Harry Potter

Det var som att förflyttas in i Harry Potters värld rakt av. Disig, lite kylig morgon med regn i luften. Snö på taken. Det enorma Hogsmead som sträckte sig upp bland molnen. Och alla grannar. Eftersom vi var först in i parken så kunde vi gå genom Harry Potters skol-korridorer, hälsa på alla levande tavlor och förundras över alla tricken och häxerierna. Makalöst.

När vi väl satt oss i den luftburna stolen och spänt fast oss så bjöds vi på en makalös luftfärd där vi fick följa Harry genom molnen, in i slottet, under broar och rätt ner i en sjö oh, fy fasen då blundade vi, och upp igen över bergen. Precis som i filmerna och som i böckerna fast på riktigt. Kändes det. Det var så verklighetstroget så att tre av oss kom likbleka ut ur slottet, kraftigt illamående och smått skräckslagna. Vi ska aldrig mer ge oss upp på en kvast och hänga på Harry Potter. Det där får han ägna sig åt på egen hand.

Tänk vilken grej att få uppleva det där, att ha känt hur det känns att gå på gatorna i Hogswarth. Det är klart att det ger mersmak. Man vill se alla filmerna, läsa alla böckerna, lära känna Harry och hans kompisar ännu bättre. Men ack nej. Ingen film att köpa, inga alla-i-ett-band-rea på böckerna på olika språk. Bara T-shirts, kepsar, mantlar och en oändlig mängd trollstavar till salu. Telma hittade till slut en penna av en fjäder som hon verkligen ville ha, men det var också den enda kulturella antydan vi lyckades söka upp. Vad hände med kulturen?