Livsviktigt val

Det undgår oss inte att det pågår en valrörelse i Svedala. Det är tudelat. Både en lättnad att slippa dessa veckor när politik är som minst roligt och också en känsla av att vilja vara där och bidra till samhällsdebatten. Det är ju så viktigt. Det handlar inte bara om lite mer eller mindre skatt, lite mer eller mindre a-kassa eller ens om vem av politikerna vi känner mest för. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, och hur vi tror att vi bäst kan nå dit. Om synen på varandra, om vad vi tror kan motivera oss att göra vårt bästa och locka fram det goda hos alla. Det som så väl behövs för att förbättra vardagen för oss alla, lite till.

Trots mina sju år i Stadshuset i Stockholm är det senaste året som hemmafru i Panama mitt mest politiska år. Varje dag har jag tagit ställning i stora viktiga värderingsfrågor. Min syn om hur jag vill ha samhället har fått genomsyra varje taktiskt beslut om vad jag ska lägga i barnens matlådor, hur vi ska transportera oss till och från skolan, hur vi ska hantera dumheterna i skolan, hur man ska förklara för barnen varför kompisarnas föräldrar slår sina barn och om vi ska göra ett låneavtal med trädgårdsmästaren så att han kan köpa en grästrimmer. Resonemangen och besluten har fått koka ner till hur vi ser på hälsa, hur vi kan bidra till minskningen av klimatförändringarna, hur barn bör uppfostras för att bli generösa och harmoniska med god självkänsla och hur vi kan agera för att åtminstone inte förvärra fattigdom, fördomar och diskriminering.

Men vad är det som gör att jag inte klarar valrörelsen i Sverige men älskar politik? Att jag gärna hamnar i ideologiska samtal men jag klarar inte att se en politisk debatt på TV? Konflikträdsla? Absolut. Känslan av att det de pratar om inte är så viktigt? Javisst. Att jag inte gillar arga människor på TV? Naturligtvis.

Men sedan har jag en förkärlek för samtalen. För resonemangen och de där tillfällena när folk får säga vad de tror på. Jag som jobbat med politiker vet att det finns där, jag vet vad några av våra politiker står för, vad de har för känslor i magen inför olika saker som händer oss medborgare, vilket samhälle de vill ha och hur de vill ta oss dit. Jag vet vad de skulle kunna få säga om vi skalade bort kraven på klatschiga valaffischer, göra sig i bild och vara snabbtänkt med en mikrofon under näsan. Jag har ett förtroende för dem. Och jag kan se var mina egna värderingar hör hemma.

Jag kan se på uppdateringarna på facebook att valrörelsen i Sverige varken innehåller de klargörande visionerna, de ideologiska skillnaderna och för några inte ens de förtroendeingivande politikerna. Det är klart att det är genuint sorgligt att alla inte slår igenom så att vi får chans att se vilka vi tror mest på. Se förresten. Vadå se. Varför måste vi se dem? Varför ska vi höra dem? Varför alla dessa valdebatter på TV? Varför så mycket pengar och tid på vallöften, broschyrer och affischer?

Det måste vara övertrycket i en valrörelse som skapar all denna förvirring och obeslutsamhet. För egentligen är det ju åt andra hållet vi behöver titta. Inåt. Vad tror jag på? Vilket samhälle vill jag ha? Vilka värden är viktigast för mig? Det är klart att man kan göra taktiska val då och då där bakom den gröna skärmen. Nå´n gång är det dags för lite mer gröna värden, ibland dags för nytänk och röra om i grytan. Men på det stora hela så är jag övertygad om att vi alla vet var vi står. Konkurrens och ekonomiska drivkrafter eller solidaritet och rättvisa? Lättsomenplätt.

Vi hade kanske alla kunnat önska att valrörelsen fick handla mer om de stora frågorna och skippade plånbokspolitiken och de kortsiktiga vallöften. Och att våra företrädare var duktigare på att nå fram till oss. Eller att media fungerade på ett annat sätt. Nu är det inte så. Nu har vi vad vi förtjänar. Gör något åt det. Ska jag säga, som smet för ett år sedan. Jag röstade förvisso redan i augusti, men sedan dess har jag bara kunnat hålla tummarna.