Hur snurrigt får det bli?

Andreas får varje månad en check från Röda Korset med hans traktamente. Om han skriver under den och jag tar med hans pass till banken så får jag hämta ut den. Förutsatt att jag legitimerar mig, skriver under och sätter ett tumavtryck på checken förstås. Och förutsatt att Andreas skrivit med svart bläck (en gång skrev han med lila bläck med lite glitter i - det gick inte!) Och att jag är på rätt filial (citi bank har bara vissa kontor som kan växla checkar som skrivs ut från organisationer just). Efter att ha hämtat ut hans check 15 gånger så borde jag veta vad som gäller och det borde gå smidigt?

Ändå känner jag mig lite stressad i kön för att hämta ut checken nu senast. Men så intalar mig att de känner mig nu, Andreas har skrivit med svart bläck och jag har alla pass i väskan. Borde inte vara några problem. Men. Mannen i kassan studerar checken noga och efter några långa minuter av tänk reser han på sig utan att ge mig en blick och går bort till chefen och viskar något i hennes öra. Jag rannsakar mig själv. Har jag gjort något fel? Tumavtryck med fel tumme? Kört för fort? Pistol i väskan?

Kassamannen kommer tillbaka, utan check och pass som han gett till chefen, sätter sig tungt på sin stol, viftar med handen till mig att jag ska vänta och börjar expediera nästa person i kön. Jag sneglar på de tungt beväpnade vakterna utanför ingången och undrar om de fått besked om att komma och hämta mig. Hmm. De ler mot mig. Chefen sitter och ringer samtal, gömd under en välfönad hårman. Hmm. Till slut repar jag mod och frågar kassamannen om det är något fel? Han viftar lite med handen och expedierar ytterligare en annan kund.

När kön blivit så lång att halva är utanför på gatan, så tjoar chefen i lokalen vem detta pass tillhör. Jag säger att det tillhör min man. - Vad heter han? - Han heter Andreas, och jag vet att det är ett kvinnonamn här men han är faktiskt en man. - Men vad heter han i förstanamn? - Jo, han heter Andreas i förstanamn, men i Sverige så sätter vi inte alltid förstanamnet först och det är därför det står Rolf Andreas i hans pass. - Jaha, men då kan du inte få ut några pengar på den här checken för den ska alltid stå utställd på hans förstanamn. -Ehh, men det gör den ju, och det står ju här i passet att han heter Andreas. -Nej, det går inte. Här i Panama är första namnet alltid först. - Jo, men han kan ju inte gärna ändra sitt namn, och sitt pass, bara för att han är i Panama. - Nähä, men du kan i alla fall inte få ut checken eftersom den står i hans andranamn. - Men det gör den ju inte!!!!

Jag drar ett djupt andetag och börjar om. Ilska går inte. - Ehh, men frun, om Röda Korset ska skriva ut checken i hans andra namn, dvs i namnet Rolf Sandin så blir det ju fel i deras interna administration. Hos dem står ju anställningskontrakt och allt annat i hans förstanamn? Dessutom har jag hämtat ut hans check femton gånger förut, i detta namn.

Damen tänker länge, studerar Andreas (eller Rolfs?) pass noga, innan och utan och suckar sedan djupt. - Nåväl, denna gång då får det gå. Men nästa gång måste checken stå utställd i hans förstanamn!

Jag ger henne sista ordet. Jag tänker att hon kommer att bli en lyckligare människa av det