Mormor och morfar på besök!

Det var två trötta Axelsson som anlände fredagkväll. Men förstås glada att ha kommit fram. För dem blir det ju en särskilt lång resa: El Hierro-Tenerife-Madrid-Guatemala-Panama. Ändå lyckades de - och resväskan - komma fram i tid.

Trots värmen och tidsförskjutningen är både Bengt och Christina både nyfikna och sugna på att se och upptäcka Panama. Telma och Teo är goda guider och berättar små anekdoter om dels sina egna fyra månader här men också om landet som de snappat upp. "Piren består av kanalen, alltså det som de har tagit upp ur kanalen och lagt i vattnet igen. Där kan man äta god glass nu!"

Barnens sommarskola har slutat och den riktiga skolan börjar först i mars. Andreas åker till Lima imorgon bitti men vi andra är helt lediga och ska bara njuta av att ha semester ihop. I två hela veckor!

Barnkalas a la Panama

Blake hade femårskalas i lördags. Då kom alla barnen, och deras familjer i grannskapet, alla vänner till föräldrarna samt hela hennes klass med syskon och föräldrar. Blakes mamma och pappa sa att det skulle bli ett litet och informellt kalas, varken Jorges eller Amys släkt bor ju i landet och kunde inte komma.

Madre. Man får prestationsångest av mindre. Jag är så innerligt tacksam att våra barn inte fyller förrän om nästan ett år. Att ordna kalas för barn i Panama kräver pengar, planering och tre veckors stress. Bara tårtan som Amy gjort själv var ett konstverk och tagit henne hela dagen och halva natten innan kalaset. På själva kalasdagen klev hela familjen upp i ottan för att klockan sex ge sig av till fiskmarknaden för att inhandla färska musslor, räkor och bläckfisk till paellan. Sedan dekorerades hela parken med ballonger och alla grannarnas utemöbler bars över till deras garageuppfart som var kalasets centrum.

På inbjudan stod att kalaset varade mellan 11 och två. På barnkalas i Panama så innebär det typ att folk dyker upp under det tidsintervallet. Den sist anlända familjen dök upp vid halv tre. Här finns heller ingen tradition att man osa:ar på en inbjudan så det är omöjligt att beräkna hur många som kommer. Nu var det här ett lyckat kalas så det kom avsevärt många fler än Jorge och Amy antagit. Då håller man god min och drygar ut den gudomligt goda paellan, som folk äter på plastassiett på stående fot, med pizzan från frysen som man lite hastigt kör i mikron. Går så bra så och alla tror att det var planerat.

Teo är tacksam att ha med på kalas. Han anmäler sig omedelbart till alla lekar och gör gärna om, om han får. Han är dock både längre och starkare än alla femåringar så han vann ju också allt hela tiden. Jorge är rutinerad lekledare så när det var dags för piñatan (den där sjöjungfrun i papp som hänger på bilden och som är fylld med godis) så fick Teo stå sist i kön. Och mycket riktigt. Det var först när Teo slog på sjöjungfrun med en lång pinne (livsfarlig lek det där!), som den gick sönder och alla barnen slängde sig på marken efter godiset som flög. Att ingen fick krockskador är ett under.

Vid femtiden på kvällen var Blakes familj utmattad och tacksam att det är ett helt år kvar innan nästa gång. Jag tänker att nio månader kanske kommer att vara alldeles för kort tid, men om jag har tur kanske barnen kan tänka sig att fira födelsedag med familjen på en strand någonstans?

Ketchupeffekt på blonda barn

Telma och Teo har inte pratat svenska med andra barn på fyra månader. Den här veckan verkar dock allt komma på en gång. I helgen lärde vi känna en isländsk familj med tre blonda barn i våra barns åldrar. Även om de inte pratar svenska helt så lyckades de förstå varandra på de språk som barnen kan. Det var en rejält ovanlig syn med så många blonda hårkalufser på samma gång.

Så igår var vi bjudna på svenskkalas. Sigrid, 6 år, hade träffat Telma och Teo i parken och bjöd dem på kalas. Till kalaset kom också 12 andra svenska barn och deras mammor (var är alla hemmamännen?). Vilken chock för Telma och Teo att få uppleva ett helt normalt svenskt kalas på svenska med princesstårta, skattjakt och svenska tablettaskar i godispåsen. Härligt att få ha etablerat kontakt med svenskarna och även om de bor i andra änden av stan så är det skönt att veta att och var de finns.

Och så veckans Norden-final. På söndag kommer en finsk familj med två barn hit på lunch. Ritva är en ny arbetskamrat till Andreas och har precis flyttat hit. Allt på samma vecka. I fyra månader ingenting och så plötsligt går proppen ur ketchupflaskan. Vi har förvisso inte känt oss svältfödda innan men effekten har varit angenäm hittills. Det härliga är att för Teo och Telma verkar faktiskt hårfärg och ursprung ha mindre betydelse. Att få prata svenska är skönt, men nuförtiden går det faktiskt lika bra med vilken nationalitet som helst. Igårkväll fick Andreas arbetskamrat Agida från Peru läsa godnattsaga på spanska för dem. Tänk ändå vad fort det gått.

Strandbilder från Las Lajas

I väntan på den perfekta vågen.

Silke övar på att skicka upp en kamera med heliumballong för att ta bilder från himlen.

Teo älskar Panama och allt som är panamanskt. Han är fullkomligt trygg i språket och söker ofta upp panamenier för att få prata lite. Livet här verkar bara ha gjort honom ännu mer harmonisk och lycklig. Om det nu var möjligt.

Operation Rädda Sköldpaddor

I helgen åkte vi till paradiset del 2. Stranden heter Las Lajas och är så lång ögat når och vågorna är så surfvänliga att barnen nu har skrapsår på magen efter bodysurfbrädan. Det var vår granne Silke som äntligen fick med oss till sitt favoritställe på jorden och eftersom hon är där stup i kvarten fick vi åka snålskjuts på hennes erfarenheter och vänskapsband. Vi formligen levde på stranden i tre dagar tillsammans med den Colombianska familjen som ägde de små stugorna där vi sov och restaurangen där vi hängde. Så en kväll började de gräva i sanden precis där vi satt och drack öl. Det var en ägg-gömma. De hade hittat ca 120 sköldpaddsägg som de grävt ner för att gömma dem för de onda människorna som annars äter upp dem. Och rätt som det var visade det sig att några ägg kläckts! 90 små färska yrvakna sköldpaddor grävdes fram och lades i en hink för att invänta tidvattnet. På natten fick de sova i sin hink under bardisken och när kusten var fri från badgäster som kunde tänkas fånga in de små liven så släpptes de till barnens stora förtjusning för att tas ut med vågorna.

Sköldpaddor lägger ägg var 16:e år. Och när de väl är dags kommer de in till stranden och gräver ner sina ägg i sanden, tydligen på samma ställe som de själva föddes. Där mognar äggen i sex veckor innan de kläcks. Tyvärr finns det människor som gillar att äta sköldpaddsägg och t o m kan äta sköldpaddskött, så räddningsaktioner är nödvändigt. För oss var det världshistoria som skapades den kvällen. Tänk att få ha varit med. Och hoppas att om 16 år och sex veckor så är det 120x90 ägg som kläcks. Då ska vi vara med igen.

Haiti

Det är svårt att inte nämna något om Haiti i dessa dagar. Vi nås av samma bilder som alla ni andra och egentligen är det väl varken mer eller mindre hemskt att se dem från Panama än att se dem från Sverige. Det är rakt igenom fruktansvärt, oavsett hur nära man är.

Röda Korset i Panama jobbar på intensivt och de skickar räddningspaket från lagret här i stan, på löpande band. Emergency Respons-teamet stack omdelbart och de av Andreas kollegor som har sjukvårdsutbildning har också åkt. Däremot kommer Andreas själv troligen att stanna kvar här hemma. Han har jobbat med att få klar försäkringen, och betalningen av den, för alla frivilligarbetare som nu måste riskera livhanken i efterskalv och husras för att ta hand om alla människor. Det verkar som att det gick i lås igårkväll.

Nu kan vi bara skanka tankar och slantar. En katastrof ar alltid for dj-gt, men nar det drabbar fattiga sa kan man kanna att vi borde ha gjort annu mer for att utrota fattigdomen. Det ar vart att minnas.

Miljömedvetenhet i ett osystematiserat land

Jag har i hela mitt vuxna, och unga, liv tänkt på att jag ska försöka slita så lite det går på världens resurser. Det är klart, ibland måste man ju göra undantag med semesterresor i flyg och bröllop på El Hierro, men för att kompensera har jag ansträngt mig extra och komposterat noga, återanvänt plastpåsar, sänkt värmen i huset och allt det där andra som står i Naturskyddsföreningens Tipsbok för miljövänner. Jag brukar tom lägga rostiga gem och gamla spikar i en särskild liten påse för att sorteras med metall på Lidingös återvinningscentral.

Redan första veckan i Panama insåg jag att det här inte kommer att hålla. ALLT slängs i soporna. Konservburkar, kartonger, vinflaskor, glödlampor, batterier, trädgårdsavfall, gammal mat och gamla TV-apparater. Sopkillarna kommer tre gånger i veckan och trycker ner allt i sin sopbil utan någon som helst sortering. Alla jag frågade, grannarna, sopgubbarna, taxichaufförerna och Andreas kollegor sa att det inte finns någon återvinning här. Ibland kan man ha tur så att sopkillarna tar särskilt vara på aluminiumburkarna men i övrigt noll. Nada.

Ett tag tänkte jag att jag då måste tänka andra ledet och inte KÖPA något som kan återvinnas. Man kan ju t ex köpa färska tomater istället för krossade på burk. Jag köpte påsar med fryst majs istället för konserverade. Men ägg går inte att köpa utan förpackning. Vin finns inte på tetra. Och vi kunde ju inte avvara soffa, bord och stolar bara för att alla möbler alltid anländer i omsorgsfullt packade kartonger. Så jag tänkte att i dessa dagar med Köpenhamnsmöte och klimatförändringar så BORDE väl också återvinningen komma till Panama en dag. Jag började helt enkelt spara kartong och papper, vinflaskorna, plastflaskor och förpackningar mm. Vårt extrarum vid entréplan var snart en sopstation. Men jag klarade helt enkelt inte att slänga det förrän jag löst återvinningsproblemet. Det måste gå!

Och tänk vad härligt det är att ha rätt. I fredags kom en man i en skruttig liten lastbil och slängde upp fyra månaders vinkonsumtion, kartong och wellpapp som samlats efter flytt och att möblera ett helt tomt hus, ölburkarna i påsar och alla plastförpackningar i olika storlekar. Andreas försäkrade sig om att allt sorteras och återanvänds och han fick t o m en tummad broschyr om hur återvinningen går till. Envishet, idogt sökande och tålamod gav resultat. Den som ger sig blir ingen miljövän i ett land som Panama.

Till slut var det nämligen någon som hört att någon kanske visste några hus som körde med källsortering. Jag tog med mig Alberto och Yohana som hjälpte mig fråga runt i några hus tills jag till slut träffade en kvinna som startat ett gemensamt återvinningssystem med sina grannar. Jag fick ett telefonnummer till ett företag som hämtar upp glas, papper, plast och aluminiumburkar gratis, för att sedan sälja det tillbaka till producenterna. Jag är nu på turné i grannskapet för att entusiasmera mina grannar så att vi också kan ha ett gemensamt system. Tanken slog mig att jag kanske ska ta och prata med stadsdelsbyråkraterna också, eller förresten, jag vet ju var kommunhuset för Panama City ligger. Jag kanske ska designa ett system för återvinning för hela stan? Hmm… börjar det klia i fingrarna redan?

Vokabulärdiversitet

Våra spanskvokabulär speglar var och ens vardagsliv i familjen. Andreas kan utan bekymmer hålla föredrag om utveckling, succesiva framsteg, integrerad organisationsutveckling och demokratiindikationer. Barnen använder felfritt uttryck som Ge mig den, sluta, kom hit, stanna där och jag vill också leka. I utbyte har alla grannskapets barn nu lärt sig att på svenska säga Lägg av. Det lustiga är att de säger det helt felfritt och exakt vid rätt tillfälle. De märker inte ens att det är svenska de pratar.

Själv är jag fenomenal på att prata om våt- och torrmoppning, insektsbehandling, hur man tillreder grönsaker av olika slag och numer har jag också pluggat på ord som rör varböld, intravenös penicillinbehandling och preventiv sårtvätt.

Dock har vi gemensamt att det är verben däremellan vi behöver, och hur de används i olika tempus. Det kommer absolut inte av sig självt. Vi tror nu att ju mer vi utsätts för språk desto bättre. Vi har fått släppa på tv-ransoneringen och tänker att så länge programmen är på spanska så är de säkert bara bra. Till och med reklam kan vara värdefullt. (Eller?) Vi har också tänkt om vad gäller att fokusera på ett språk i taget. Det sorterar sig säkert i alla fall i slutänden. Barnen lär sig engelska av Isabella, två och ett halvt år, och har i mellandagarna sett Lassie på tyska. Om inte annat lär de sig, hoppas vi, att orden inte ska behöva vara hinder för kommunikation.

Det blir mycket fel och ofta. Vi rider på cykeln, super kaffe, tvättar bilen med tvål och dammsuger med en andningsmaskin. Men det gör inget. Alla här har varit eller är i samma situation med nya språk så ingen gör narr av oss. Vad vi vet i alla fall. Och om vi inte passar oss så kommer troligen barnen om bara några veckor kunna korrigera både mig och Andreas i spanskan. Vi får börja titta på CNN på spanska... Inklusive reklam.

Gott nytt år!

Och skål på er!

Årsavslutning i Karibien

Det förelåg hög risk att drabbas av hemlängtan på nyårsafton. Ett nytt år ska firas med vänner och reflektioner och löften ska avhandlas med er som varit med under året som ska avslutas. Och nog kändes det lite då och då. I bilen till stranden pratade vi om er alla och saknade er en hel del faktiskt. Det får vi erkänna.

Å andra sidan är det inte så dumt att reflektera över året på en sandstrand i Karibien långt från civilisationen. Man får lite perspektiv på tillvaron. Och det säger oss att 2009 har måhända varit lite turbulent för hela familjen, men nu har vi peggat för ett makalöst 2010. Och det skulle vara helt fantastiskt att få lite besök från er som vi saknar ibland.

Mandomsprovet

Det har legat och pockat på ett tag nu, men så i måndags tog Telma stora klivet från Liten flicka till Stor flicka. Hon tog hål i öronen. Med den nålen och den fryssprayen så hade ingen blivit förvånad om det hela slutat med att Telma bara hade ett hål i örat, men inte, vår tappra dotter fullföljde med gott mod och utan tårar.

Med julklappsörhängena från farmor är nu Telma äldre, gladare och mycket, mycket stolt. Dessa dagar rentav harmonisk. Vi har fått tillbaka vår gamla Telma i en ny äldre tappning. Det är underbart.