Man tror ju att de där ställen inte finns. En lång strand med klart vatten och stora rullsnäckor som ligger överallt, upprullade av vågorna. I princip barar våra fotspår i sanden. Barnen ligger och snorklar i vattnet i timmar och hittar skatt efter skatt. Sedan har de race med eremitkräftorna. När Teo har fått ett skrapsår på armen och inte vill bada för det svider, så gör det ingenting. Det finns massor att upptäcka på stranden, utan att bada. Hur går det till? Vad är haken?
Den här stranden är förstås lite otillgänglig. Det går bara en grusväg fram, full med stora gropar. Och någon sa att det kunde vara strömt under lågvatten. Fem timmar från Panama City gör väl sitt till. Det här stället ligger söder om Pedasí, på halvön som sticker ut på mitten av Panama. Och faktum är att det finns så många sådana här stränder att de aldrig kan bli välbefolkade. Kilometer efter kilometer går liksom inte att bli fullt.
Just den här stranden var förvisso upptäckt av fler, fiskaran hade lagt sina båtar där eftersom vågorna inte var så höga i bukten. Och prinsen av Lichtenstein hade hittat dit. Han hade prånglat till sig det enda bygglovet bakom skogen. Men han var bara där två veckor om året, så resten av tiden var detta en så gott som oupptäckt och helt avfolkad strand. Är det onödigt att säga att detta är vår nya semesterfavorit?
Åh Lotta, där var vi också! Har precis läst igenom alla dina blogginlägg från januari till mars. Ni verkar ha det jättebra - och du jobbar också.
SvaraRaderaHann ni besöka Isla Iguana? Dit måste ni åka nästa gång annars - paradiset på jorden!
Törs man fråga när ni flyttar tillbaka till Sverige?