Kampen mot antibiotika

Alla vet att överanvändning av antibiotika är ett hot mot mänskligheten. Antibiotika ska undvikas, men om man måste så ska föreskriven dos tas på klockslaget och exakt de antal dagar som står på receptet. Resterande skvättar i flaskan ska lämnas tillbaka till apoteket i genomskinklig påse. Gör man fel så kommer bakterierna att bli resistenta.

Jag vet att detta är sant här på andra sidan jordklotet också. Men när barnen vaknade i morse och var sjuka igen så önskade jag att det inte var sant. När vi kom in på kliniken och personalen säger "Åh, kommer Telma och Teo igen!" så hade jag ändå en liten förhoppning om att det var bakteriellt. Tänk om de bara kunde få en flaska bredspektra och sedan aldrig mer bli sjuka.

Men nej. Bara ett virus. Varsitt förstås, Telma har feber och Teo hostar och tappat hörseln (snor i öronen). Telma som var mest sjuk visade sig vara minst sjuk och Teo som var piggast visade sig gå och bära på tre olika symptom. Så tröttsamt. Det var ju inte så länge sedan sist. Doktorn skrev en lång lista på medicin som skulle inhandlas och jag hinner försäkra mig om att det inte är antibiotika i någon av flaskorna. Man kan aldrig veta förstår ni. Det har hänt flera gånger att de förklarat noga att det inte är en bakteriell sjukdom men ändå skrivit ut något med antibiotika. Jag har börjat reagera på bisatsen: "för säkerhets skull," då är det röd flagg. Här kan man få penicillin i förebyggande syfte. Och är barnet friskare efter ett par dagar så avslutar man penicillinbehandlingen. Det är sant. Vi har varit med om de sagt det. Flera gånger.

Men det är en balansgång. Teo hade en blåsa på stortån i början som blev kraftigt infekterad. Telmas varböld för ett halvår sedan var en mardröm och det här slemmet Teo har i luftrören varje gång han blir förkyld verkar ju kunna hamna både i lungor, bihålor och öronen. Barn blir kanske inte oftare sjukare här. Men de blir mer sjuka, på andra sätt än hemma. Av fyra skäl. Skolans air-condition är troligen den största anledningen. Sedan är det så att bakterier frodas i värmen och tvättar man inte sår med antiseptico så blir det helt enkelt infekterat. Bassängerna är så kraftigt klorerade så för mycket bad skapar garanterat öroninflammation. Och det fjärde skälet är möjligen något lokalt: vår granne vägrar använda medicin helt. Hennes son blir sjuk som alla andra, men han blir liksom aldrig riktigt frisk.

Vi har med tiden lärt oss. Nu är det egentligen bara fara nummer ett som vi inte kan undvika. De andra har vi hittat rutiner för. Viktigast av allt har visat sig vara att tänka själv. Klura ut vid ett läkarbesök EXAKT sjukdomsförlopp, vad de ser och hur de ser det. Sedan får man göra en bedömning av medicinlistan (alltid handskriven) och använda sitt sunda förnuft. Virus - ingen antibiotika. Bakterie - antibiotika, men aldrig kortare än fem dagar. Och vad gäller de överblivna penicillinskvättarna i flaskan så står de forfarande och torkar i skåpet. Läkarna är mycket väl medvetna om att de inte ska hällas ut i vasken eller slängas i soporna. Men att ordna ett system för insamling vore att kräva för mycket. Panama har ju inte ens fått kläm på vanlig återvinning än.

Ja, just nu gör inte Panama många rätt.