Tennisuppenbarelsen

Efter fyra månaders tennisträningar två gånger i veckan så trillade polletten ner i torsdags. Aha. Allt handlar om svingen. Var man börjar, hur man slår och hur man avslutar. Det är rotationen i armen och i förlängningen racketen som avgör slaget. Easy.

Det är oförklarligt hur jag har kunnat missa det under sammanlagt 32 timmars intensiva träningar. Särskilt som det är just det som vår tennistränare har försökt, på olika sätt, beskriva för mig. Men det var som att jag såg ljuset plötsligt i torsdags. Och sedan dess spelar jag som... en riktig tennisspelare!

Hur har jag kunnat missa? För jag har ju fattat rent intellektuellt hur jag ska hålla armbågen, hur axeln ska rotera och att man ska ta ett steg fram som en följd av slaget. Men helheten, själva poängen verkar ha gått förbi mig. Är det bristfälligheten i spanskan? Nja, på spanska heter sving swing. Att ingen har sagt något? Är det något han pratat om vår tennistränare, så är det svingen. Att jag inte har övat tillräckligt? Uhu vad jag har övat på preparar, mirar y terminar. Till leda. Men det har liksom bara inte gått in. Förrän i torsdags.

När jag berättar för andra om denna uppenbarelse får de antingen något frånvarande eller medlidande i blicken. Min tennisuppenbarelse är troligen inte så intressant. Men för mig är det ett obegripligt fenomen som jag ägnat många minuter till att försöka begripa. Hur kan jag, som ändå är en hyfsat smart kvinna med snart många universitetspoäng och många år i arbetslivet inte ha begripit något så uppenbart? Som dessutom blivit sagt, förklarat och visat så många gånger? Obegripligt.

Min livskamrat och stöttepelare i livet får jag ingen hjälp av." - Tänk Lotta, säger han, vad det blev av dig. På bara 13 år gick du från rebell till att ha hus på Lidingö, spela golf, bli hemmafru och nu också tennisspelare. Och du gör det med hull och hår."

Som vanligt har han rätt, Andreas. Man kan ju inte göra något halvdant.

Att leva i hettan

Nu vet vi hur varmt vi har det. Den nya airconditionmaskinen har en termostat som berättar hur varmt det är inomhus. Vi har ställt in den så att den slår på när det är 28 grader varmt. Det är ungefär då vi känner kladdet krypa fram genom porerna och det är jobbigt att andas. Då kör maskinen igång och det dånar i huset tills det är ungefär 26 grader varmt. Då börjar vi frysa och tycka att de är för kallt. Vår nedre gräns i termostaten när maskinen slår av är alltså vid kyliga 26 grader. Vad har hänt?

Det konstiga är att vi har börjat frysa på nätterna också. Vi stänger alltid av aircon på natten och kör bara med en sådan där vacker takfläkt i sovrummen. Den senaste månaden har vi behövt stänga av den fram på morgontimmarna för att vi haft det för kallt. Och kom nu ihåg att vi fortfarande bor på norra halvklotet och att rent sol- och klimatmässigt bör det faktiskt vara sommar här också.

Vad är det som har hänt? Utomhus är det samma temperatur året om. På dagarna kan det vara kring 32 och på nätterna kring 27. Årstidsvariationen beror på om det är regnperiod eller inte. Det blir varken varmare eller kallare på deras sommar som är vår vinter fast egentligen är det ju deras vinter också fast de kallar dec-mars för sommar får då regnar det inte. Men det är samma temperatur. På deras vinter, dvs nu, kan det däremot vara olidligt varmt eftersom värmen är så otroligt fuktig. Som idag. Det var som att möta en varm våt vägg när man går ut.

Så därför är det oförklarligt att vi plötsligt börjar frysa om nätterna. Har det skett klimatförändringar, är vår nya aircon som i allt annat är lika med den gamla, effektivare, eller har vi helt enkelt börjat vänja oss?

Hur ska det gå för oss i kalla Sverige i sommar?

Tack för julkort!

Idag fick vi det senaste halvårets brevskörd. Julkort från kusin Alice, Vera och Ture, inbjudan till kusin Natalies bröllop där osa var senast 1 maj, ett brev till Telma från Alice och fyra (4!) Offside. Uppståndelsen och glädjen i familjen blev minst lika stor som på julafton. Man skulle kunna tro att vi blir lite efter här i det centrala amerikat, men det är tvärtom, vi får glädjas åt samma saker flera gånger. Tack ni som inte ger upp och skickar snigelpost och tack posten för att ni till slut har vägarna förbi...

Kanalen dominerar

Innan vi kom hit visste vi inte så mycket om Panama. Kanalen förstås. Men på något sätt hade jag bättre koll på historien än nutiden. Det var först här som jag begrep hur dominerande den är, vad stort det är och vilken enorm betydelse den har.

Nu bor vi ju precis vid den första slussen från Stilla havet räknat. Andreas har utsikt från sitt kontor över hur båtarna flyter in i slussområdet. Jag och barnen kan heller inte sluta peka och gapa " titta en kryssningsbåt", "titta en oljetanker". Och varje gång Teo ser de enorma containerbåtarna säger han att det är cornflakes i containarna. Det är för övrigt ingen dum gissning med tanke på de långa hyllraderna med cornflakes av alla sorter vi har i mataffären. Vi ser dessa båtar varje dag och vi kan inte sluta fascineras.

Jag har varit på kanalmuséet tre gånger. Teo har varit där fyra.
Vi börjar kunna vår fakta. Kanalen är åtta mil lång och till övervägande del grävd. Den har tre slussar, kanalbotten är som högst 26 meter över havsnivån. Den öppnades 1914 och har en lång historia av utländskt ägandeskap. Så sent som 1999 överlämnades hela ansvaret till Panama och den enorma myndigheten för kanalen, ACP. Kanalen är öppen 24 timmar om dygnet och de tar inte cash som betalning. Tacka tusan för det eftersom det kan kosta en och en halv miljon kronor att ta ett riktigt stort och tungt lastfartyg genom kanalen.

När båten ska genom slussarna så handlar det ibland om centimetrar för att inte krocka med kajkanten. Också i själva kanalen handlar det om precision eftersom båtarna helst inte ska möta varandra där det är som smalast. Därför finns det "piloter" som är anställda av ACP och kör fartygen genom kanalen. Det tar cirka åtta timmar, men deras arbetsscheman är jobb i tio dagar, ledig i tre veckor. De tjänar oförskämt bra och har hög status här i landet. Kanalen håller också med ett besättningsteam på ca 30 personer, som hoppar på båten innan slussning, tar den genom kanalen via "påknuffningsbåtar" och slags tåglok på räls som med hjälp av vajrar håller båten lagom många decimetrar från slusskanten.

Lagom till 100-årsjubiléet ska utvidgningen vara klar. Kanalen går för högtryck redan och behöver både bli bredare och få ökad slussningskapacitet. Eftersom levnadsstandarden i Panama redan är högre än i övriga Centralamerika så är det uppenbart att intäkterna på kanalen kommer många till del i det här landet. Vi kanalbor är stolta över den. Troligen är varenda kotte i det här landet stolt över den. Så för alla oss som bara visste en enda sak om Panama, vi var ändå inte helt ute och cyklade.

Slutspurt i VM-förberedelserna

ÄNTLIGEN har VM börjat. Vi har förberett oss i veckor. Alla barnen har album och bytt klistermärken i veckor. Bilarna har flaggor på favoritfotbollslaget. Husen har flaggor. Barnen är försedda med fotbollsuniformer. Alla har varsin originalboll. Har man inte tagit ställning vad gäller favoritlag och vem man tror vinner så är man ignorant. Det var verkligen dags för VM att börja.

Idag fredag fick barnen ha sina fotbollsuniformer på sig när de gick till skolan. Sydafrikas mål gjordes när jag var och handlade (jag åkte i pausen!) och hela affären avstannade. Folk på parkeringsplatsen log och överallt hörde man tv:apparater och radioapparter på högsta volym. På Röda Korset hade de lokalanställda ordnat årets första team-building. Framför TV:n.

Så här i elfte timmen träder mammorna in i VM-febern. Jag genomförde morgonens joggingtur i Spanienuniform. Nu har också bytesprocessen med klistermärkna blivit så komplicerad så nu måste vi systematiskt gå igenom alla dubbletter för att fylla albumen. Telma representerar Sandins intressen. På söndag ska Tysklandsmatchen avnjutas i vår soffa. Vi har bestämt vem som står för tilltugget och drinkarna. Festen har äntligen börjat.

Hemma i sommar

Jodå, vi kommer hem i sommar. Men bara en månad. Sedan åker vi tillbaka hit ett tag till. Andreas har fått förlängt kontrakt och hela familjen är överens om att vi inte är färdiga i Panama. Om inget annat händer så stannar vi i alla fall till nästa sommar.

För oss som längtat hem lite då och då var det dock viktigt att få komma till Sverige och träffa familj och vänner. Vi har beslutat att vara i Sverige en månad i sommar och sedan åka hem och fira jul också. Barnen har ju "sommarlov" mitt i vintern och är lediga december, januari och februari. Och vi missar inte en vinter till. Vi måste få åka skidor.

Tro't eller ej, men däremot kommer vi missa(slippa?) prinsessbröllopet med råge. Vi landar i Stockholm en månad senare, på kvällen 17 juli. Vi är i Stockholm några dagar och drar sedan norrut den 21 eller 22 juli. Vi är i Fränsta i två och en halv vecka (man är så välkommen att hälsa på!) och åker söderut 6 augusti. Vi ska på bröllop den helgen. Hela veckan efter, dvs 9-17 augusti är vi i Stockholm. Då hoppas vi verkligen att vi får träffa så många det bara går!

Om bilden är tagen i Sverige? Oh, nej, den är från Cerro Punta i påskas.

Låt 21:a juli bli en milstolpe

Tina Jansson, ni vet som vann folkets röst som sommarpratare i år, är bara några år äldre än jag och har als. För någon vecka sedan skrev hon på sin blogg: "Den här dagen hade jag kunnat leva utan. Vilken ynnest att det kommer en ny dag imorgon."

De där två meningarna har fastnat hos mig. Trots att jag tänkt på Tina och dessa två meningar snart två hundra gånger sedan förra veckan, så blir jag fortfarande kraftigt berörd när jag plockar fram dem. Det är Tina jag tänker på när jag ser det stora röda blommande trädet och det är så ståtligt att jag måste åka hem och hämta kameran för att för evigt minnas hur makalöst vacker världen kan vara. Det är också Tina jag tänker på när jag äter den gudomligt goda oreocheescaken jag lyckats få till, med en kopp kaffe vid köksbordet en helt vanlig torsdageftermiddag. Jag tar små skedar och njuter länge av varje tugga. Jag älskar min oreocheescake. Det är Tina som får mig att njuta så.

Tinas resa sedan 2006 när hon förstod att hennes muskler inte var som de skulle, kallas i påannonseringen för hennes program för "från dödsdom till livsglädje." Jag tänker inte uppleva någon dödsdom för att kunna uppleva livsglädje. Och då menar jag inte att "det vore väl fasen om jag inte kunde vara lycklig nu när jag har det så bra." Jag är lycklig. Varje dag. Men att känna det där extra, att glädjas åt det lilla och att skapa utrymme att leva maximalt, det är så lätt att glömma i ett priviligierat liv. Man tror att det ska behövas en sengångare i stoppskylten eller en sexarmad sjöstjärna för att glädjas.

Tina har tränat förstås. Tvingats träna. Det är därför hon klarar att känna att det är en ynnest att det kommer en ny dag imorgon när livet är som värst. Att klara det är för mig att ha ett maximalt djup av livsglädje. Det är möjligt att det krävs extrema situationer och svåra livsinsikter för att nå ända dit. Men för Tinas skull, och för alla andra som får betala tragediernas pris, bör vi kunna höja blicken över vardagens små bekymmer och oroshärdar. Vi är skyldiga att använda vårt priviliegium till att glädjas, njuta och vara generösa. Plocka fram det stora hjärtat. I stort och smått.

Lyssna på Tinas sommarprat den 21 juli.