Boksläpp

Jag är medförfattare i en bok som heter Politik 2.0 Konsten att använda sociala medier. Det är Brit Stakstons bok och är egentligen en handbok i att använda sociala medier, men boken innehåller också texter och intervjuer med en rad personer i och nära politiken. Bland annat en text av mig. Jag har skrivit huruvida internet och sociala medier skulle kunna minska fattigdomen. Jag har tagit Yohana som ett verkligt exempel.

Jag kan naturligtvis inte här avslöja om internet kan rädda världen. Det får du reda på om du läser boken. Gör det. Släppet är den 6:e maj och tänk, boken har en alldeles egen facebook-sida. Både där och i boken finns denna unika bild på mig. Titta noga och ni ser att just denna dag så har jag tillåtit frisören efter klippning fått använda en alldeles särskild hårtillplattningsmetod. Jag vet inte vad jag ska tycka. Men boken är bra. Läs den.

Oro/lyckodiagrammet

En kollega har berättat att det finns forskning på att en ökad lycka varar i tre månader efter att ditt liv har förändrats positivt. Sedan är allt som vanligt igen och lyckonivån återgår till vad den var innan. Jag borde ha frågat honom om resultaten varierar beroende på skiftets art, dvs VAD som skapade den ökade lyckan och HUR den skapades, dvs om det var en plötslig händelse (typ vinna på lotto) eller en gradvis förbättring av din livssituation.

Helt klart har jag påverkats av den senaste veckans studier när jag går här och funderar på om jag är lyckligare nu än för ett år sedan. Låt oss använda oss av ett diagram för att utröna sambanden. Om mängden lycka sätts på på y-axeln så måste x-variabeln vara oro. Vi får en negativ lutning på kurvan. Om oron är hög så är lyckan låg och är oron låg så är lyckan hög. Simpelt. Vi skulle kunna komplicera det hela och lägga till fler kurvor för att hitta skärningspunkter men för just detta resonemangs skull så räcker det med en kurva. Som alltså kan skifta. Jag ska bevisa det i ett resonemang om jämförelse.

För ett år sedan låg oron för min del ganska mittemellan, och därmed var också lyckan ganska så där mitt på kurvan. Ibland hände saker i jobbet, och ibland med barnen, som gjorde att oron ökade och lyckan minskade, men på det hela taget var det ganska bra. Lyckan/oron rörde sig på en kurva hyfsat nära hörnet där y möter x. Det är den blå kurvan i diagrammet ovan.

Idag har jag inget jobb som kan öka oron med jämna och ojämna mellanrum. Därmed har en faktor som påverkar lyckopunktens placering försvunnit. Då uppkommer ett nytt fenomen. De andra faktorerna ökar i intensitet. Plötsligt blir barnens välmående den stora faktorn som får mig att åka berg- och dalbana längs med lycko/oro-kurvan. Teos brutna arm kan få mig att ligga vaken på natten och oroa mig. Att Eitans mamma sa att Telma var så… trygg (!) efter Eitans födelsedagskalas fick mig att brista ut i glädjetårar. Med andra ord: rörelsen längsmed kurvan är konstant, livet innehåller samma upp- och nedgångar oavsett vilka faktorer som påverkar.

Hmm. Men det är ju ändå skillnad på idag för ett år sedan. Hur kan det förklaras? Jo. Det har skett ett skift i kurvan, den har flyttats utåt. Det är den röda kurvan. Det som förr var punkt A, 3 på oro och 4 på lycka har flyttats till den röda kurvan. Där är 3 på oro hela sex på lycka! Observera att även om oron på den röda kurvan ökar så är fortfarande nivån av lycka högre än i förra årets kurva, den blå kurvan. Oro är alltså konstant, men den generella lyckan har ökat. Jag är med andra ord lyckligare idag. Trots att skiftet skedde för sex månader sedan.

Den som är petnoga kan hävda att min kurva inte förklarar, utan den bara beskriver sakernas tillstånd. Måhända. Därmed blir min poäng att man inte behöver forskning när man kan bevisa saker med matematiska termer, något haltande. Men vad gör det när jag egentligen bara vill säga att livet är bra härligt? :-)

I skolbänken igen

Yohana och jag har satt oss i skolbänken igen. Inte i samma förstås. Hon ska läsa in högstadiet på kvällstid och jag ska läsa in de där sista nesliga poängen i nationalekonomi på universitetet, vid skrivbordet på övervåningen. Hon började i fredags och jag i måndags. Hon har inte pluggat på fem år och jag avbröt mina studier med buller och bång för 15 år sedan. Så nog var vi lite nervösa allt. Förväntansfulla och ivriga.

Strax efter starten tog det stopp för oss båda. För min del tog det stopp efter fyra sidor i min femhundrasidiga makroekonomibok. Jag ringde Andreas. - Det GÅR inte, jag KAN inte, jag fattar ju INGENTING! För Yohanas del var det mängden av skrivböcker hon var tvungen att köpa och hur mycket hon var tvungen att skriva av för att komma ikapp. Andreas lugnade mig och jag lugnade Yohana. Calma. Lugn, vi lär oss för att det är kul. Vi behöver den här kunskapen och vi tar oss igenom detta för vår egen skull. Få inte panik, ta ett djupt andetag och ta ett steg i taget.

Det funkar. Det är det här Telma och Teo har tränat på i några månader. Och de har lärt sig riktigt bra att komma över tröskeln och göra ändå, trots att det verkar omöjligt. För på andra sidan märker man att det går ju. Mod och lugn. Samma som krävs för att lära sig åka slalom. Och det är ju enkelt.

Vem går egentligen i skolan?

I fredags var det final på månadens tema i klass ett: identitet. Redan för en månad sedan fick vi en tvåsidig instruktion om vad utställningen skulle innehålla. Barnen skulle få visa konsthantverk, folkdräkter, sagor, traditioner och mat från sina hemländer. Och de skulle förbereda ett litet tal om sitt land. Nu är ju inte Teo så där jätteintresserad av Sverige, han älskar Panama, men efter lite resonemang lyckades han och jag tillsammans besluta att vi siktar in oss på midsommar, Lucia, dalahäst, semlor och årstiderna. För att det inte skulle bli en enbart vuxenproduktion, utan också något som också Teo ville visa, så lade vi till bild på huset på Eddavägen, bild på Teo som spelar fotboll och där han åker slalom. Lagom mix.

Redan för en månad sedan började processen med att framkalla bilder. Internet är fantastiskt med det är dåligt med pixlar på google pictures. Få tag i svenska sommarblommor till midsommarstången var inte heller så lätt. Det fick bli astrar och något som liknade prästkragar, köpta på snabbköpet. Björklöven byttes ut mot grenar av fikus. Semlorna var piece of cake. Lika vikt mandlar, socker och en halv dl vatten i mixern så får man mandelmassa. Jag bakade bullarna, barnen gröpade ur, geggade geggan och lade tillbaka mandelblandningen på sextio semlor. På utställningsdagen ställde jag klockan på fem för att vispa grädden och göra de sista kransarna som skulle bindas fast på stången. Barnen fick ansvaret att pudra florsocker på semlorna. Bara det att vi glömde stänga av takfläkten. Hela vardagsrummet blev pudrat.

I bilen till skolan tänkte jag att vi kanske hade överdrivit utställningen något. De går ju ändå bara i ettan. När vi kom fram var jag tacksam för att vi överdrivit. Teos klasskamraters föräldrar kom med utställningsmontrar, stora korgar med olika sorters mat, dukar, banderoller, flaggor, affischer, folkdräkter av olika modeller och storlekar, kvarnar som mal kaffe, grönsaker i baljor, instrument och så klart farmor, farfar, mormor, morfar, kusinerna och syskonen. Hmm.

Utställningen pågick mellan åtta och tolv. Ingen av barnen var överhuvudtaget intresserad av folkdräkter, affischer, bilder, hantverk eller någon som helst tradition från något land. Huvudattraktionen var instrumenten och Teos djungelvrål. De senare blev dagens största samtalsämne och skämt. Att lura i ett annat barn ett djungelvrål med förespeglingen att det var godis blev populärt, med konsekvensen att golvet snart blev fullt av utspottade djungelvrål.

Jo, lärarna var intresserade. Och rektorn förstås. Teo fick berätta och berätta om sin lilla utställning och att förklara midsommartraditioner på spanska är inte helt enkelt. Och semlorna gick hem hos de vuxna. Musikläraren åt tre stycken. Barnen tordes inte smaka efter djungelvrålserfarenheten. Så i efterhand undrar man förstås för vem denna utställning var. Lärde barnen sig något? Ja, Teo lärde sig i alla fall något om midsommar.

Marañon Curazao-skörd

I ett par veckors tid har Silkes största träd varit fullt av saftiga frukter. (Vi har ingen aning om vad de kan heta på svenska, vi har aldrig sett dem förut än mindre smakat dem!) Vem som har klättrat upp i trädet för att kasta ner frukten har varierat och alla utom Teo har fått prova. Teo har däremot fått öva fång-reflexen och trots sitt handikapp lyckades han scora så gott som 100%. De som inte fick plats i trädet eller tyckte det var otäckt att få frukt i huvudet under trädet fick dela ut påsar med marañon curazao till alla hushåll på gatan. Det uppskattades mycket och nu längtar barnen till de två exklusiva veckorna i mars 2011 när det är dags för skörd igen. Men vi har förstått att det här bara är början. En annan grannes enorma mangoträd börjar få mogna frukter. Barnen har redan börjat skicka längtande blickar.

Djungelpåsk

Tänk att påskharen hittade ända in i regnskogen bland bergen hela vägen bort mot gränsen till Costa Rica. Han tyckte väl att det kändes hemtamt i kylan och duggregnet. Det tyckte vi också. Som en långhelg i en stuga utan elektricitet i skogen i Sverige. Skillnaden var att i den täta skogen runt vår stuga i djungeln växte palmer och hängde lianer istället for granar och svampar. Ja, så ett något annorlunda djurliv förstås. Kolibris istället för talgoxar och granne till vår stuga bodde en sengångare.

Men påsktraditioner måste verkställas. Barnen målade ägg och åt påskgodis for fulla muggar. Bara att få ha pa sig en riktigt tjock troja, använda strumpor och sätta på sig galonkläderna och gummistövlarna kändes riktigt påskigt. Barnen lekte vid den iskalla bäcken och samlade, sorterade och inventerade alla olika mossor och lavar. Förstås varvat med djungelpromenader och sitta på vakt i väntan pa att Kinjukon skulle komma och hämta sin banan. Kylig påsk i regnskogstappning. Det gör vi gärna igen.