Svensk/panamansk födelsedag

Kö till fiskdammen

Vattenfest

7 och 9 år

Skattjakt
Fisktårta

Pannkakstårtor i massproduktion

Piñata

Godisjakt

Happy Anniversary!

I fredags var det exakt ett år sedan vi flyttade hit. Det firade vi. Överraskningsfest för Andreas som ju är orsaken till att vi är här, även om det var ett gemensamt beslut. Eftersom vår integration gått så bra så gjorde vi som panameñerna gör, hänger en kväll i Köpcentret. Bio, Churros och Waffles and crepes. Det var familjen Sandin och ungdomarna.

Familjeårsutvärderingen gjorde vi i samband med att vi firade årsdagen av att Andreas kom till Panama, på finrestaurang i El Valle. Var och en i familjen fick svara på vad som varit bäst med det här året, vad som varit sämst, vad vi är mest stolta över och vad vi tyckar är viktigt för det kommande året. Eftersom det var fyra frågor och vi tog en runda på en fråga i taget så var vi också tvungan att äta fyra rätter. Se våra omgivningar på http://www.lacasadelourdes.com/

Andreas och jag kunde konstatera att det bästa under det här året är avsaknaden av det ständiga bruset. Vi stressar inte längre. Vi har tid att se barnen, varandra och inte klämma in saker hela tiden. Vi hinner va' me'. Telma är mest nöjd över skolan, att hon får bada mycket och att hon har många kompisar här. Teo tycker att det bästa är att pappa inte kan lika bra spanska som han.

Båda barnen har långa listor på vad de är mest stolta över. Där finns att de lärt sig spanska så snabbt, lärt sig crawla, fått femma på matteprov, hålla tal på skolgården, lärt sig engelska mm mm. För säkerhets skull för att ingen ska glömma något så lägger han till att han är stolt över att vi gift oss. - Jamen, det var ju för två år sedan! - Ja, men det gör inget, sa Teo. Andreas och jag är mest stolta över våra barn.

Sämst är trafiken. Bilarna och alla usla bilister. Teo är också missnöjd med alla ofräscha toaletter i det här landet. Telma saknar Elsa och dumlekola. Och det är förskräckligt dåligt att det inte finns några cykelbanor.

Det är vårt år i sammanfattning. Mycket bra, lite dåligt och mycket att vara stolt över. Viktigt för kommande året? Då hade vi kommit till efterrätten och den gudomligt goda Heart Attacken. Vi nöjde oss med att säga att vi ska fortsätta ha det bra.

Förb...de, jäk...a, SKIT!

Rasister i Riksdagen! Näe! Det var det värsta som kunde hända.

Det måste vara en mardröm att vakna upp i Sverige idag. Hur ska det gå nu?

Livsviktigt val

Det undgår oss inte att det pågår en valrörelse i Svedala. Det är tudelat. Både en lättnad att slippa dessa veckor när politik är som minst roligt och också en känsla av att vilja vara där och bidra till samhällsdebatten. Det är ju så viktigt. Det handlar inte bara om lite mer eller mindre skatt, lite mer eller mindre a-kassa eller ens om vem av politikerna vi känner mest för. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, och hur vi tror att vi bäst kan nå dit. Om synen på varandra, om vad vi tror kan motivera oss att göra vårt bästa och locka fram det goda hos alla. Det som så väl behövs för att förbättra vardagen för oss alla, lite till.

Trots mina sju år i Stadshuset i Stockholm är det senaste året som hemmafru i Panama mitt mest politiska år. Varje dag har jag tagit ställning i stora viktiga värderingsfrågor. Min syn om hur jag vill ha samhället har fått genomsyra varje taktiskt beslut om vad jag ska lägga i barnens matlådor, hur vi ska transportera oss till och från skolan, hur vi ska hantera dumheterna i skolan, hur man ska förklara för barnen varför kompisarnas föräldrar slår sina barn och om vi ska göra ett låneavtal med trädgårdsmästaren så att han kan köpa en grästrimmer. Resonemangen och besluten har fått koka ner till hur vi ser på hälsa, hur vi kan bidra till minskningen av klimatförändringarna, hur barn bör uppfostras för att bli generösa och harmoniska med god självkänsla och hur vi kan agera för att åtminstone inte förvärra fattigdom, fördomar och diskriminering.

Men vad är det som gör att jag inte klarar valrörelsen i Sverige men älskar politik? Att jag gärna hamnar i ideologiska samtal men jag klarar inte att se en politisk debatt på TV? Konflikträdsla? Absolut. Känslan av att det de pratar om inte är så viktigt? Javisst. Att jag inte gillar arga människor på TV? Naturligtvis.

Men sedan har jag en förkärlek för samtalen. För resonemangen och de där tillfällena när folk får säga vad de tror på. Jag som jobbat med politiker vet att det finns där, jag vet vad några av våra politiker står för, vad de har för känslor i magen inför olika saker som händer oss medborgare, vilket samhälle de vill ha och hur de vill ta oss dit. Jag vet vad de skulle kunna få säga om vi skalade bort kraven på klatschiga valaffischer, göra sig i bild och vara snabbtänkt med en mikrofon under näsan. Jag har ett förtroende för dem. Och jag kan se var mina egna värderingar hör hemma.

Jag kan se på uppdateringarna på facebook att valrörelsen i Sverige varken innehåller de klargörande visionerna, de ideologiska skillnaderna och för några inte ens de förtroendeingivande politikerna. Det är klart att det är genuint sorgligt att alla inte slår igenom så att vi får chans att se vilka vi tror mest på. Se förresten. Vadå se. Varför måste vi se dem? Varför ska vi höra dem? Varför alla dessa valdebatter på TV? Varför så mycket pengar och tid på vallöften, broschyrer och affischer?

Det måste vara övertrycket i en valrörelse som skapar all denna förvirring och obeslutsamhet. För egentligen är det ju åt andra hållet vi behöver titta. Inåt. Vad tror jag på? Vilket samhälle vill jag ha? Vilka värden är viktigast för mig? Det är klart att man kan göra taktiska val då och då där bakom den gröna skärmen. Nå´n gång är det dags för lite mer gröna värden, ibland dags för nytänk och röra om i grytan. Men på det stora hela så är jag övertygad om att vi alla vet var vi står. Konkurrens och ekonomiska drivkrafter eller solidaritet och rättvisa? Lättsomenplätt.

Vi hade kanske alla kunnat önska att valrörelsen fick handla mer om de stora frågorna och skippade plånbokspolitiken och de kortsiktiga vallöften. Och att våra företrädare var duktigare på att nå fram till oss. Eller att media fungerade på ett annat sätt. Nu är det inte så. Nu har vi vad vi förtjänar. Gör något åt det. Ska jag säga, som smet för ett år sedan. Jag röstade förvisso redan i augusti, men sedan dess har jag bara kunnat hålla tummarna.

Indiangenuinitet

Vi har länge pratat om att vi borde köpa ett par molas. Det är ett slags tygapplikationer som kvinnor i indianstammen Kuna Yala syr och dels dekorerar sina egna kläder med och dels säljer till turister. Men vi har inte kommit till skott riktigt för de säljs ofta i Panamas turistkvarter och där är det som i turistkvarter överallt i världen, man känner sig liksom bara lurad.

Men så i söndags när vi var på marknaden i El Valle, som vi alltid är när vi är i El Valle och det är söndag, så fick Telma kontakt med en gullig indiankvinna när vi andra var och letade basilikaplantor. De kom i samspråk och när jag kom för att se vad Telma gjorde, så började kvinnan mer och mer berätta om sin kultur, vad de tror på och vad de syr in i sina molas. De applikationer vi gått och sneglat på kallar de själva för "moderna" och sys enbart för turister. De andra, som på avstånd mest känns som symmestriska mönster, är de traditionella och de symboliserar nedärvda historier, tro och fenomen som berättats i Kuna Yala stammen i alla tider. De har inget skriftspråk, allt är talat - och sytt.

När den unga kvinnan börjar berätta om innebörden i de olika traditionella molas så kommer snart hennes mormor till hjälp. Mormors spanska är dålig men det är hon som sytt applikationerna och när hon visar oss skillnaden i syteknik på en traditionell och en modern mola så inser vi vilket arbete hon lagt ned i varje traditionell mola. En mola kan ta ett år att sy. Några av dem vi tyckte mest om hade bara tagit åtta månader.

Telma och jag fick med oss en del insikter i Kuna Yala. Det är ett matriarkat. Kvinnorna bestämmer. De ägnar flickorna särskilt mycket uppmärksamhet och när flickan blir señorita är det fest. Flickan, kvinnan och modern är liksom naturen lika helig och andlig och det är just därför det är så viktigt att kvinnorna klär sig i de vackra sydda tygerna, mönstrade schaletter (som iofs såg likadan ut som den jag har om halsen när jag åker skidor), och färgglada band rund vrister, vader och underarmar. De har ett eget politiskt styrt område i Panama, med egen politiska organ och egen beskattning. De är angelägna att bevara sin tradition och att fortsätta berätta sina historier, muntligt och via molas. De bor främst på öarna i Karibien, där de också har sitt eget område, San Blas, men somliga av dem bor temporärt i andra delar av landet, särskilt där turisterna finns.

Så fick vi köpa våra molas till slut. Traditionella naturligtvis. 35 dollar för en applikation som tagit åtta månader att sy. Och tog det bara sju månader så är den ändå värd 35 dollar. För det känns lite bra att bidra till en kultur, ett folkslag och traditioner som man hoppas kan stärkas, leva vidare och fortsätta berika vår värld. Och det känns fint att ha förstått lite mer om deras vardag, liv och hur de ser på världen. På något vis skulle man ju önska att de lyckas behålla, vårda och känna stolthet över sina rötter, samtidigt som de kan dra nytta av den nya tidens utveckling. Bevara det gamla men också anamma det nya?

Tro´t eller ej. Men efter betalning och fotografering när vi är på väg därifrån ropar den unga indiankvinnan efter mig: Finns du på Facebook?

Idag, varje gång det har plingat till i min hotmail så har jag hoppats att det är en vänförfrågan från Facebook. Inte än. Men jag fortsätter hoppas.

"Buena suerte para todos!"

På måndagar 07.15 ställer alla elever upp på skolgården. Det är dagis, förskola och klass 1-10, totalt kanske 140 elever. De ordnas klassvis i led, kortast först och längst sist. Förutom de som inte kan stå still, de hamnar längst bak hos fröken oavsett längd. Sedan sjunger alla barn, lärare, vaktmästare och Rektor tre sånger i turordning: Panamas nationalsång, Israeliska hymnen och skolans egen fräsiga låt. Sedan säger eleverna något och Rektor något beroende på vad som ska hända i veckan som kommer.

I måndags var det klass tre som skulle få hissa flaggan och säga de väl valda orden och raderna som skulle sägas. Veckan innan frågade fröken i klassen vem som ville tala. Telma räckte upp handen. Och det är samma tjej som i juni tyckte det var jätteotäckt att ställa sig upp i klassen och prata inför de andra. Men nu jä-ar. Nu skulle hon våga.

Fröken hade skrivit ned fem rader på ett papper som hon sedan övade på under helgen. Till slut kunde hela familjen texten utantill. Måndag morgon kom. Telma var lugn och sansad. Tillfället var ju tvunget att förevigas och hennes mor och far stod stolt i bakre led och försökte dels hänga med i hymnerna och dels skicka stöttande blickar. Som var helt onödigt. När det var dags krånglade mikrofonen men Telma var säkerheten själv och började om på nytt. Tydligt och långsamt sades det som skulle sägas och sista meningen lyfte Telma på blicken, såg publiken i ögonen och sa med ett leende: "Buena suerte para todos." (Lycka till allihop - inför en vetenskapsutställning som skulle hållas i veckan.)

Två föräldrahjärtan svämmade över. Fröken Lilians hjärta, Rektorns hjärta och alla andra lärare som känner Telma svämmade också över av stolthet. Och publikens hjärta. För applåderna som kom ville inte sluta. Alla hade förstått vilken bragd som just genomförts.

Vi har en adress!

Äntligen kan vi ta emot brev, tidningar och böcker utan att vara oroliga för att det ska komma bort eller ta ett halvår att komma fram. Vi har gjort som alla andra amerikaner; skaffat en postbox i USA. Dit skickar man det man vill skicka och sedan fixar ett posttransportföretag så att posten sänds från USA till Panama. Samtidigt som försändelsen skickas från USA går ett mejl till mig som säger att jag om fyra dagar kan hämta ut brevet/tidningen/paketet på ett litet kontor bredvid Rey, där vi handlar vår mat. Dessutom säkert, för vi får ett litet nummer som gör att vi kan följa försändelsens väg över/genom/förbi Mexico och Centralamerika. Och jämlikt. Avsändaren betalar portot till USA och vi betalar portot mellan USA och Panama.

Brev/ tidningar skickas till:

Charlotta eller Andreas Sandin
#PTY 53535
P.O Box 25207
Miami, FL 33102-5207
USA

Skulle man få för sig att skicka paket så är adressen:

Charlotta eller Andreas Sandin
#PTY 53535
7801 NW 37th St.
Doral Miami
FL 33166-6503
USA

Om man ska skicka möbler, containrar eller kartonger som väger mer än sex kilo så finns det en tredje adress, men det hoppas vi att ingen får för sig att skicka.

Så välkommen att skriva igen! Vi ska försöka komma igång vi också, inget går ju upp mot gamla vanliga handskrivna snigelbrev. Även om de från oss finns det fortfarande ingen garanti för att de kommer fram...

Thank you for doing the little extra

Kära världsmedborgare. Låt er aldrig förledas att tro att dålig service är kulturellt eller ekonomiskt betingat. Att graden av dålig service skulle bero på om det är ett rikt eller fattigt land, har en hierarkisk tradition eller är en demokrati sedan århundraden tillbaka. Nej, låt oss aldrig skylla på något eller några. Det finns mitt ibland oss. Oavsett var vi bor.

Dålig service är individuellt. Det finns tjänstemän, kassörskor, hantverkare, kundtjänstmänniskor och handläggare i hela världen som tycker att de gör sitt jobb. Men inte en gnutta till. Det är möjligt att arbetsplatsens kultur gör att somliga institutioner verkar ha en högre densitet av dålig service, men det kan ske vart som helst. Uppenbart är Telefonica på Kanarieöarna drabbat, liksom Utbildningsministeriet i Panama. Och Skatteverket i Stockholm.

Ja, vi är flera som känt av det. I somras hörde jag mig själv t o m försvara Skatteverket. Jag sa att "det handlar bara om att hitta rätt person så får man bra hjälp." Hmm. Det var dumt sagt. Hur gör man det? Vad ska man gå på när man på inga sätt kan få fram ett enda namn på NÅGON som arbetar på Skatteverket i Stockholm. Inte ens en organisationsskiss för att orientera sig i vart man kan vända sig för att hamna rätt så att rätt person kan hjälpa till med det man behöver hjälp med. Istället blir man hänvisad till en servicemejladress. Service? När mejlen man får, om man har tur, från dem är en Noreply -adress?

Andreas hamnade i obefintlighetsregistret i sommar. Det är han och åttahundra svenskar till som är där. Det är folk som liksom bara försvinner och ingen vet var de är. Han hamnade där för att vi anmälde oss utvandrade som vi ska, Skatteverket skickade brev till Försäkringskassan som utförsäkrade oss. Vi upptäckte det så småningom (ni vet det där med att postgången hit inte funkar...) och en fantastiskt serviceorienterad dam, Berith, på Försäkringskassan skrev in oss igen (enligt en klausul så får biståndsarbetare vara kvarförsäkrade) och det var alltså i den vändan som Andreas måste ha hamnat i obefintlighetsregistret på Skatteverket.

Nu tyckte jag att det var lite obehagligt att Andreas hamnade där - man vet ju aldrig vad som kan hända om han inte finns - så jag mejlade serviceadressen och försökte berätta att han finns, men att vi inte vill bli utförsäkrade ur Försäkringskassan igen som vi blev förra gången vi gjorde som man skulle. Fru Service registrerade oss igen utvandrade och nu börjar vi om igen samma vända som för ett halvår sedan. Det är OMÖJLIGT för Skatteverket att göra något annat än helt enkelt anmäla oss utvandrade, vilket ofelbart kommer att leda till att vi utförsäkras. Lyfta på luren? Skriva en bilaga? Ändra kodningen? Att Skatteverket borde bidra till att förbättra en kommunikation mellan dem och Försäkringskassan så att det blir rätt för den enskilde medborgaren, obefintlig eller ej? Nej.

Så, kära världsmedborgare. Var ni än bor, var ni än jobbar, eller inte jobbar, trilla aldrig i fällan "jag gör bara mitt jobb". Eller "jag har aldrig fått någon information". Jag lovar att fattigdomen kommer minskas och världen bli avsevärt mycket bättre om man bjuder till lite extra. Om man tänker själv. Bjuder på ett extra leende. Kanske en följdfråga ibland. Det kostar inte mycket, men det gör mänskligheten lyckligare. Och en lycklig mänsklighet gör världen bättre att leva i. För alla.

Jag ska hädanefter vid varje tillfälle jag får God Service vara extra noggrann när jag tackar. Min familj kommer säkert tycka att det blir olidligt. Men ett livslöfte är ett livslöfte.