nu?

På bilden ovan ser man ett halmtak skymta. Normalt sitter vi under det taket i utemöblerna och äter grillkorv, med torra fötter.

Regn, oversvamningar och skolan stangd

Man kan ju tycka att jag ar lite gnallig som surar over att det regnat i tva veckor i strack. Men sa fick jag mejl fran Roda Korset. Det ar riktigt, riktigt daligt att det regnar sa mycket.

"To give everyone a short idea of what has happened the last 3-4 days here are some bullets of information:

- 8 deaths and approx 1500 persons affected
- the canal had to temporarily cease operations for the second time in history
- schools were cancelled for today so that traffic would not stop help from getting to the right places and so that schools in the affected areas can be used as shelters
- the panama government declared RED ALERT in the affected areas
-SINAPROC and the Panamanian Red cross activitade their Emergency Operations

We continue to help the Panamenian Red Cross with these late rain and flood support. We ask that you please take some time to either attend in person or elluminate this afternoon so that we can help our Panamanian brethren."

Sa nu slutar vi sura for egen del och oroar oss istallet for alla de som bor i skjul i det har landet. Det fortsatter namligen regna.

For var del ar det ingen fara. Vi far hushalla med el och vatten som numer barjar bli brist pa. Och vi kan inte aka pa minisemester i helgen som vi tankt, broarna ar begransad oppenhet och vagarna ar rasade pa sina stallen. Men skolan oppnade idag sa barnen atminstone fick sin skolavslutning. Aven om sommaren, som sagt, kanns mycket, mycket langt borta.

På båge genom Centralamerika

Höstrusk och julpyssel

Vi har också riklig nederbörd. Och haft i två veckor. Mörkt är det dessutom, molnen är så mörka dygnet runt att man vet inte om det är natt eller dag. Vi håller oss inne och myser i den svala och torra air-conditionluften. Bakar lussebullar (i år blev de åtminstone gula, dock utan saffransmak!) och pyntar med fjolårets ljusslinga. Behöver vi julmusik öppnar vi fönstret och lyssnar till grannens trappdekorationer. De både blinkar och låter.

På fredag slutar barnen skolan och sommarlovet ska alltså börja. Hur ska det gå, de senaste veckorn har vi haft det så "vintrigt" det bara går att få i Panama. Sommar och sol känns långt borta. De säger att det beror på väderfenomenet la niña, ¨men förra året var det samma sak: regn, regn och regn i flera veckor i november. Översvämningar och bortspolade vägar. Fulla brunnar i hela stan och extra mycket trafikkaos. Och då berodde det på el niño. Vad kommer det bero på nästa år?

När jag är som surast försöker jag fokusera på mina orkidéer som jag norpade skott av från Silke och satte i jorden i vår trädgård. I regnet har de växt som ogräs. De är nu 1 meter och 70 cm höga. Något positivt med klimatförändringarna?

Skolans revansch!

Det är med glädje och lättnad jag kan berätta att Isaac Rabin är en riktigt, riktigt bra skola. För det mesta. Som nu till exempel. De senaste sex veckorna har Telmas klass arbetet med det ämnesövergripnade temat "Samhällets serviceinstitutioner". Andreas hjälpte till att ordna ett besök på Röda Korsets lager och kommunikationscentral. Mycket spännande att se på överlevnadspaketen som skickas till katastrofområden, jeeparna som står redo att skeppas och Ericsson Response System som används när något hänt.

Telma har också tillsammans med klassen besökt ett galleri, stadens Kulturförvaltning samt Räddningsverket. Och de har träffat Kevin fem år som har leukemi. När han berättade om sig själv sa han att han förvisso inte ägde en säng, (han kommer från en mycket fattig familj på landsbygden) men han önskade sig lakan med bilar på. Och hans högsta dröm var att ha en sådan där bil som drivs av batteri men som man kan sitta i och köra. Vi föräldrar gav 20 dollar var och klassen köpte in en säng, lakan med bilmotiv och en batteridriven bil. I torsdags åt klassen frukost tillsammans med Kevin. Telma berättade att Kevin knappt trodde sina ögon när han öppnade kartongen med bilen. Vilken stolthet barnen kände när de såg att de kunde göra en pojke så oändligt lycklig.

Avslutningen på detta tvärsektoriella tema ( det är ett nytt var sjätte vecka) var en legostad. Alla barn fick ta med sig lego hemifrån och de institutioner de inte lyckades bygga av lego gjorde de av kartong och målarfärg. En fantastisk övning: "Hm, vad finns i en stad. Hus att bo i. Restauranger. Köpcentrum. Och en park! Vi behöver en park så folk kan leka och springa och vila. Med lyktstolpar så att man kan vara där på kvällen. Och parkeringsplatser. Och bussar så att alla inte behöver köra bil! Min bror har en polisstation (det var Telmas bror det) jag frågor honom om jag får ta med den."

Allt i ett. Kul, lärorikt, kreativt och fullt av samarbete. Barnen förundras förvisso hur Telmas mamma kunde bygga ett höghus, det var faktiskt färdigbyggt sedan länge tillbaka och hör till en legostad som vi byggde här hemma den veckan båda barnen var sjuka, utan instruktioner. Telma svarade: "- Min mamma är jätteduktig att bygga utan instruktion, för när hon var liten så fanns det inga instruktioner!" Jösses. Håller jag på att bli gammal?

Till vänster i bild står Shoonit, läraren bakom Telmas magiska engelskainlärning. Hon som med förståelse, beröm, uppmärksamhet och pedagogisk finess fått Telma att på bara några månader komma ikapp och förbi klasskamraternas engelskanivå. Jag vill bara säga det. Isaac Rabin har gjort revansch. Med råge. Den här gången.

Maximal integration uppnåd

Vi har passerat många milstolpar i integrationsprocessen, men i helgen nådde barnen nya höjder. Tre av Telmas klasskompisar hade på cykel letat rätt på Telmas hus och väl här spelades det från Sverige medtagna spelet: Hungriga Elefanter (Elefantes hambrientes). Nu kan åtminstone fyra nioåringar i grannskapet skrika TUT på svenska.


Dagen därpå spelades "Så ska det låta" med andra grannar. På svenska.
"-Hur gick det då?"
"- Bra, så klart, varför skulle det inte göra det?"

Ja. Jo. Det kanske var en dum fråga.

Haiti 10 månader efteråt

Andreas tyckte inte att det kändes något vidare att ta kort på Haiti och misären som fortfarande råder där, 10 månader efter jordskalvet. Istället tog han kort på Röda Korsets tältläger och på sitt "hotellrum" som var ett litet tält i ett stort tält. För att orka jobba på Haiti har RK-medarbetarna skapat sig en liten by av "bekvämligheter". Mellan och under tälten har man lagt grus för att inte regnen ska skapa en stor lervälling av lägret. Och i tälten har de golvfläktar som ska lindra hettan på natten. Andreas berättar att just nu är det varmare än i Panama. Och fuktigare. Och regnperiod. Kollegorna har ett antällningsavtal som låter dem arbeta sex veckor och sedan måste de åka från Haiti i en vecka för att vila och hämta kraft. Det behöver man.

Andreas landade på Haiti bara ett par dagar efter Kolera-utbrottet. Självklart var det stort fokus på detta, hur tvålar skulle inhandlas och distribueras, hur rent vatten skulle nå ut och hur hygieninformation skulle spridas. Andreas fick ändå gjort det han skulle, hitta strategier för hur frivilligarbetet bäst kan stöttas från federationen, men han kunde också stötta sina kollegor på plats i det enorma arbete de gör, bland annat för svenska biståndspengar. Faktum är att koleraepidemin ändå troligen låtit vänta på sig pga det internationella samfundets insatser. Minns ni hur media redan veckorna efter skalvet talade om att riskerna för epidemier var stora? Det tog trots allt tio månader. Det kan låta som en väl klen tröst i dessa dagar när vi vet att koleran eskalerar och att man inte har lyckats få bukt på den än, men det hittills lyckosamma hälsoarbetet bör ha satt spår som gör att man kanske klarar sig bättre än man hade gjort om det skett tidigare. Hemsk tanke. Att det hade kunnat vara värre.

Haiti var det fattigaste landet i Latinamerika och kommer troligen inte återhämta sig, eller ta viktiga kliv upp på välfärdsstegen på mycket, mycket länge. För med fattigdom kommer svaga institutioner och med svaga demokratiska institutioner kommer laglöshet och oförmåga att lösa gemensamma problem med gemensamma lösningar. Inga skatteintäkter, inga pengar till utbildning och vård. Internationella organisationer arbetar fortfarande med katastrof- och akuthjälp så som shelter, mat- och vattendistribution. Och för att övergå till nästa fas i syfte att stärka den långsiktiga ekonomiska och demokratiska utvecklingen krävs viss inhemsk stabilitet. Det är en ond cirkel och de små små stegen som tas framåt kan liksom bara ryckas undan av en koleraepidemi.

Det är onekligen ett viktigt och fantastiskt jobb kollegorna gör på Haiti. Det af Donner gjorde mot Svenska Röda Korset är oförlåtligt, men man önskar ju att alla bidragsgivare snart kan lyfta blicken och se vad som görs där ute. Och även om det just nu är många liv som inte kan räddas, så har man redan, och kommer att rädda ytterligare många fler liv än om ingen hade gjort något alls. Åtminstone ett hopp i mörkret.

Miami och launch

Första kvällen i Miami gjorde våra barn två intressanta reflektioner. Teo sa. - "Tänk vad vi får uppleva mycket." Och Telma sa: - "Titta vad alla är olika, några är svarta och några är vita. Några är tjocka och några är smala. Några är fula och några är snygga. Några har konstiga kläder på sig och några har inga kläder alls." Miami i ett nötskal.

Just de här bilderna är tämligen folktomma, men det är mest ett sammanträffande. I själva verket var Miami ett myller av folk. På stranden, på strandpromenaden, i bilar som smög fram på Ocean Drive, på trottoarerna där turisterna stoppade upp promenadflödet för att de skulle ta kort på vattenposterna, gatskyltana, bilarna, transvestiterna, de hemlösa som sov i portarna, de bröstopererade damerna, husen och palmerna. Och titta där, där kommer Ulrika, nya chefen på Svenska Röda Korset. Vad kul, Andreas som dagen till ära, och i syfte att reta sin fru, bär raggarmustasch!

Till och med på stranden myllrar det av folk som badar, solar, dansar, dricker öl, springer, vindsurfar, promenerar och tar kort. Miami Beach är en oändligt lång och bred beach med turkost vatten och långgrunt. Fast kallt vatten förstås. Tyckte vi.

Men veckans höjdpunkt och bästa dag är ändå besöket på Kennedy Space Center. I biljettluckan förstår vi att Discovery är skjutklar och beräknas skjutas upp dagen därpå för sista gången någonsin. Wow. Vi åker ut och kikar på henne, ser området, ser plattformen där hon skjutsats, ser byggnaden där hon preparerades och nedräkningstornet med tillhörande pressläktare. Det är ju förstås just där och då som man i tankningen upptäcker att en tub läcker och uppskjutningen måste skjutas upp. :)

Det är också där i en kö vi träffar Telmas klasskompis Anne med familj. Världen är liten. Och ännu mindre blir den när vi sedan träffar dem igen i Miami på en restaurang på en bakgata några dagar sedan. Oplanerat! Observera också den lilla roliga historien om damen som förväxlade launch med lunch, och skulle köpa hotdog för sin launchbiljett.

Ja, det var en spännande dag. Vi lärde oss mycket vi bara visste lite om innan. Och så fick vi känna på hur det känns att bli uppskjuten i en raket. Utan att bli illamående. Bara lite omskakade.

Och Discovery står kvar där hon står. Det ska visst ta 25 dagar att laga tuben. Av all information vi fick den dagen så har vi förstått att det inte räcker med silikon och lite karlssons klister.

Harry Potter

Det var som att förflyttas in i Harry Potters värld rakt av. Disig, lite kylig morgon med regn i luften. Snö på taken. Det enorma Hogsmead som sträckte sig upp bland molnen. Och alla grannar. Eftersom vi var först in i parken så kunde vi gå genom Harry Potters skol-korridorer, hälsa på alla levande tavlor och förundras över alla tricken och häxerierna. Makalöst.

När vi väl satt oss i den luftburna stolen och spänt fast oss så bjöds vi på en makalös luftfärd där vi fick följa Harry genom molnen, in i slottet, under broar och rätt ner i en sjö oh, fy fasen då blundade vi, och upp igen över bergen. Precis som i filmerna och som i böckerna fast på riktigt. Kändes det. Det var så verklighetstroget så att tre av oss kom likbleka ut ur slottet, kraftigt illamående och smått skräckslagna. Vi ska aldrig mer ge oss upp på en kvast och hänga på Harry Potter. Det där får han ägna sig åt på egen hand.

Tänk vilken grej att få uppleva det där, att ha känt hur det känns att gå på gatorna i Hogswarth. Det är klart att det ger mersmak. Man vill se alla filmerna, läsa alla böckerna, lära känna Harry och hans kompisar ännu bättre. Men ack nej. Ingen film att köpa, inga alla-i-ett-band-rea på böckerna på olika språk. Bara T-shirts, kepsar, mantlar och en oändlig mängd trollstavar till salu. Telma hittade till slut en penna av en fjäder som hon verkligen ville ha, men det var också den enda kulturella antydan vi lyckades söka upp. Vad hände med kulturen?

Parker med nöje

Magic Kingdom är parkernas park av de åtta förlustelseparker som ligger i Orlandoområdet. Vi hängde på låset och det var tur för mellan elva och två var det så mycket folk att höll man inte hårt i sina egna barn så riskerade man att få någon annans barn. Men vi hann åka de mest populära attraktionerna innan köerna blev timslånga och föräldrarna fick något paniskt i blicken. Vid tre-tiden på em hörde jag en pappa fråga sin tre-åriga dotter fyra gånger: Are you having fun? Hon svarade YES varje gång, men man undrar ju om hon inte hade haft lika kul hemma i trädgungan.

Men det var värt det. Ett Gröna Lund med Junibacken-princip, dvs berg-och-dalbanor och igenkänningsupplevelser i ett. Vi besökte Mimmi och Musses hus, åkte Piratskepp med Pirates of Caribbean, flög genom Peter Pans värld och en hel del hade vi ingen aning om vad det var för figurer. Spektakel, definitivt, men ganska trevligt. Faktiskt.

Dagen därpå var vi på Island of Adventure som bygger på samma princip som Magic Kingdom men med figurer från Universal Studios filmer. Igenkänningsfaktorn var för vår del inte lika hög och det känns ju skönt att barnen inte vet vem Hulken är. Och att åka 3D berg-och-dalbana där man fick smockor av Spiderman, det gjorde bara Andreas. Vi andra tre blev illamående bara att tänka på en sådan resa.

Känner ni igen byggnaden? Just det. Jurassic Park. Deras River adventure blev barnens favorit. Just när man trodde att man skulle bli uppäten av en dinousarie så forsade man nerför ett vattenfall istället. Och då blev man dyngsur. Jag avstod den turen.

Andra dagen i nöjespark fick vi nog redan halv tre. Alla var överens. Visst var det kul, men det får ju inte bli för mycket. Det ska bli intressant att höra våra grannfamilj hade det: åtta dagar med tio parker (de la till Downtown Disney och ett videspelsställe). För att hinna la de in två parker på en dag vid två tillfällen. Och de har tre barn, 2,5 och 7 år. En tia på att Maribel inte orkar upp till tennisen imorgon bitti.

Floridatur

Idag bär det av. Panama firar nationaldagar hela nästa vecka och vi passar på att fly landet. Vi ska andas frisk luft, kolla in Ocean drive och åka berg-och dalbana. Bland annat. Vi hörs!

Kampen mot antibiotika

Alla vet att överanvändning av antibiotika är ett hot mot mänskligheten. Antibiotika ska undvikas, men om man måste så ska föreskriven dos tas på klockslaget och exakt de antal dagar som står på receptet. Resterande skvättar i flaskan ska lämnas tillbaka till apoteket i genomskinklig påse. Gör man fel så kommer bakterierna att bli resistenta.

Jag vet att detta är sant här på andra sidan jordklotet också. Men när barnen vaknade i morse och var sjuka igen så önskade jag att det inte var sant. När vi kom in på kliniken och personalen säger "Åh, kommer Telma och Teo igen!" så hade jag ändå en liten förhoppning om att det var bakteriellt. Tänk om de bara kunde få en flaska bredspektra och sedan aldrig mer bli sjuka.

Men nej. Bara ett virus. Varsitt förstås, Telma har feber och Teo hostar och tappat hörseln (snor i öronen). Telma som var mest sjuk visade sig vara minst sjuk och Teo som var piggast visade sig gå och bära på tre olika symptom. Så tröttsamt. Det var ju inte så länge sedan sist. Doktorn skrev en lång lista på medicin som skulle inhandlas och jag hinner försäkra mig om att det inte är antibiotika i någon av flaskorna. Man kan aldrig veta förstår ni. Det har hänt flera gånger att de förklarat noga att det inte är en bakteriell sjukdom men ändå skrivit ut något med antibiotika. Jag har börjat reagera på bisatsen: "för säkerhets skull," då är det röd flagg. Här kan man få penicillin i förebyggande syfte. Och är barnet friskare efter ett par dagar så avslutar man penicillinbehandlingen. Det är sant. Vi har varit med om de sagt det. Flera gånger.

Men det är en balansgång. Teo hade en blåsa på stortån i början som blev kraftigt infekterad. Telmas varböld för ett halvår sedan var en mardröm och det här slemmet Teo har i luftrören varje gång han blir förkyld verkar ju kunna hamna både i lungor, bihålor och öronen. Barn blir kanske inte oftare sjukare här. Men de blir mer sjuka, på andra sätt än hemma. Av fyra skäl. Skolans air-condition är troligen den största anledningen. Sedan är det så att bakterier frodas i värmen och tvättar man inte sår med antiseptico så blir det helt enkelt infekterat. Bassängerna är så kraftigt klorerade så för mycket bad skapar garanterat öroninflammation. Och det fjärde skälet är möjligen något lokalt: vår granne vägrar använda medicin helt. Hennes son blir sjuk som alla andra, men han blir liksom aldrig riktigt frisk.

Vi har med tiden lärt oss. Nu är det egentligen bara fara nummer ett som vi inte kan undvika. De andra har vi hittat rutiner för. Viktigast av allt har visat sig vara att tänka själv. Klura ut vid ett läkarbesök EXAKT sjukdomsförlopp, vad de ser och hur de ser det. Sedan får man göra en bedömning av medicinlistan (alltid handskriven) och använda sitt sunda förnuft. Virus - ingen antibiotika. Bakterie - antibiotika, men aldrig kortare än fem dagar. Och vad gäller de överblivna penicillinskvättarna i flaskan så står de forfarande och torkar i skåpet. Läkarna är mycket väl medvetna om att de inte ska hällas ut i vasken eller slängas i soporna. Men att ordna ett system för insamling vore att kräva för mycket. Panama har ju inte ens fått kläm på vanlig återvinning än.

Ja, just nu gör inte Panama många rätt.

Tävling i stavning. På engelska.

I en veckas tid har jag undrat varför man måste utsätta barn för en tävling i stavning på engelska. Prova själv: säge jungle högt och tänk efter hur det låter. Nog skulle man kunna gissa att det stavas djangel. Att sedan behöva stå på en scen och stava i en mikrofon när en jury på fyra personer, hela lärarkollegiet och fem klasser samt föräldrar lyssnar och tittar på. Några av barnen var vita i ansiktet av rädsla. Några klarade inte ens gå upp på scenen. Så gott som alla barn som slogs ut, dvs stavade fel, gick av scenen gråtandes.

Det var en pina rakt igenom. Både Teo och Telma hade kommit till final. Sex i varje klass hade gått vidare, men några hade fått lämna walk-over av nervositet så endast tio i Teos grupp (de båda första-klasserna) och tio i Telmas grupp (trean och tvåan) tävlade. I Teos grupp märktes på en gång att uppgiften varit övermäktig för sjuåringar. Hälften av dem, inklusiv Teo stavade fel på sina första ord. (Teo fick ordet ear och sa... e.... r rätt uttalat på engelska. "Incorrect"sa juryn och Teo fick kliva av scenen och hoppa upp i mitt knä med tårar i ögonen.)

Men OK, Teo blev en erfarenhet rikare. Vi har i familjen försökt tona ned den här tävlingen. Det är inte döviktig med engelska. Svenska och spanska är viktigt. Engelska och franska är kuriosa. Man måste göra sitt bästa, men att ägna timtal till att traggla ord har inte varit prioriterat. Teo är jätteduktig, och nu kan han hela alfabetet på engelska, men man måste inte kunna stava till ear när man är sju år. Särskilt inte om man inte riktigt vet hur man stavar till varken öra eller oreja.

Hur gick det för Telma då? Kolla nästa bildsekvens:

Och så här gick det för Telma

Bronsplats. Av 40 tävlande elever kom hon på tredje plats. Av de sex sista i finalen var hon den enda som inte pratar engelska flytande.

Faktum är att hela lärarkollegiet talar om Telma - underbarnet i engelska. Hennes inlärningskurva i språk är så brant uppåt att det har blivit ett samtalsämne i lärarrummet. Jag kan bli stoppad av lärare jag inte vet vilka de är och bli gratulerad, för att jag har en så språkbegåvad dotter och en så idrottsbegåvad son. Visst är det fantastiskt. Men det är också en svår balansgång, för det är väl här, i den här åldern som stigmatiseringen börjar?

Våra barn ska veta att de kan klara allt som de företar sig. Bara man tränar tillräckligt mycket så kan de nå vilka färdigheter som helst. Teo har om och om igen bevisat att han är duktig på språk. Telma har värsta kroppskontrollen och simmar som en fisk. För dem ska tusen möjligheter stå öppna. De ska veta att de kan, om de bara vill.

Phu, det är svårt att vara förälder.

"Hur BOR ni"

I somras fick vi ofta frågan om hur vi bor. Så här ser vårt hus ut. Det är ett parhus och byggt av amerikanerna i närheten av slussen som de bevakade. Hela området består av samma byggstil, ibland en våning, inbland två eller tre våningar. Ingången ofta på baksidan av huset, en trappa upp. Nedersta våningen var ofta, och är fortfarande ofta, den inneboende hemhjälpens våning. Längst upp är sovrummen. På denna bild ser man vår trädgård också, med mina planterade bouganvillas, hibiskus, jasmin och andra växter som är tropiska och som jag inte visste fanns förut. Jag har märkt att de blommar lite när som, inte så där som hemma att man kan planera en trädgård efter blomingstiderna...
Bredvid palmen, framför basketkorgen, är min köksträdgård. Där växer nu en bananplanta, ett papayaträd, ett litet mangoträd och paprikor. I krukan har vi ett avokadoträd som snart måste sättas i marken, det växer så det knakar. I krukor har vi också oregano (snart en oreganobuske) och rosmarin och basilika. Dessa kryddor är inte precis tropiska kryddor, så det är en kamp att odla dem. Jag har också hållit liv i pelargonerna som man sa aldrig skulle kunna växa i låglandskapet. Däremot inomhus växer ingenting. Vi har en orkidé vars blad fortfarande är gröna men som inte blommat en enda gång.

Å så bilen, en Hyundai Tucson gris. (grå) En SUV av det enkla skälet att vi vill överleva en eventuell krock. Som sagt, Panama är et korrupt land och här köper folk sina körkort. Bakom trappan skymtar vår fotbolls, frisbee, baseboll eller trampolinpark. Den håller Rudolfo klippt så att våra barn kan leka där. Fast just nu, i skrivande stund, så smyger hela gatans barngäng mellan husen i en ny lek som Telma uppfunnit- spyleken. Den är inte vad den låter, utan är en lek där man Spionerar på varandra i lag och med hjälp av walkie-talkies kommunicerar med varandra. Det verkar vara en vansinnigt rolig lek för den har hållit på i flera dagar och vi har fått ha gemensamma läxtider mellan husen för att få ordning på rutinerna.

Så ni som tror att vi bor I djungeln, och är oroliga för att komma och hälsa på, så hoppas jag med dessa bilder visa att vi bor i ett högst civiliserat bostadsområde med klippt gräs, asfalterade gator och välansade trädgårdar. Barnen är ute trots att det skymmer, utan hjälm, skottväst eller rustning. Vi bor bara VID djungeln och för det mesta vågar sig inte krokodilerna, boaormarna eller sengångarna ut därifrån.

Krokodilinferno i grannskapet

De här bilderna är tagna för en kvart sedan, 200 meter från vårt hus. Närmare bestämt på vägen där jag och Andreas brukar ta vår joggingtur. Tre vilda, vilandes krokodiler. Två på motsatta stranden och en såg vi bara de uppstickande ögonen på. Krokisen längst bort på bilden ovan (ser ut som en trästock men icke!) smet ner i vattnet när vi kom närmare. Den stora tjocka på bilden ovan lyfte på huvudet ett par gånger, men verkade för mätt (herregud vad har han ätit?) för att orka flytta på sig. Han i vattnet var aktiv och låg och lurade på vår sida om stranden. Krokodilsäsong? Tja, det är ju regnperiod och krokodilerna gillar lera. Faktiskt så verkar det vara krokodilsäsong nio månader om året. Vi ska nog ta en ny väg på nästa joggingtur.

Och när vi ändå upplevde äventyret så kom det tre vilda gato solos förbi. Vad är då en gato solo? Inte ens google vet. Jag har inte ens lyckats få fram en engelsk översättning. Men jag vet att de är hyfsat vanliga här i Panama, de är besläktade med myrsloken och de är INTE farliga.

Omöjlig utmaning?

På tisdag ska de ha en spelling Bee turnering på skolan. För Teos del innebär det att han förväntas kunna stava 50 ord på engelska. För att klara det krävs det:

1. Att han kan alfabetet på engelska.
2. Att han har sett dessa 50 ord tidigare, och vet hur de uttalas.
3. Att han kan stava till dem.

Vi har nu övat i tre dagar. Det återstår endast åtta bokstäver att lära sig, 40 ord att lära sig se hur de ser ut, samt 50 ord att kunna stava till. Men det är klart. Vi har två dagar till på oss.

Eller så lägger vi ned projektet. Bör man vid sju års ålder veta hur man stavar till purple och afraid?

Mitt i livet

Välgratulerad, välfirad och välbadad. 40 år och hela livet framför sig. Numera också stolt ägare till en vadderad lunchväska, en knytflätad nyckelhållare och en ursnygg klocka. Och en långhelg på stranden rikare.

Magnus Svensson konstaterade att fyrtioårskrisen ju började för fem år sedan. Det kanske den gjorde, men den tog slut också redan innan målsnöret nåddes. Nu är plötsligt fyrtio år ett startskott.

Krokodil på villovägar

Igår hade en krokodil gått fel och hamnade på banken. Någon ringde polisen och till vår granne Maribel som genast åkte dit med sonen Daniel. Polis, brandkår och Miljömyndigheten anlände, band för ögonen på krokodilen och ett rep för gapet och de stora starka karlarna lyfte upp honom på flaket. De hade gjort det förr.

Och det är inte mer än tio minuter härifrån. Mitt i civilisationen, mellan Albrooks flygplats och banken. Vi tycker att de bör sätta upp skyltar efter vägarna så att man vet att det är krokodilvarning. De vore ju inte så kul att krocka med en så´n.

Svensk/panamansk födelsedag

Kö till fiskdammen

Vattenfest

7 och 9 år

Skattjakt
Fisktårta

Pannkakstårtor i massproduktion

Piñata

Godisjakt