Barnkalas a la Panama

Blake hade femårskalas i lördags. Då kom alla barnen, och deras familjer i grannskapet, alla vänner till föräldrarna samt hela hennes klass med syskon och föräldrar. Blakes mamma och pappa sa att det skulle bli ett litet och informellt kalas, varken Jorges eller Amys släkt bor ju i landet och kunde inte komma.

Madre. Man får prestationsångest av mindre. Jag är så innerligt tacksam att våra barn inte fyller förrän om nästan ett år. Att ordna kalas för barn i Panama kräver pengar, planering och tre veckors stress. Bara tårtan som Amy gjort själv var ett konstverk och tagit henne hela dagen och halva natten innan kalaset. På själva kalasdagen klev hela familjen upp i ottan för att klockan sex ge sig av till fiskmarknaden för att inhandla färska musslor, räkor och bläckfisk till paellan. Sedan dekorerades hela parken med ballonger och alla grannarnas utemöbler bars över till deras garageuppfart som var kalasets centrum.

På inbjudan stod att kalaset varade mellan 11 och två. På barnkalas i Panama så innebär det typ att folk dyker upp under det tidsintervallet. Den sist anlända familjen dök upp vid halv tre. Här finns heller ingen tradition att man osa:ar på en inbjudan så det är omöjligt att beräkna hur många som kommer. Nu var det här ett lyckat kalas så det kom avsevärt många fler än Jorge och Amy antagit. Då håller man god min och drygar ut den gudomligt goda paellan, som folk äter på plastassiett på stående fot, med pizzan från frysen som man lite hastigt kör i mikron. Går så bra så och alla tror att det var planerat.

Teo är tacksam att ha med på kalas. Han anmäler sig omedelbart till alla lekar och gör gärna om, om han får. Han är dock både längre och starkare än alla femåringar så han vann ju också allt hela tiden. Jorge är rutinerad lekledare så när det var dags för piñatan (den där sjöjungfrun i papp som hänger på bilden och som är fylld med godis) så fick Teo stå sist i kön. Och mycket riktigt. Det var först när Teo slog på sjöjungfrun med en lång pinne (livsfarlig lek det där!), som den gick sönder och alla barnen slängde sig på marken efter godiset som flög. Att ingen fick krockskador är ett under.

Vid femtiden på kvällen var Blakes familj utmattad och tacksam att det är ett helt år kvar innan nästa gång. Jag tänker att nio månader kanske kommer att vara alldeles för kort tid, men om jag har tur kanske barnen kan tänka sig att fira födelsedag med familjen på en strand någonstans?