Indiangenuinitet

Vi har länge pratat om att vi borde köpa ett par molas. Det är ett slags tygapplikationer som kvinnor i indianstammen Kuna Yala syr och dels dekorerar sina egna kläder med och dels säljer till turister. Men vi har inte kommit till skott riktigt för de säljs ofta i Panamas turistkvarter och där är det som i turistkvarter överallt i världen, man känner sig liksom bara lurad.

Men så i söndags när vi var på marknaden i El Valle, som vi alltid är när vi är i El Valle och det är söndag, så fick Telma kontakt med en gullig indiankvinna när vi andra var och letade basilikaplantor. De kom i samspråk och när jag kom för att se vad Telma gjorde, så började kvinnan mer och mer berätta om sin kultur, vad de tror på och vad de syr in i sina molas. De applikationer vi gått och sneglat på kallar de själva för "moderna" och sys enbart för turister. De andra, som på avstånd mest känns som symmestriska mönster, är de traditionella och de symboliserar nedärvda historier, tro och fenomen som berättats i Kuna Yala stammen i alla tider. De har inget skriftspråk, allt är talat - och sytt.

När den unga kvinnan börjar berätta om innebörden i de olika traditionella molas så kommer snart hennes mormor till hjälp. Mormors spanska är dålig men det är hon som sytt applikationerna och när hon visar oss skillnaden i syteknik på en traditionell och en modern mola så inser vi vilket arbete hon lagt ned i varje traditionell mola. En mola kan ta ett år att sy. Några av dem vi tyckte mest om hade bara tagit åtta månader.

Telma och jag fick med oss en del insikter i Kuna Yala. Det är ett matriarkat. Kvinnorna bestämmer. De ägnar flickorna särskilt mycket uppmärksamhet och när flickan blir señorita är det fest. Flickan, kvinnan och modern är liksom naturen lika helig och andlig och det är just därför det är så viktigt att kvinnorna klär sig i de vackra sydda tygerna, mönstrade schaletter (som iofs såg likadan ut som den jag har om halsen när jag åker skidor), och färgglada band rund vrister, vader och underarmar. De har ett eget politiskt styrt område i Panama, med egen politiska organ och egen beskattning. De är angelägna att bevara sin tradition och att fortsätta berätta sina historier, muntligt och via molas. De bor främst på öarna i Karibien, där de också har sitt eget område, San Blas, men somliga av dem bor temporärt i andra delar av landet, särskilt där turisterna finns.

Så fick vi köpa våra molas till slut. Traditionella naturligtvis. 35 dollar för en applikation som tagit åtta månader att sy. Och tog det bara sju månader så är den ändå värd 35 dollar. För det känns lite bra att bidra till en kultur, ett folkslag och traditioner som man hoppas kan stärkas, leva vidare och fortsätta berika vår värld. Och det känns fint att ha förstått lite mer om deras vardag, liv och hur de ser på världen. På något vis skulle man ju önska att de lyckas behålla, vårda och känna stolthet över sina rötter, samtidigt som de kan dra nytta av den nya tidens utveckling. Bevara det gamla men också anamma det nya?

Tro´t eller ej. Men efter betalning och fotografering när vi är på väg därifrån ropar den unga indiankvinnan efter mig: Finns du på Facebook?

Idag, varje gång det har plingat till i min hotmail så har jag hoppats att det är en vänförfrågan från Facebook. Inte än. Men jag fortsätter hoppas.