I en veckas tid har jag undrat varför man måste utsätta barn för en tävling i stavning på engelska. Prova själv: säge jungle högt och tänk efter hur det låter. Nog skulle man kunna gissa att det stavas djangel. Att sedan behöva stå på en scen och stava i en mikrofon när en jury på fyra personer, hela lärarkollegiet och fem klasser samt föräldrar lyssnar och tittar på. Några av barnen var vita i ansiktet av rädsla. Några klarade inte ens gå upp på scenen. Så gott som alla barn som slogs ut, dvs stavade fel, gick av scenen gråtandes.
Det var en pina rakt igenom. Både Teo och Telma hade kommit till final. Sex i varje klass hade gått vidare, men några hade fått lämna walk-over av nervositet så endast tio i Teos grupp (de båda första-klasserna) och tio i Telmas grupp (trean och tvåan) tävlade. I Teos grupp märktes på en gång att uppgiften varit övermäktig för sjuåringar. Hälften av dem, inklusiv Teo stavade fel på sina första ord. (Teo fick ordet ear och sa... e.... r rätt uttalat på engelska. "Incorrect"sa juryn och Teo fick kliva av scenen och hoppa upp i mitt knä med tårar i ögonen.)
Men OK, Teo blev en erfarenhet rikare. Vi har i familjen försökt tona ned den här tävlingen. Det är inte döviktig med engelska. Svenska och spanska är viktigt. Engelska och franska är kuriosa. Man måste göra sitt bästa, men att ägna timtal till att traggla ord har inte varit prioriterat. Teo är jätteduktig, och nu kan han hela alfabetet på engelska, men man måste inte kunna stava till ear när man är sju år. Särskilt inte om man inte riktigt vet hur man stavar till varken öra eller oreja.
Hur gick det för Telma då? Kolla nästa bildsekvens:
Men, alltså, nu grinar jag!! Hur i hela fridens namn kan man GÖRA så med mina älskade barnbarn? Kan du inte göra nåt, skrik, bojkotta, kör hemundervisning, ta hit dem, spräng skolan i luften (nattetid förstås, ta ut vakten först), GÖR nåt!! Kan du åtminstone ta en stillsam diskussion med lärarna om barnens psykiska hälsa? De måste väl ha sett hur vita de var i ansiktet!
SvaraRaderaHälsningar från en ilsken mormor.
Finns det inte en enda lärare på hela skolan som har någon pedagogisk utbildning?
SvaraRaderaEn ilsken morfar
PS Åk omedelbart till Sverige. Där är i alla fall barnmisshandel förbjudet. DS
Oj, oj. Med tanke på att det är en judisk skola så skulle ju folk inte riktigt förstå att attentatet var riktat mot stavningstävlingen... :)
SvaraRaderaJag valde den mer modesta och försiktiga vägen att protestera. Nyss hemkommen från ett klassråd i Telmas klass (som är värt ett eget kapitel, HUR tänker föräldrar?)så har jag åtminstone fått uttrycka min skepsis mot den här typen av tävlingar. Jag frågade engelskaläraren om hon inte märkte hur skräckslagna en del av barnen var. "-Jo,men vi försöker ta hand om det före och efter. Vi har märkt att det här är det bästa sättet att tvinga föräldrarna intressera barnen för engelska."
Faktum är att hela Panama är en enda stor tävlingskultur. En pappa från Argentina sa att det här landet är 20 år bakåt i tiden vad gäller värderingar och barnuppfostran, och det är en växelverkan mellan föräldrars syn på sina barn (hårresande ibland) och skolsystemet. Han hade valt Isaac Rabin för sina barn just för att det är den snällaste och vänligaste skolan under dessa förutsättningar.
Och visst, jag såg ju igår att några av de mest skräckslagna barnen slapp vara med. Och lärarna tog emot barnen som inte klarade stava till sina ord med öppna armar, kärlek och mycket beröm. Försvar? Nej, bara ett krasst konsterande. Jag vet att den här skolan inte kommer att sluta anordna tävlingar på det här viset, hur mycket jag än protesterar. Men det känns skönare att vet att lärarna är gulliga före och efter detta hemska...
Telma och Teo klarar sig. Både Andreas och jag är oerhört vaksammma på misshandeln och pratar och pratar och pratar med barnen om alla deras tankar, känslor och funderingar som kommer upp i de här situationerna. Det är känslomässiga urladdningar definitivt, men de är nödvändiga för att hantera det. Det som gör mest ont i mig nu, ett år senare när jag vet att mina två barn klarar sådant här, det är att se de barnen som bryts. Den här typen av tävlingar blir definitivt misshandel som sätter djupa spår i några av barnen i skolan. "Vi gör det för att de ska få vassa armbågar och komma framåt i samhället. I Panama behöver man lära sig kämpa för att nå någonstans." Ja, det är ju också någon typ av pedagogisk idè, även om den är fel.
Nästa vecka ska jag lämna in ett statsvetenskapligt paper som avslutning på kursen. Jag skriver om detta; hur människosyn, värderingar och avsaknaden av omtänksamhet i teori och praktik kan sätta snubbelben för demokrati och utveckling.
Så visst finns det anledning att bli förbannad och att oroa sig. Inte för våra barn dock. Det är numer hyfsat välrustade och nervositeten de upplever är hanterbar även för dem. Men för Panama definitivt. Vi flyr inte hem än, vi har fortfarande lite kvar att försöka påverka här.
Imorgon är det nämligen Triathlon i skolan.