Påsk i Daríen.

I guideboken står det att man inte bör åka till innersta Darién för att det är så farligt där. Dels är det ogenomtränglig djungel och dels är det mycket drogtrafik på gränsen till Colombia. Man försöker dessutom göra det lite svårt för folk att ta sig dit. Vägen är inget vidare på sina ställen. Och vi fick skriva ett brev med alla resenärers data, åka till gränspolisstationen för att få signaturer och stämplar, kopiera pappret i tio exemplar och när vi väl sedan kom iväg var det fem polisstopp på vägen som noga gick igenom pass, papper, bilregistrering och vår destination.

Men oj, vad det var vackert i Darién. Det är Panamas fattigaste provins och huserar tre av landets ursprungsbefolkningsgrupper. Men de har lycakts bevara delar av naturen intakt och bakom knuten där vi bodde fanns primärskog. På kvällar och morgnar ljöd howler monkeys ylande över bygden och med jämna mellanrum kom papegojparen flygande förbi. Vi har aldrig någonsin sett så många olika vilda djursorter på en och samma helg.

 Vi bodde på Filo del Tallo Lodge, tre hyddor av Bambu och palmblad byggda enligt ursprungsbefolkningens teknik. Utsikten var oslagbar och brisen gjorde att air-condition och myggolja blev överflödigt. Anita var med, och på lodgen var det bara vi fem. Michel som äger stället tog hand om oss, och vår guide som själv är Emberera- indian kunde berätta allt vi ville veta om naturen, djuren och livet i Darién. Det blev en påskhelg fylld av äventyr, ny kunskap och fantastiska upplevelser.

Michel är ursprungligen fransman men har bott i Panama i trettio år och ordnar äventyrsresor i Panama för sugan Europeer. Han berättade att varför det är så svårt för turister att komma in i Daríen är för att turister ofta ställer till bekymmerför polisen i djungeln. Antingen går de vilse, eller så stöter de på farliga djur och mest vanligast är att de hamnar i trubbel med drogtrafikanter som ju helst ska arbeta i hemlighet.  

Trädet som ser ut som en elefantfot. Vi fick gå långt i djungeln men till slut kom vi fram. Det är en tapper och svettig Teo som äntligen fick se roten på det högsta och vackraste trädet i Dariéns djungel.

Men vi höll på att inte komma därifrån. Rätt som det var på vägen tillbaka till civilisationen hade trä-arbetarna blockerat vägen. De var arga på regeringen och nu tänkte de minsann inte öppna vägen igen förrän de svarat på deras krav. Av erfarenhet av andra vägblockeringar i landet så visste vi attd et skulle kunna ta några dagar. Vi ringde Michel som åkt tillbaka till huvudstaden dagen innan oss och han kunde sätta sig  sin fyrhjulsdrivna Landcruiser och hämta upp Anita och barnen på andra sidan vägspärren. Andreas och jag ville inte lämna vår bil. Några timmar senare blev som tur var trä-arbetarna hungriga och öppnade spärren. - Fast vi blockerar imorgon igen, när vi ätit och sovit lite, sa de. Ja, för det blev ju lite tokigt. De spärrade av vägen i Darién så det var ju bara deras egna släktingar, kompisar och andra boskaps- och trälastbilschaufförrer som blev drabbade. Regeringen och deras rika kompisar befann sig ju någon helt annanstans än i Darién.