Miljömedvetenhet i ett osystematiserat land

Jag har i hela mitt vuxna, och unga, liv tänkt på att jag ska försöka slita så lite det går på världens resurser. Det är klart, ibland måste man ju göra undantag med semesterresor i flyg och bröllop på El Hierro, men för att kompensera har jag ansträngt mig extra och komposterat noga, återanvänt plastpåsar, sänkt värmen i huset och allt det där andra som står i Naturskyddsföreningens Tipsbok för miljövänner. Jag brukar tom lägga rostiga gem och gamla spikar i en särskild liten påse för att sorteras med metall på Lidingös återvinningscentral.

Redan första veckan i Panama insåg jag att det här inte kommer att hålla. ALLT slängs i soporna. Konservburkar, kartonger, vinflaskor, glödlampor, batterier, trädgårdsavfall, gammal mat och gamla TV-apparater. Sopkillarna kommer tre gånger i veckan och trycker ner allt i sin sopbil utan någon som helst sortering. Alla jag frågade, grannarna, sopgubbarna, taxichaufförerna och Andreas kollegor sa att det inte finns någon återvinning här. Ibland kan man ha tur så att sopkillarna tar särskilt vara på aluminiumburkarna men i övrigt noll. Nada.

Ett tag tänkte jag att jag då måste tänka andra ledet och inte KÖPA något som kan återvinnas. Man kan ju t ex köpa färska tomater istället för krossade på burk. Jag köpte påsar med fryst majs istället för konserverade. Men ägg går inte att köpa utan förpackning. Vin finns inte på tetra. Och vi kunde ju inte avvara soffa, bord och stolar bara för att alla möbler alltid anländer i omsorgsfullt packade kartonger. Så jag tänkte att i dessa dagar med Köpenhamnsmöte och klimatförändringar så BORDE väl också återvinningen komma till Panama en dag. Jag började helt enkelt spara kartong och papper, vinflaskorna, plastflaskor och förpackningar mm. Vårt extrarum vid entréplan var snart en sopstation. Men jag klarade helt enkelt inte att slänga det förrän jag löst återvinningsproblemet. Det måste gå!

Och tänk vad härligt det är att ha rätt. I fredags kom en man i en skruttig liten lastbil och slängde upp fyra månaders vinkonsumtion, kartong och wellpapp som samlats efter flytt och att möblera ett helt tomt hus, ölburkarna i påsar och alla plastförpackningar i olika storlekar. Andreas försäkrade sig om att allt sorteras och återanvänds och han fick t o m en tummad broschyr om hur återvinningen går till. Envishet, idogt sökande och tålamod gav resultat. Den som ger sig blir ingen miljövän i ett land som Panama.

Till slut var det nämligen någon som hört att någon kanske visste några hus som körde med källsortering. Jag tog med mig Alberto och Yohana som hjälpte mig fråga runt i några hus tills jag till slut träffade en kvinna som startat ett gemensamt återvinningssystem med sina grannar. Jag fick ett telefonnummer till ett företag som hämtar upp glas, papper, plast och aluminiumburkar gratis, för att sedan sälja det tillbaka till producenterna. Jag är nu på turné i grannskapet för att entusiasmera mina grannar så att vi också kan ha ett gemensamt system. Tanken slog mig att jag kanske ska ta och prata med stadsdelsbyråkraterna också, eller förresten, jag vet ju var kommunhuset för Panama City ligger. Jag kanske ska designa ett system för återvinning för hela stan? Hmm… börjar det klia i fingrarna redan?