Floridatur

Idag bär det av. Panama firar nationaldagar hela nästa vecka och vi passar på att fly landet. Vi ska andas frisk luft, kolla in Ocean drive och åka berg-och dalbana. Bland annat. Vi hörs!

Kampen mot antibiotika

Alla vet att överanvändning av antibiotika är ett hot mot mänskligheten. Antibiotika ska undvikas, men om man måste så ska föreskriven dos tas på klockslaget och exakt de antal dagar som står på receptet. Resterande skvättar i flaskan ska lämnas tillbaka till apoteket i genomskinklig påse. Gör man fel så kommer bakterierna att bli resistenta.

Jag vet att detta är sant här på andra sidan jordklotet också. Men när barnen vaknade i morse och var sjuka igen så önskade jag att det inte var sant. När vi kom in på kliniken och personalen säger "Åh, kommer Telma och Teo igen!" så hade jag ändå en liten förhoppning om att det var bakteriellt. Tänk om de bara kunde få en flaska bredspektra och sedan aldrig mer bli sjuka.

Men nej. Bara ett virus. Varsitt förstås, Telma har feber och Teo hostar och tappat hörseln (snor i öronen). Telma som var mest sjuk visade sig vara minst sjuk och Teo som var piggast visade sig gå och bära på tre olika symptom. Så tröttsamt. Det var ju inte så länge sedan sist. Doktorn skrev en lång lista på medicin som skulle inhandlas och jag hinner försäkra mig om att det inte är antibiotika i någon av flaskorna. Man kan aldrig veta förstår ni. Det har hänt flera gånger att de förklarat noga att det inte är en bakteriell sjukdom men ändå skrivit ut något med antibiotika. Jag har börjat reagera på bisatsen: "för säkerhets skull," då är det röd flagg. Här kan man få penicillin i förebyggande syfte. Och är barnet friskare efter ett par dagar så avslutar man penicillinbehandlingen. Det är sant. Vi har varit med om de sagt det. Flera gånger.

Men det är en balansgång. Teo hade en blåsa på stortån i början som blev kraftigt infekterad. Telmas varböld för ett halvår sedan var en mardröm och det här slemmet Teo har i luftrören varje gång han blir förkyld verkar ju kunna hamna både i lungor, bihålor och öronen. Barn blir kanske inte oftare sjukare här. Men de blir mer sjuka, på andra sätt än hemma. Av fyra skäl. Skolans air-condition är troligen den största anledningen. Sedan är det så att bakterier frodas i värmen och tvättar man inte sår med antiseptico så blir det helt enkelt infekterat. Bassängerna är så kraftigt klorerade så för mycket bad skapar garanterat öroninflammation. Och det fjärde skälet är möjligen något lokalt: vår granne vägrar använda medicin helt. Hennes son blir sjuk som alla andra, men han blir liksom aldrig riktigt frisk.

Vi har med tiden lärt oss. Nu är det egentligen bara fara nummer ett som vi inte kan undvika. De andra har vi hittat rutiner för. Viktigast av allt har visat sig vara att tänka själv. Klura ut vid ett läkarbesök EXAKT sjukdomsförlopp, vad de ser och hur de ser det. Sedan får man göra en bedömning av medicinlistan (alltid handskriven) och använda sitt sunda förnuft. Virus - ingen antibiotika. Bakterie - antibiotika, men aldrig kortare än fem dagar. Och vad gäller de överblivna penicillinskvättarna i flaskan så står de forfarande och torkar i skåpet. Läkarna är mycket väl medvetna om att de inte ska hällas ut i vasken eller slängas i soporna. Men att ordna ett system för insamling vore att kräva för mycket. Panama har ju inte ens fått kläm på vanlig återvinning än.

Ja, just nu gör inte Panama många rätt.

Tävling i stavning. På engelska.

I en veckas tid har jag undrat varför man måste utsätta barn för en tävling i stavning på engelska. Prova själv: säge jungle högt och tänk efter hur det låter. Nog skulle man kunna gissa att det stavas djangel. Att sedan behöva stå på en scen och stava i en mikrofon när en jury på fyra personer, hela lärarkollegiet och fem klasser samt föräldrar lyssnar och tittar på. Några av barnen var vita i ansiktet av rädsla. Några klarade inte ens gå upp på scenen. Så gott som alla barn som slogs ut, dvs stavade fel, gick av scenen gråtandes.

Det var en pina rakt igenom. Både Teo och Telma hade kommit till final. Sex i varje klass hade gått vidare, men några hade fått lämna walk-over av nervositet så endast tio i Teos grupp (de båda första-klasserna) och tio i Telmas grupp (trean och tvåan) tävlade. I Teos grupp märktes på en gång att uppgiften varit övermäktig för sjuåringar. Hälften av dem, inklusiv Teo stavade fel på sina första ord. (Teo fick ordet ear och sa... e.... r rätt uttalat på engelska. "Incorrect"sa juryn och Teo fick kliva av scenen och hoppa upp i mitt knä med tårar i ögonen.)

Men OK, Teo blev en erfarenhet rikare. Vi har i familjen försökt tona ned den här tävlingen. Det är inte döviktig med engelska. Svenska och spanska är viktigt. Engelska och franska är kuriosa. Man måste göra sitt bästa, men att ägna timtal till att traggla ord har inte varit prioriterat. Teo är jätteduktig, och nu kan han hela alfabetet på engelska, men man måste inte kunna stava till ear när man är sju år. Särskilt inte om man inte riktigt vet hur man stavar till varken öra eller oreja.

Hur gick det för Telma då? Kolla nästa bildsekvens:

Och så här gick det för Telma

Bronsplats. Av 40 tävlande elever kom hon på tredje plats. Av de sex sista i finalen var hon den enda som inte pratar engelska flytande.

Faktum är att hela lärarkollegiet talar om Telma - underbarnet i engelska. Hennes inlärningskurva i språk är så brant uppåt att det har blivit ett samtalsämne i lärarrummet. Jag kan bli stoppad av lärare jag inte vet vilka de är och bli gratulerad, för att jag har en så språkbegåvad dotter och en så idrottsbegåvad son. Visst är det fantastiskt. Men det är också en svår balansgång, för det är väl här, i den här åldern som stigmatiseringen börjar?

Våra barn ska veta att de kan klara allt som de företar sig. Bara man tränar tillräckligt mycket så kan de nå vilka färdigheter som helst. Teo har om och om igen bevisat att han är duktig på språk. Telma har värsta kroppskontrollen och simmar som en fisk. För dem ska tusen möjligheter stå öppna. De ska veta att de kan, om de bara vill.

Phu, det är svårt att vara förälder.

"Hur BOR ni"

I somras fick vi ofta frågan om hur vi bor. Så här ser vårt hus ut. Det är ett parhus och byggt av amerikanerna i närheten av slussen som de bevakade. Hela området består av samma byggstil, ibland en våning, inbland två eller tre våningar. Ingången ofta på baksidan av huset, en trappa upp. Nedersta våningen var ofta, och är fortfarande ofta, den inneboende hemhjälpens våning. Längst upp är sovrummen. På denna bild ser man vår trädgård också, med mina planterade bouganvillas, hibiskus, jasmin och andra växter som är tropiska och som jag inte visste fanns förut. Jag har märkt att de blommar lite när som, inte så där som hemma att man kan planera en trädgård efter blomingstiderna...
Bredvid palmen, framför basketkorgen, är min köksträdgård. Där växer nu en bananplanta, ett papayaträd, ett litet mangoträd och paprikor. I krukan har vi ett avokadoträd som snart måste sättas i marken, det växer så det knakar. I krukor har vi också oregano (snart en oreganobuske) och rosmarin och basilika. Dessa kryddor är inte precis tropiska kryddor, så det är en kamp att odla dem. Jag har också hållit liv i pelargonerna som man sa aldrig skulle kunna växa i låglandskapet. Däremot inomhus växer ingenting. Vi har en orkidé vars blad fortfarande är gröna men som inte blommat en enda gång.

Å så bilen, en Hyundai Tucson gris. (grå) En SUV av det enkla skälet att vi vill överleva en eventuell krock. Som sagt, Panama är et korrupt land och här köper folk sina körkort. Bakom trappan skymtar vår fotbolls, frisbee, baseboll eller trampolinpark. Den håller Rudolfo klippt så att våra barn kan leka där. Fast just nu, i skrivande stund, så smyger hela gatans barngäng mellan husen i en ny lek som Telma uppfunnit- spyleken. Den är inte vad den låter, utan är en lek där man Spionerar på varandra i lag och med hjälp av walkie-talkies kommunicerar med varandra. Det verkar vara en vansinnigt rolig lek för den har hållit på i flera dagar och vi har fått ha gemensamma läxtider mellan husen för att få ordning på rutinerna.

Så ni som tror att vi bor I djungeln, och är oroliga för att komma och hälsa på, så hoppas jag med dessa bilder visa att vi bor i ett högst civiliserat bostadsområde med klippt gräs, asfalterade gator och välansade trädgårdar. Barnen är ute trots att det skymmer, utan hjälm, skottväst eller rustning. Vi bor bara VID djungeln och för det mesta vågar sig inte krokodilerna, boaormarna eller sengångarna ut därifrån.

Krokodilinferno i grannskapet

De här bilderna är tagna för en kvart sedan, 200 meter från vårt hus. Närmare bestämt på vägen där jag och Andreas brukar ta vår joggingtur. Tre vilda, vilandes krokodiler. Två på motsatta stranden och en såg vi bara de uppstickande ögonen på. Krokisen längst bort på bilden ovan (ser ut som en trästock men icke!) smet ner i vattnet när vi kom närmare. Den stora tjocka på bilden ovan lyfte på huvudet ett par gånger, men verkade för mätt (herregud vad har han ätit?) för att orka flytta på sig. Han i vattnet var aktiv och låg och lurade på vår sida om stranden. Krokodilsäsong? Tja, det är ju regnperiod och krokodilerna gillar lera. Faktiskt så verkar det vara krokodilsäsong nio månader om året. Vi ska nog ta en ny väg på nästa joggingtur.

Och när vi ändå upplevde äventyret så kom det tre vilda gato solos förbi. Vad är då en gato solo? Inte ens google vet. Jag har inte ens lyckats få fram en engelsk översättning. Men jag vet att de är hyfsat vanliga här i Panama, de är besläktade med myrsloken och de är INTE farliga.

Omöjlig utmaning?

På tisdag ska de ha en spelling Bee turnering på skolan. För Teos del innebär det att han förväntas kunna stava 50 ord på engelska. För att klara det krävs det:

1. Att han kan alfabetet på engelska.
2. Att han har sett dessa 50 ord tidigare, och vet hur de uttalas.
3. Att han kan stava till dem.

Vi har nu övat i tre dagar. Det återstår endast åtta bokstäver att lära sig, 40 ord att lära sig se hur de ser ut, samt 50 ord att kunna stava till. Men det är klart. Vi har två dagar till på oss.

Eller så lägger vi ned projektet. Bör man vid sju års ålder veta hur man stavar till purple och afraid?

Mitt i livet

Välgratulerad, välfirad och välbadad. 40 år och hela livet framför sig. Numera också stolt ägare till en vadderad lunchväska, en knytflätad nyckelhållare och en ursnygg klocka. Och en långhelg på stranden rikare.

Magnus Svensson konstaterade att fyrtioårskrisen ju började för fem år sedan. Det kanske den gjorde, men den tog slut också redan innan målsnöret nåddes. Nu är plötsligt fyrtio år ett startskott.

Krokodil på villovägar

Igår hade en krokodil gått fel och hamnade på banken. Någon ringde polisen och till vår granne Maribel som genast åkte dit med sonen Daniel. Polis, brandkår och Miljömyndigheten anlände, band för ögonen på krokodilen och ett rep för gapet och de stora starka karlarna lyfte upp honom på flaket. De hade gjort det förr.

Och det är inte mer än tio minuter härifrån. Mitt i civilisationen, mellan Albrooks flygplats och banken. Vi tycker att de bör sätta upp skyltar efter vägarna så att man vet att det är krokodilvarning. De vore ju inte så kul att krocka med en så´n.