"Buena suerte para todos!"

På måndagar 07.15 ställer alla elever upp på skolgården. Det är dagis, förskola och klass 1-10, totalt kanske 140 elever. De ordnas klassvis i led, kortast först och längst sist. Förutom de som inte kan stå still, de hamnar längst bak hos fröken oavsett längd. Sedan sjunger alla barn, lärare, vaktmästare och Rektor tre sånger i turordning: Panamas nationalsång, Israeliska hymnen och skolans egen fräsiga låt. Sedan säger eleverna något och Rektor något beroende på vad som ska hända i veckan som kommer.

I måndags var det klass tre som skulle få hissa flaggan och säga de väl valda orden och raderna som skulle sägas. Veckan innan frågade fröken i klassen vem som ville tala. Telma räckte upp handen. Och det är samma tjej som i juni tyckte det var jätteotäckt att ställa sig upp i klassen och prata inför de andra. Men nu jä-ar. Nu skulle hon våga.

Fröken hade skrivit ned fem rader på ett papper som hon sedan övade på under helgen. Till slut kunde hela familjen texten utantill. Måndag morgon kom. Telma var lugn och sansad. Tillfället var ju tvunget att förevigas och hennes mor och far stod stolt i bakre led och försökte dels hänga med i hymnerna och dels skicka stöttande blickar. Som var helt onödigt. När det var dags krånglade mikrofonen men Telma var säkerheten själv och började om på nytt. Tydligt och långsamt sades det som skulle sägas och sista meningen lyfte Telma på blicken, såg publiken i ögonen och sa med ett leende: "Buena suerte para todos." (Lycka till allihop - inför en vetenskapsutställning som skulle hållas i veckan.)

Två föräldrahjärtan svämmade över. Fröken Lilians hjärta, Rektorns hjärta och alla andra lärare som känner Telma svämmade också över av stolthet. Och publikens hjärta. För applåderna som kom ville inte sluta. Alla hade förstått vilken bragd som just genomförts.