Ny blogg!

Fortsätt läs om hur livet nu är i Uganda:

www.livetiuganda.wordpress.com


Välkommen!

Allt har ett slut.

Vänner!

Tack för att ni läst min blogg! Varje år när vi är hemma så förstår jag hur många av er som faktiskt följt bloggen under de här tre åren. Somliga ofta och andra ibland. Några kommenterar andra gör det inte. Det är ok, klart att det är kul att ni ibland kommenterar, men gladast är jag för att ni läser!

Många har bett om att jag ska fortsätta blogga från vårt nya land, Uganda. Det ska jag. Men i ett annat format från en annan bloggadress. Jag har inte gjort den nya bloggen än, men så fort den är på plats kommer jag att lägga ut adressen här. Jag lovar. Men det kanske tar ett litet tag. Vårt nya hus är helt tomt och eftersom vi inte har ett IKEA här heller så kommer jag ha dagarna fulla med inredningsbestyr. Och studier förstås. Jag är inte klar med studierna riktigt än...

I vilket fall kan jag kort rapportera att vi kommer ha det jättebra i Uganda. Vi kommer möta utmaningar stora som små, men det finns mycket goda förutsättningar för att vi kommer att trivas. Huset är jättefint med stor trädgård och makalös utsikt. Skolan är kanon och efter första dagen kände båda barnen att det kommer att bli jättebra. Andreas nya jobb är spännande och intressant. Grannarna är urtrevliga och har barn i våra barns ålder. De Ugandier vi träffat är hjälpsamma, glada och lättsamma. Och säkerheten verkar mycket bättre här än i grannländerna. Vi har tur på flera fronter.

Däremot är fattigdomen så mycket större. Det skapar helt andra spiraler och mönster i samhället. Det är klart att det gör ont i hjärtat men vi måste ju se, uppleva och hantera det för att kunna förstå - och göra rätt för att förbättra. Det kommer bli både intressant och jobbigt och jag hoppas verkligen att ni vill följa med på den resan också. Ha lite tålamod, den nya bloggen kommer snart på plats!

Tack än en gång för att ni läst och på återseende!

Om Yohana

Det finns en till historia att berätta från vår tid i Panama. Det är den viktigaste historien av alla, den om Yohana. Det är en berättelse om en kamp för värdighet, om hur det är att slåss för mänsklig dignitet när man har det mesta mot sig. Yohana är inte ensam, hon är en bland alla 400 000 fattiga papperslösa i Panama och en bland hundratals miljoner i världen. Men hon är den vi har fått lära känna och i tre år fått följa på när håll. Hon är den som satt de djupaste spåren hos oss och den som vi oftast har i tankarna än, ett par veckor efter att vi flyttat.

Yohana var bara åtta år när hon såg sina föräldrar fängslas för knarkhandel. Hon stod vid kiosken utanför skolan och såg dem åka förbi på flaket till en polisbil. Idag avtjänar hennes pappa sitt andra straff för knarkhandel och hennes mamma är narkoman. Yohanas uppväxt är en berättelse om barnhem, tillfällig hjälp av avlägsna släktingar och tak över huvudet hos hennes lillebrors farmor. Varje terminsstart fick hon tigga sig till en ny skoltermin av rektorn som lär henne gå i skolan trots att hon inte hade varken identitet eller tillstånd att bo och leva i Panama. Hennes föräldrar hade gått över gränsen från Colombia med en åtta-månaders Yohana i famnen, genom den ogenomträngliga djungeln i Darién som så många andra knarkhandlare. Helt utan identitetshandlingar.

Yohana slutade skolan i sexan. Hon träffade Alberto när hon var fjorton och blev gravid när hon var sexton. Misael fyller fyra i Augusti. När vi lärde känna Yohana var hon alltså 17 år och en av 400 000 illegala invandrare i Panama. Vi påbörjade en lång resa mot legalitet och ett fritt liv med de rättigheter och skyldigheter en formell identitet innebär. Det var Yohana som kämpade, som tog ett steg fram med jämna mellanrum och två steg bak när hon rasade ner i djupa hål när regler ändrades, böter höjdes, nya krav kom och vissa processer fick göras om. På resans väg gifte hon sig, förlorade huset de hyrde, fick några kvadratmeter mark av svärmor och började bygga ett nytt hus, cementblock för cementblock på helger, kvällar och nätter. Hon läste in sjuans årskurs på kvällar, påbörjade en engelskakurs och kände ansvar för sin fjortonåriga lillebror och sin fyra år äldre storasyster som ibland behövde någonstans att bo, några mål mat om dagen och en axel att gråta ut mot.

Klart att hon ville ge upp ibland. Det blev för svårt, för dyrt och för tungt. Fattigdomens spiraler blev för hårda. Albertos pappa och tvillingbror är alkoholister, svägerskorna förväntar sig ekonomiskt stöd när de blivit uppsagda från sina jobb och machokulturer och familjeberoenden ställer krav som stjälper mer än de hjälper. Andreas och jag kunde inte göra annat än att lyssna, stötta och ibland när det behövdes ge lån eller skjuta till i ett sparande. Det var Yohanas kamp och hennes hantering av svårigheterna som kunde ge henne kraft att fortsätta kämpa. Hon måste veta att hon kan på egen hand.

Hon vet det nu. 20 år och vis av livet som en sjuttioåring. Vi besökte henne och hennes nya stora familj innan vi flyttade. Deras påbörjade hus är som ett slott på sluttningen bland Albertos åtta syskon och syskonbarn. De har vad de behöver och de har skapat det själv, från nästan ingenting. Och viktigast av allt. Yohana är inte längre papperslös. Sedan i maj har hon nu en formell identitet och det identitetskort som ger henne samma rättigheter som alla Panamenjer. Det tog henne två och ett halvt år, men det hon så ofta trott inte var möjligt, gick. Hon kunde. Med stöd, men på egen hand. Jag hoppas och tror att det var det viktigaste vi kunde ge henne, vetskapen om att hon kunde själv.

Yohanas och Albertos hus är det till höger. Till vänster bor Albertos tvillingbror, mamma och pappa, tre systrar varav två har egna barn och de släktingar som just nu inte har någon annanstans att bo.

Det är Yohana jag saknar mest av alla vi lämnat bakom oss. Jag är såklart imponerad av henne och känner stark empati men starkast känslan som dröjer sig kvar är att jag tycker väldigt mycket om henne.

   

Separationstider

Teo fångade flyttkänslorna i ett nötskal: "Det är både dåligt och bra. Dåligt för att vi måste flytta härifrån och bra för att vi ska flytta till ett nytt land."

Sedan i lördags när vi till slut bestämde oss för att flytta så har det varit en del upp och en del ner. Måndag morgon var förstås plågsamt. Att gå till skolan och berätta för alla vännerna var inte så kul. Men det var två ganska glada barn som lämnade skolan vid tre, lättade och nyfikna på vad som kommer nu. Jag och Andreas hade nog förberett oss på att först bara låta oss vara ledsna och inte muntra upp med om hur spännande det ska bli att flytta. Men de ville se bilder, resonera och hade hunnit tänka en hel del på det nya som ska komma. Vi vet ju inte riktigt än var vi ska efter sommaren, men efter att vi pratat en del om alternativen och möjligheterna så somnade båda nöjda och förväntansfulla.

Dagen därpå ville Teo packa. Telma började frikostigt ge bort sina gamla leksaker till Yohana för att ge vidare till barnen i Chilibre. Barnen har varit oskiljaktiga med Luc, Paula och Daniel all ledig tid den här veckan. Så blev deras kanin brutalt dödad i onsdags natt. En kamphund som bor ett kvarter bort hade slitit sig, tagit sig in i Cakes bur och helt enkelt skrämt ihjäl honom och sedan dragit ut honom på gräsmattan. Stor sorg, men framför allt ilska. Vi åkte till polisen och barnen fick berätta hela sin historia. Det visade sig sedan att hunden också sårat en annan grannes hund rejält så vi grannar har nu tillsammans skrivit ett brev om de farliga hundarna till Stadsdelsnämnden. Kanske har processen att rapportera och säga ifrån minskat traumat, för barnen har tagit den här förlusten bättre än förra. Eller så är det för att det är så många andra känslor att koncentrera sig på just nu.

Luc åkte till Tyskland i morse. Vi hade avskedsfest för honom i Söndags och barnen hade ordnat ett fantastiskt bildspel om Luc och hans vänner "los cinco amigos" som de kallar sig. Bilden ovan var deras tack-och-adjö-bild (då levde Cake fortfarande!). Telmas klasskompisar organiserade också en avskedfest för Telma igår, med bad, grillning, trampolin och film hemma hos Gabo mellan 10 och 17. Barnen har ledigt från skolan i några dagar. Vi gör allt som är viktigast; träffar vänner och säger hejdå. Det gör ont, men vi vet ju alla att det går över. De man tycker mest om kommer man ju ändå behålla som vänner. Till och med barnen vet nu av egen erfarenhet att det är så det fungerar. De har ju faktiskt inte förlorat en enda vän. De har bara fått fler. Från hela världen.

Spelar cello med de bästa

Alexander String Quartet från New York var på besök i Ciudad del Saber för att spela sin ljuvliga musik. http://www.asq4.com/home.htm Som extra service gav de inspiration, tips och lite cello-undervisning på engelska till bland annat Telma. På köpet fick hon ett litet certifikat så att hon aldrig glömmer att hon redan som tioåring fick spela med världskändisar. Med den entusiamen Telma har för sin cello kan det mycket väl ha varit den första men inte den sista gången.

Det lönar sig att protestera

Den religiösa indoktrineringen av våra barn är nu avbruten. Efter protester från såväl icke-judiska som judiska familjer har nu Rabbinen fått lämna skolan, timmen med judisk kultur har flyttats från fredagar för att minimera risken att blanda ihop undervisning om judiska traditioner med shabat och bönestunder är avskaffade. Skolan har återgått till en modern pedagogisk syn där man skiljer på undervising om religion och religiös utövning. Vi föräldrar andas ut och har på kuppen fått till ett diskussionsforum mellan föräldrar och ledning för att förbättra kommunikationskanalerna skola/hem. Protesterörelsen organiserades via mejl i ett nätverk med fler och fler föräldrar inblandade. Ett nyanserat, trevligt men tydligt brev författades och skickades till ledningen. Ett möte hölls i måndags. Nu är alla överens om att med kommunikation så kommer vi kunna hålla ledningen ansvariga. Transparens och accountability löser alla kriser. Demokrati i ett nötskal. Vissa ränder går aldrig ur. Det är härligt.

Jag tänkte ni ville veta. Nu kan barnen få fortsätta leva i okunskap om livets alla mysterier ytterligare ett tag.

Äventyr i Darién

Så, istället för påskkärringar och påskkycklingar såg vi i påskhelgen över sjuttio vilda krokodiler, land- och flodsköldpaddor, femton enorma iguanor, två trettiokilos flodkaniner, hundratals papegojor i träden, hur indianfamiljer bor och troligen en hel del drogsmugglare. De senare är dock troligen ej med på bild.

Vi åkte urkarvad träkanot med motor och utfestad Embererá-chaufför i två timmar nedför floden. Vid lunchtid klev vi ur och åt medhavd lunch hemma hos en Embererá-man som förvisso inte var hemma, men en indian-hydda har ju inga dörrar så vi lånade hans kök ändå. (Han var vidtalad!) Vi förstod att det är så här indianbefolkningen lever i Panama: de dricker vattnet från floden som de kokat, de slänger skräpet direkt på marken i trädgården, de har eventuellt några magra kor, kanske någon häst de använder som transport. Floden är förstås viktig. De fiskar, tvättar sig och diskar i floden. Nio månader om året är den pga regnet precis så smutsig som man ser på bilderna.

Vi har inte kommit så nära indiankulturen tidigare. Vår guide Lincoln, som själv var Embererá, kunde berätta allt vi ville veta. Vi förstod att det finns sju stammar i Panama som alla har olika språk. De har självstyrande distrikt, vilket uppskattas, men samtidgt tvingar detta dem till självförsörjning och skatteunderlaget är inte så strålande. Barnen går i kommunala skolor med andra panamanska barn. Men eftersom de oftare än Panamenjer inte har råd med skoluniform, skrivböcker och pennor så blir indianbarnens skolgång inte alltid så regelbunden eller lång.

Indianerna lever fortfarande i mellanrummet mellan västerländsk kultur och traditionell indiankultur. Vissa konsumtionsvanor anammas på både gott och ont. Billiga mobiltelefoner och betalkort har ökat livskvaliteten och interaktionen medan coca-cola förstör tänderna. Å andra sidan ger coca-cola inte diarréer. När jag kikade noga på skräpet på marken under hyddan där vi åt lunch såg jag att Embererámannen som bodde flera timmar från civilisationen verkar ha mycket stor konsumtion av kondenserad mjölk, mars-choklad, marie-kex och kakor i största allmänhet. Fast då ska man ju komma ihåg att det vara ju endast de oorganiska intagen vi såg, hans konsumtion av frukt, bär, fisk, risk, yuca, iguana etc syns ju inte. Trots allt låg skräpet blandat med ett gammalt sköldpaddsskal, en majskross han tillverkat och olika verktyg till fiske, trädbehandling osv.  

Ja, det var en påskhelg som kommer ta tid att smälta. Daríen är en komplex provins med multipla utmaningar som alla bottnar i fattigdom; drogtrafiken som ständigt närvarande och genomsyrar samhället, indianernas rättigheter och icke rättigheter, inflyttning av panamanejer som sålt sitt land i andra delar av Panama i samband med tituleringsprocessen, spenderat alla sina pengar på konsumtionsvaror och flytter sedan ännu fattigare till Darién för där kan man få sig en markplätt billigt. Och förstås den kraftiga utslitningen av naturen. Den magra jorden kräver stora ytor för odlingar, fattiga människor behöver ved för att laga mat, de som har kor behöver hugga ned träd för att få fram bete osv. Och utan ett välfungerande juridiskt system så låter man det ske. Alla de örnar, guacamayas, howlerapor, titiapor, hägrar, papegojor som vi såg kommer inte att ha så många träd att bo i, i framtiden om vi inte gör något åt fattigdomen. Ganska omgående.

Påsk i Daríen.

I guideboken står det att man inte bör åka till innersta Darién för att det är så farligt där. Dels är det ogenomtränglig djungel och dels är det mycket drogtrafik på gränsen till Colombia. Man försöker dessutom göra det lite svårt för folk att ta sig dit. Vägen är inget vidare på sina ställen. Och vi fick skriva ett brev med alla resenärers data, åka till gränspolisstationen för att få signaturer och stämplar, kopiera pappret i tio exemplar och när vi väl sedan kom iväg var det fem polisstopp på vägen som noga gick igenom pass, papper, bilregistrering och vår destination.

Men oj, vad det var vackert i Darién. Det är Panamas fattigaste provins och huserar tre av landets ursprungsbefolkningsgrupper. Men de har lycakts bevara delar av naturen intakt och bakom knuten där vi bodde fanns primärskog. På kvällar och morgnar ljöd howler monkeys ylande över bygden och med jämna mellanrum kom papegojparen flygande förbi. Vi har aldrig någonsin sett så många olika vilda djursorter på en och samma helg.

 Vi bodde på Filo del Tallo Lodge, tre hyddor av Bambu och palmblad byggda enligt ursprungsbefolkningens teknik. Utsikten var oslagbar och brisen gjorde att air-condition och myggolja blev överflödigt. Anita var med, och på lodgen var det bara vi fem. Michel som äger stället tog hand om oss, och vår guide som själv är Emberera- indian kunde berätta allt vi ville veta om naturen, djuren och livet i Darién. Det blev en påskhelg fylld av äventyr, ny kunskap och fantastiska upplevelser.

Michel är ursprungligen fransman men har bott i Panama i trettio år och ordnar äventyrsresor i Panama för sugan Europeer. Han berättade att varför det är så svårt för turister att komma in i Daríen är för att turister ofta ställer till bekymmerför polisen i djungeln. Antingen går de vilse, eller så stöter de på farliga djur och mest vanligast är att de hamnar i trubbel med drogtrafikanter som ju helst ska arbeta i hemlighet.  

Trädet som ser ut som en elefantfot. Vi fick gå långt i djungeln men till slut kom vi fram. Det är en tapper och svettig Teo som äntligen fick se roten på det högsta och vackraste trädet i Dariéns djungel.

Men vi höll på att inte komma därifrån. Rätt som det var på vägen tillbaka till civilisationen hade trä-arbetarna blockerat vägen. De var arga på regeringen och nu tänkte de minsann inte öppna vägen igen förrän de svarat på deras krav. Av erfarenhet av andra vägblockeringar i landet så visste vi attd et skulle kunna ta några dagar. Vi ringde Michel som åkt tillbaka till huvudstaden dagen innan oss och han kunde sätta sig  sin fyrhjulsdrivna Landcruiser och hämta upp Anita och barnen på andra sidan vägspärren. Andreas och jag ville inte lämna vår bil. Några timmar senare blev som tur var trä-arbetarna hungriga och öppnade spärren. - Fast vi blockerar imorgon igen, när vi ätit och sovit lite, sa de. Ja, för det blev ju lite tokigt. De spärrade av vägen i Darién så det var ju bara deras egna släktingar, kompisar och andra boskaps- och trälastbilschaufförrer som blev drabbade. Regeringen och deras rika kompisar befann sig ju någon helt annanstans än i Darién.

Kryssning som transport

Det finns lite mer att berätta om kryssning. Vi hade ju ingen aning om vad det är, men att det börjar bli mer och mer populärt. Folk frågar oss om vi rekommenderar det, om det är värt det. Både ock. För oss var det först och främst det billigaste och enklaste sättet att se Karibien. Vi fick se Cartagena (den otroligt vackra staden vid Karibiska kusten i Colombia), Aruba, Bonaire och Curacao på en och samma resa. Vi lämnade Colón (en timme hemifrån) på söndag kvällen och vaknade i Colombia. Klev av båten och hade en hel dag att upptäcka Cartagena. Suveränt.    

På Curacao fick barnen simma med delfiner, vilket såklart blev en oförglömlig upplevelse för hela familjen. Vi passade på att göra Sea Aquarium innan vi tog en eftermiddagspromenad i Curacao, en liten kuststad som på avstånd ser ut som Amsterdam. Curacao skulle man ha kunnat stanna på en hel vecka om det är så, vackert, välfungerande, genuint utan de största turistkomplexen och fin stadskärna.  

Men Bonaire var favoriten. Wow. Vilken snorkling, vilken ö, vilken upplevelse! Vi hyrde bil och åkte upp till nationalparken på den nordligaste delen av ön. Efter ett par timmar på gropig grusväg genom ökenlandskap kom vi till en liten vit sandstrand med alldeles turkost vatten. Snorklingen var som att uppleva Nemo live. Jag, vattnet, fiskar och koraller sveptes fram och tillbaka i undervattensvågorna. Ingen av oss har någonsin varit med om så makalös snorkling.  

Bonaire har egentligen bara dykturism. Det finns inga turistkomplex för till skillnad mot Aruba och Curacao finns inte så långa sandstränder. Men det gör bara ön ännu mer värd att uppleva. Dykentusiatser vet att bevara naturen och ta hänsyn. Om man bara har en ö att åka till i hela Karbien, så rekommenderar vi Bonaire.

Så visst var det värt det. Kanske inte så mycket för själva båtåkandet som för upplevelserna på land. Som transportmedel för att uppleva nya platser rekommenderar vi det definitivt. Men de två seglingsdagarna på havet hade man ju egentligen precis lika gärna kunnat tillbringa på ett vanligt stillaliggande all-inclusive resort, tyckte Andreas och jag. Barnen däremot levde i ett båtparadis: barnklubb, pool och fri glass. Teo grät kvällen innan vi klev av båten för att han inte ville att veckan skulle ta slut. Och det är väl ett gott betyg om något.

En dröm går i uppfyllelse



Det var rätt läskigt att få puss av en delfin.

Det var jätte roligt!!! Fast jag släppte taget först på ena fenan.

Det var jätte roligt att dansa med delfinerna.

vi fick VERKLIGEN simma med delfinen.

Kryssa på kryssning

Nu vet vi varför det kallas för kryssning. Det refererar inte lika mycket till hur man förflyttar sig mellan öarna utan snarare till hur, när och var man förflyttar sig på båten. Det tog oss nämligen ett par dagar att få riktigt kläm på vilken matsal man ska äta i och när för att få lite matro. Eller  hur man kliver av båten i hamnen för att slippa stå i en trång trappnedgång och vänta. Eller när och var man ska ligga vid poolen för att inte bli lomhörd av musiken. Och det kanske det viktigaste, vilken bar man ska sitta i för att slippa spela bingo eller delta i frågesport.

Vi lyckades efter ett tag få en fantastisk kryssningsteknik. Eget bord i dukad matsal där Nezar och Raul serverade oss varje kväll. Fantastiska trerättersmenyer utan buffet-trängsel. Gott och rofyllt.

 Frukost på rummet på utflyktsdagarna. 6.30 knackade room-service på dörren och kom in med varm äggröra och färska wienerbröd.

Se tilläggningen vid kaj från vår balkong och inte skynda sig ut. Gå upp tidigt på morgonen för att njuta av poolen och morgonens svala solstrålar under seglingsdagarna och gå på gymmet, läsa bok på rummet och ta sig en tupplur mellan elva och tre.

Och kanske viktigast av allt. Gå och lägga sig tidigt. På Captains cocktail fick den arme norrmannen stå mitt i centrum och lång kö bildades för att passagerarna skulle få kort på sig med honom. Vi hann inte se det sista leendet han lyckades pressa fram framför kameran innan cocktailen var över .Då hade vi gått och lagt oss för länge sedan.  

Alla resenärer iland

Anita har nu landat, välbehållen, och vi andra fyra har också kommit i hamn efter en vecka till sjöss. Bilden är bara en teaser på vad som kommer. Vi har haft en helt märklig och makalös vecka. Vi kommer behöva ta det i omgångar.

Religiös återvändsgränd

Precis innan skolstart fick vi mejl om att man nu i skolan infört en obligatorisk timme med judisk kultur på fredagar. Vi blev naturligtvis lite skeptiska men det kändes som att vi inte riktigt kunde motsätta oss, det är ju trots allt en judisk skola vi satt våra barn i. Men så sa någon att det var en timme för att hedra Shabat och att läraren var Rabbin. Oj då. Så mötte jag honom i korridoren en dag. Han hade kippa. Jag drog ett djupt andetag och frågade med barsk röst vad denna timme egentligen skulle innehålla. Judisk kultur, judiska berättelser och judiska traditioner. Ok. Då försökte jag, på spanska, förklara att det är ok om våra barn lär sig OM judisk kultur, men vi vill helst inte att de UTFÖR judisk religion.  – O nej, sa Rabbinen, det här sker i den judiska atmosfären av respekt för andra och i solidaritens tecken.

Eh? Man kan naturligtvis fråga om det är respekt och solidaritet som präglat judendomen. Eller någon annan religion för den delen, pappa. Men här var mitt budskap snarare att det fanns en skillnad mellan att lära sig om, och att praktisera. När vi senare på kvällen skulle förklara skillnaden för barnen så blev det ju helt omöjligt. Det skulle vara ok att recitera gamla judiska berättelser och poesi om gud, men inte äta Shabat-brödet? Och varför ska de egentligen inte äta Shabat-brödet när vi skulle tycka att det var ok att ta oblatet i en kristen kyrka? Och varför skulle vi överhuvudtaget lägga oss i barnens religiösa skolning och göranden?

Vi gav upp. Gör som ni vill barn, bara ni inte gör något som ni inte tycker känns rätt. Nästa skola får väl bli en muslimsk skola så att det blir lite balans.

Panamansk kärleksöppenhet

I förmiddags när jag gick förbi skolgården hörde jag Teo ropa på mig. Han sprang över hela skolgården för att ge mig en puss genom staketnätet och på vägen tillbaka till sin fotbollsmatch vände han sig om och ropade till mig: - Jag älskar dig mamma!

Man gör så här. Alla föräldrar kliver ur bilen när de lämnar sina barn, pussar på dem och ropar efter dem: -Kom ihåg att jag älskar dig! Barnen ropar tillbaka och på skolgården ser man tonåringar som kramar och pussar båda sina föräldrar när de skiljs och när de möts. Det skapar en förskräcklig bilkö vid hämtning och lämning.

Det är en intressant kulturskillnad. När vi svenskar möts tar vi i hand om vi inte känner varandra. Panamanjer pussas alltid oavsett om man träffas första eller tusende gången. Och man är högljudd om hur mycket man älskar sina egna och andras barn, hur fina och fantastiska de är. Telma och Teo lever i en miljö där kärlek är uttalat. Lite amerikanskt sådär, ni vet. Som man själv alltid höjt lite på ögonbrynen åt och tycker är lite överdrivet. Att älska på svenskt sätt är ju förbehållet några få och lite specifikt och speciellt. Inget som man basunerar ut hur som helst.

Men så inser jag att det är ju just den här panamanska öppenheten som gör att Teo ogenerat skriker över hela skolgården att han älskar mig. Att båda ofta, ibland flera gånger om dagen, säger till oss att de älskar oss, och ibland också till varandra. Och det är den som gör att Telma och Teo ändå känner sig så trygga med sina lärare, med studierektorn, med våra grannar osv. För att alla vuxna runt om kring dem här berättar hur mycket de tycker om dem. Det är ju jättefint egentligen. Det kanske är bra att vara lite överdrivet kärleksfull. Om inte annat så får ju vi oss en kärleksboost.

Livets lott är olika

Igår var det skolstart. För alla barn i Panama. Telma var sprallig och Teo var nervös. Men det var en kul, bra och spännande dag för dem båda. Nya lärare, gamla och nya kamrater, omgjord skolgård och förändringar på schemat. Nya skrivböcker, nya tuschpennor, nya linjaler, ny sax, nya färgpennor, en hel låda med blyertspennor och nya suddigum. Teo satt igårkväll och flyttade sina namnlappar från färgpennorna han hade förra året till de nya, exakt samma sort, samma färger men mellan en halv till två cm kortare eftersom de använts under förra året. Varför, frågar jag. Kan man inte bara använda de gamla pennorna ett år till? Varför? - För att fröken säger att vi nu ska ha de nya pennorna, svarar Teo. - Du har redan betalt för dem.

Det har han rätt i. Vi har betalt 135 dollar per barn för "utiles",  alla dessa grejer som de redan hade eftersom jag köpte dem förra året också. Det är en obligatorisk avgift som man betalar innan barnen börjar skolan. Betalar man inte får inte barnen börja skolan.

Så i morse berättade Yohana att flera av Albertos syskon och kusiner inte hade kunnat börja skolan igår. Gammelmorfar har haft en ny hjärnblödning och besparingarna har gått åt till sjukhusbesök och mediciner. De hade inte haft råd med uniformer och "utiles" till barnen. Idag är det löning så förhoppningsvis löser det sig i veckan, tror Yohana. "Det handlar bara om lite planering."

Tack och lov är det inte obligatoriskt med nya utiles varje år i den statliga skolan. Jag och Yohana har idag rensat vårt skåp och tvättat pennor, plastat in skrivböcker som bara några sidor var använda i, piffat matväskor, tvättat saxar, letat fram finaste suddigummen och pennvässare. Efter tre årskurser gånger två barn med obligatoriska nya set utiles så hade vi sex tuschpenner i varje färg. Så gott som nya. Yohana är nu på väg hem med en enorm påse "utiles". Visst, bra jobbat av oss, men det ger oss en bitter eftersmak. Så många barn som missade sin första-dag-i-skolan. Den som man själv minns som var precis så kul, bra och spännande som Teo och Telma hade det igår. För att regeringen bestämt att barnen ska ha uniform och sin egen uppsättning färgpennor, tuschpennor, linjaler, suddigum och saxar. Vilket enormt politiskt felbeslut.

5 minuters resignation

Det låg tjock rök över vårt bostadsområde igår. På vägen hem från insjöbadandet mötte vi flera brandbilar. Det pågick en eldsvåda i skogen och jag lovar att det inte undgick någon. Lite senare, bakom oss hör vi sirener på en ambulans. Jag kör in på vägrenen och ska släppa förbi. Jag är den ENDA som gör det. Ett par taxibilar passar på att köra om mig istället och blockerar framåt. De sex bilarna framför fortsätter köra som om inget hänt. Ambulansen får köra om bilarna i motsatt vägbana där de mötande bilarna helt enkelt inte har något annat val än att väja. Hur går det till? Hur kan det gå så illa i ett samhälle att människor inte ens gidds (?) väja för en ambulans med sirenerna på? Varför? Hur?

Familjen har utökats

Vi kan nu stolt tillkännage familjens nya tillskott: En Bananstock och två kaniner. Bebisbananerna tillhör till fullo familjen Sandin och är egenhändigt uppodlade och ompysslade av främst mig då. Men visst är de vackra. De nedersta bladet döljer ytterligare rader med småbananer som kommer växa sig stora, starka och goda. Det är fantastsikt att vara småbarnsmamma på nytt.

Däremot är Telma och Teo endast två femtedelsföräldrar till de nya kaninerna. För några veckor sedan bildade Telma, Teo, Paula, Daniel och Luc en klubb som med hjälp av utpressning, grupptryck och fjäsk lyckades få alla föräldrarna att acceptera kanin-inköp. Under förutsättning att de tjänar alla pengar till kaniner, bur, mat och arbetskostnad för burbygge, själva. Sedan 27 januari har de sålt kokosnötter, bakade kakor och överblivna karameller. De har tvättat bilar, passat småbarn, städat poolen, vikit tvätt och också bidragit lite själva från sina sparpengar. Till slut var kassan så stor att det äntligen blev dags att  införskaffa kaninerna. Då fick barnen kalla fötter. Nu när Alberto byggt en så stor bur kan de väl inte bara köpa en kanin? Då kommer den känna sig så ensam. Bäst att köpa två.

Sedan 05.50 i morse har Telma och Teo suttit i buren hos sina nya vänner. Överlyckliga. 

Får vi lov att presentera: Muffin och Cake!

På tal om mediadrev.

Det har faktiskt inte undgått oss att Juholt avgått. Vi har också uppfattat att det pågått ett mediadrev och att ett sådant är väldigt obehagligt för de utsatta personerna. Då bör man egentligen vara tacksam när journalister utövar sitt behov av att dreva på icke-personer. Som på en vulkan t e x. Arne Lapidus skrev i Expressen för ett tag sedan om Supervulkanen - ett hot mot hela världen. Längre ned i texten stod det att vulkanen på El Hierro skulle kunna dränka hela New York. Se texten och bilden här: http://www.expressen.se/1.2586328

Nu var det förstås inte Arne som satte rubriken. Men med tanke på att Expressens rubriksättare väljer just Supervulkanen bör vara ett tecken på att Arne tagit i texten. Lite väl kanske. Så här bidde det nämligen:

Lite bubbel. Och ibland lite magmastenar som kommer upp till ytan och ryker. Sure, en vulkan. Men 100 meter under vattnet och inget särskilt hot mot varken New York eller ens invånarna på El Hierro.

Men ett drev är förstås inte bara en artikel i Expressen, om än lång. En snabb sökning på internet visar att det varit mycket skriverier om vulkanen på El Hierro, men lyckligtvis fick inte Arne drevrespons. Vill man veta sanningen bakom förloppet, och är nyfiken på fakta som Arne borde använt i sin research istället för att räkna upp just supervulkaner genom tiderna som hotat hela världen så kan man kika på  http://teneriffaidag.com/erupcionhierro.html Där finns också en ögonblicksberättelse från mamma och pappa, http://teneriffaidag.com/axelssons.html

Så det är klart, man får välja sina källor om man vill undvika det överdrivna. Och så får vi vara glada så länge det bara drabbar en vulkan. Att folk sedan fick hicka av skriverierna, avbokade semesterresor och El Hierro nu gått in i en än djupare kris pga utebliven turism, det får vi se som försumligt i sammanhanget. Ingen person har ju blivit skadad för livet.

Terminando las vacaciones en El Hierro

Hay un spot, arriba en la loma, dónde se puede subir al internet.

Almorzando en El Pinar. Lovely lunch in a lovely garden with lovely hosts. Gracias Martin y Antoinette! 



Bailarines en El Pinar, bailando para San Antón. El pueblo guardan sus tradiciones y los bailarines son de todos tamaños, edades, sexos y tipos. Maravilloso.

Y de vez en cuando trabajaba un poco.

Nieve, snow, snö. Finally.

Otro almuerzo de Navidad

Con todos los primos! Med alla kusinerna. Mas cerca de la camera está Ture, al lado está Teo, Alice, Vera, Telma y Oscar entre su mamá Mariela su papá Markus. El cocinero de las costillas de Navidad con papas y puré de manzanas fue Fredrik, en la camisa blanca.

Navidad sigue en Suecia