Trafikproblematiken

Det finns två typer av fordon man ska akta sig för i trafiken. Det ena är bussarna som här kallas för Diablos Rojos, de röda djävlarna. Det är gamla amerikanska skolbussar som har importerats av busschaufförerna, målats om och nu används i trafiken som bussar till och från lite varstans beroende på hur det passar för chauffören. Oftast har han (tro aldrig att det är en hon!) hjälp av en inkastare som ansvarar för att skrika vart bussen går och som hjälper till att ta betalt. Dessa bussar är extremt obekväma eftersom de är dimensionerade för små korta skolbarn och eftersom de är privatägda så kan de precis lika gärna ha stora reparationsbehov så att säga. Dessutom har vi märkt att de flesta busschaufförer har klumpfot på gaspedalen och inte lärt sig hur man använder bromspedalen. De har målat så vackert på vindrutan också så troligen är chaufförens sikt något begränsad. Vill man skydda sig i trafiken ska man hålla sig på betryggande avstånd från en Diablo Rojo.

Den andra kategorien fordon man ska hålla sig på avstånd från är den motsatta typen av förare: rika kvinnor i stora dyra bilar. Det är oftast SUV av den dyraste sorten som är värst, särskilt om det är en mobiltelefonpratande kvinna bakom ratten. Jag har aldrig förut kunnat något om bilmodeller men här har den kunskapen handlat om överlevnad. En kvinna med solglasögon i en stor bil uppfattar inte att hon har medtrafikanter. Därför behöver hon inte blinka när hon byter fil eller ens vänta tills det finns utrymme för att byta fil. Och det finns mycket filer att byta här. I rondellen mellan området där vi bor och citykärnan har tio filer i bredd som leder till fyra olika avfarter. Råkar man komma in i rondellen samtidigt som fyra fem bussar och lika många fina SUV så vet man att det är kört. Sväng höger och vänta tills kusten är fri. Då har man kanske en chans att rädda livhanken.

Helt klart är att många har misslyckats. Var och varannan bil, om man exkluderar storbilarna vill säga, har krockskador. Ofta har de lagts med gaffatejp, gummiband eller plastpresenningar. Dessutom finns en lag här som säger att om man krockar måste man stanna på exakt samma ställe som där det hände, man får inte flytta bilen en millimeter. Sedan måste man ringa försäkringsbolag och polisen. När båda dessa har kommit, och det kan ju ta ett par timmar, och man har gjort pappersarbetet, då får man flytta bilarna. Mardrömmen blir således att krocka mitt i den tiofiliga rondellen, i vilken både bussarna och SUVarna gasar för att komma först. Hu.

Lata sommardagar

Vi är fullt medvetna om snökaoset i Stockholm och att Sverige har haft den bästa vintern på evigheter. Men även om de vackraste vinterbilderna och era historier om hur ni åker skidor, cyklar på snöfyllda gator och åker pulka i parkerna, får oss att längta hem ibland så får vi väl erkänna att snö och kyla känns något avlägset.

Istället är vi just nu i den där veckan som kommer i början av augusti i Sverige. Det bästa vädret har kommit ( vilket här betyder att det inte regnar så det är inte så förb fuktigt och det är svalkande vind ) och vi har ett par veckor till skolan börjar, dvs då man verkligen börjar tvärnjuta eftersom man vet att snart är det slut. Så slut ögonen en stund och tänk på tiden i mitten av augusti: solen skiner, barnen är lediga och leker utomhus hela dagarna, vattnet är varmt i havet och på eftermiddagen när solen står lagom snett på himlen sitter man i utemöblerna och tar en kall öl med grannarna... Svårt att föreställa sig? Ja då vet ni hur svårt det är att tänka på dunjackor, snögubbar och varm choklad i våffelstugan. Det låter och verkar härligt och vi minns någonstans avlägset hur underbart vintern kan vara. Men det är så svårt att föreställa sig att vi fortfarande undrar varför folk har så mycket kläder på sig när vi ser stillbilder från OS. Mössa är väl ändå onödigt?

Panama är ett turistland

Hälsar man på oss kan vi ordna ett turistprogram anpassat efter smak, behov och intresse. Vi har såväl storstad som djungel och hav med långa stränder. Vi följer med som guider, översätter menyer och hjälper till att hitta rätt i Panama Citys hopplösa kaos. Vi kan också bidra till djupsinniga reflektioner över kulturskillnader, globala orättvisor och livschanser man bara måste ta. Dessutom har vi ett trevligt extrarum med egen garderob och välfungerande takfläkt där man kan härbergera gratis. Referenser kan ges av Bengt och Christina Axelsson samt Anita och Helena Sandin. Ni är alla hjärtligt välkomna!

Nya kunskaper

Vi hade knappt avslutat frukosten en av de första dagarna mormor och morfar var här innan den stora snäcksamlingen kom fram. Mormor har ju ett visst naturintresse så det var naturligtvis stor lycka att ingående visa, resonera och fundera på vilka djur som bott var, hur det kommer sig att korallerna ser ut, och väger, som de gör, och vad som faktiskt skulle kunna vara ett gammalt "skelett" från sjöstjärnor.

Det slår oss ganska ofta att kunskaperna som inhämtas om omvärlden ju blir helt annat här. Inte bara samhällskunskapen, utan också biologi, geografi och naturkunskap. Telma och Teo kommer veta saker som att koraller räknas till levande djur, att de äter vad som flyter förbi i havet och att de växer en cm per år. De kommer veta hur ett cashewnötsträd ser ut och att det finns en makalöst massa olika sorter avokado. Jag hade själv ingen aning, men för våra barn kommer det, och en massa annat, bli självklara kunskaper. Det är ganska häftigt.

Titta riktigt noga

En livs levande krokodil. Vild. Den ser lat ut men ogonen avslojar att den ar bade pigg och vaken. Tack och lov stod vi pa betryggande avstand.

Mormor och morfar har idag landat hemma pa sina svala och grona o El Hierro. Deras tva veckor i Panama blev tre och upplevelserna blev manga. Nar bilder och intryck ar sorterade kommer naturligtvis allt att publiceras. En lurig vild krokodil ar bara borjan...

Panama är ett u-land vad gäller vintersport

Igår hade vi satt klockan för att inte missa OS-invigningen. Här är vi ju nästan i realtid med Vancouver så alla var lite upplivade av att få se Foppa bära fanan nästan live. Vi fick tji. Vi zappade igenom alla 115 kanalerna fem gånger om, med fokus på sportkanalerna, men det var noll, noll OS. En timme efter invigningen börjat berättade man från CNN-studion att invigningen pågick, men inga bilder och inte ett ord om vem som tände elden, vem som sjöng eller vilket tema det var.

Simultant försökte vi komma in på live-sändningarna på svt.se som utlovats på deras hemsida i flera dagar nu. Men nej, rättigheterna till live-sändingarna gäller inte utlandet. Vi tänkte att ok, uppenbarligen hade Panama ingen stor trupp i vinter-OS så det kanske inte var så intressant att visa invigningen. De kommer säkert igen när det börjar komma resultat. Och det har det ju gjort ikväll läser vi i svenska tidningar på nätet. Vi börjar om zappningen och börjar på ESPN som är stora sportkanalen. De visade poker. Men där, där, på kanal 60, på CNN hade vi ett inslag om OS. Reportern i studion berättar om backhoppning och Andreas ropar att Nu Nu kommer bilder! Men nej, det kom en enda stillbild på vinnaren i gul tajt overall. Sedan vidare till baseboll.

Skandal. Har de ingen OS-kultur? Bryr de sig inte om skidskytte? (Som jag har försökt förklara på spanska men av någon anledningen är det ingen här som känner till något spanskt namn för denna stora intressanta världssport.) Men störtlopp i alla fall, det är ju en livsfarlig individuell sport, det borde väl kunna gå hem här. Men nej. Inte ett ord. BORDE inte åtminstone sportjournalisterna visa ett litet uns av intresse? Nog för att snö och is är avlägset men det är ju i herrans namn Olympiska Spelen!

Apjakt i nattsärken

Mormor Christina har varit misstänksam mot vårt påstående om att vi har vilda apor i trädgården. Nu har hon fått se dem själv. De svingade sig i träden och hängde i lianer bara femtio meter från vårt hus. Det var redan kvart över sju på morgonen så hon hann varken kamma håret eller byta nattlinnet mot dagsklädsel. Vi andra tyckte att det inte gör något, alla damer kliver runt i nattsärken i grannskapet på morgonkvisten, och ska man titta på apor så spelar det ju ingen roll vad man har på sig.

Morfar Bengt däremot var bättre klädd när han stötte på en en-meters lång varan, med grön och röd tuppkam och allt, när han skulle gå och köpa frukt häromdagen. De blev lika förvånade båda två, och stod länge och blängde på varandra, bara ett par meter mellan sig. Till slut förlorade varanen tysta leken och kröp ner mot vattnet igen. När vi andra hörde historien var vi tacksamma för att det inte var en krokodil som krupit upp mot vägen, för en gång var det faktiskt två bebiskrokodiler som kommit upp just där.

Vilken tur de har. Djungeldramatik i trädgården på en och samma vecka.

Hemmafrulyx

Yohana har börjat jobba hos oss tre dagar i veckan. Hon är 18 år och snart gift med Alberto som är vår trädgårdsmästare var 14:e dag. De har en son ihop, Misael, och han är världens gulligaste ettåring. Telma och Teo älskar att busa med honom och han med dem, eller kanske särskilt med deras studsbollar.

Det är verkligen lyx att ha en hemhjälp. Yohana har ögon för sådant som inte jag har, och troligen aldrig kommer att få heller. Det händer att hon städar innan det blir smutsigt. Hon påminner Telma om att borsta håret. Hon frågar på morgonen vad jag tänkt mig till lunch så att vi kan ta ut ur frysen det som behövs. Ibland tom lagar hon maten och vi får mumsiga patacones, frijoles och kyckling i vin om vi vill. Och hon tycker det är roligt att öva spanska och leka med barnen. Jag är fullt medveten om att allt detta är mina uppgifter, och att jag behöver öva på alla dessa mina tillkortakommanden, men det är himmelriket att slippa. Jag är så innerligt tacksam att Yohana blir alldeles generad. Och jag påminner mig själv noga varje dag att vi inte får vänja oss vid denna lyx.

När jag anfalls av dåligt samvete för att jag trots min hemmafrustatus inte tar hand om vår egen smuts så tänker jag att Yohana och hennes familj är vår biljett in i att att lära känna och förstå Panama. I samtal med henne får vi höra om ett helt annat liv och syn på omvärlden än det vi får höra av våra rikare grannar. Eftersom hon är en initiativrik och försigkommen tjej får hon oss att förstå saker här som vi aldrig annars hade uppfattat. Det kan vara om barnuppfostran, om de förlamande statusskillnaderna i samhället, om de fattigas villkor i en överdriven byråkrati och om maktspel som sipprar ned till relationerna mellan "husfru" och "anställd". På något vis blir det lättare att hantera vardagen om man begriper varför och hur somliga saker kan bli så knas. I gengäld hoppas jag att Yohana kan få uppleva hur det är att jobba i en familj som respekterar henne och hennes arbete och som är angelägna om att allt ska gå rätt till med kontrakt, socialförsäkringar och rättvisa. Förhoppningsvis ger det henne råg i ryggen inför framtiden och kommande arbetsgivare.

Hur det gick med strumporna? Jo då, Yohana löste problemet redan första dagen hon jobbade. Lösningen är helt enkelt en rotborste. Lite varmt vatten, tvättmedel och skrubba med borste-simsalabim, strumporna är skinande vita igen. Jag säger ju att hon är magisk. Och att jag är tacksam.

Varmt är varmt

Pappa Bengt har på senare år utvecklat ett intresse för temperaturer. Han är ju ingenjör så för honom räcker det inte med att konstatera att det är svalt eller varmt. Han vill veta exakt hur varmt det är. Så två veckor i Panama blir ju en utmaning. Här är det oerhört varmt på dagarna, något svalare på kvällarna och inomhus med air condition kan det bli kallt. Men HUR varmt eller kallt, det är det ingen som vet. Inte ens något sånär ungefär vet någon här. Ingen har en termometer, varken ute eller inne.

Så far gick på termometerjakt. Han började, helt naturligt, på byggvaruhuset Do-it-center. De säljer allt. Men inte termometrar. Mannen som Bengt pratade med såg ut som ett stort frågetecken och föreslog att han skulle prova i en teknikaffär. Det gjorde han, i ett par stycken, men de såg lika frågande ut. Någon föreslog att om är det någon som säljer så är det apoteket så far travade genom hela köpcentret till bortersta änden för att fråga på Apotek Arrocha som förutom mediciner också säljer pappersvaror, leksaker, smycken, heminredning, tidningar, skönhetsartikler mm mm. Men inga termometrar.

Det är bara att konstatera att det inte går att köpa termometrar här. Det är ingen som vet, eller behöver veta hur varmt det är. När vi tänker efter har vi heller aldrig hört någon nämna något gradantal trots att vädret, och värmen, diskuteras dagligen. Det är helt enkelt FÖR varmt på dagarna. För oss rätlinjiga svenskar är det något svårt att finns oss i den knapphändiga informationen, men vi verkar inte ha något val.