Succé - igen!

Precis innan jul hade Telma uppvisning på den musikal en grupp elever övat på under hela läsåret. I en riktig teatersalong, klockan halv åtta på kvällen. Telma hade förvisso legat i två veckor i soffan här hemma och övat på sina repliker, men ingen av oss hade ändå kunnat ana vad som skulle komma när ridån gått upp.

Telma var ju en av tre huvudrollsinnehavare! Först som svensktalande gammal gumma som i slutet slet av sig peruken och visade sig vara en ärtig, modern snygg producent. Vi satt hänförda och Silke skrattade så hon grät. Telma agerade som om hon aldrig gjort något annat. Med stilren mimik, glädje, improviserande ibland och så rollstroget det bara går. Ingen av oss, kanske inte ens hon själv, visste att hon har en sådan teatertalang. Anade kanske, men hade inte kunnat föreställa oss.

Nog hade ledarna gjort sitt, Karen och Federico, som skapat en sådan härlig fin, kreativ och trygg stämning i gruppen. Barnen, från klass ett till fem, hade valt musikal utanför undervisningen och tränat en gång i veckan i tio månader. Man kände och såg att de hade så roligt ihop och att de verkligen tordes spela ut och agera. Och att de sett Telmas talang är ju fantastiskt, och utvecklade hennes roll så att den verkligen satt perfekt på henne. Resten var upp till henne.

Klart att en mamma är stolt. Men sedan förstod jag att alla andra faktiskt också hade sett vad jag sett. En vecka senare när jag hämtade betygen på skolan träffade jag rektorn som gratulerade mig till den fantastiska uppvisningen Telma gjort. - Jag minns när hon kom till skolan och inte kunde ett ord spanska. Hur fin, men osäker och försiktig hon var. Nu, ett år senare, står hon på scen och agerar som ingen annan, med säkerhet, med glädje och långa utläggningar på klockren spanska. Vilken tjej hon är!

Ja minsann. Det är hon.