Hur snurrigt får det bli?

Andreas får varje månad en check från Röda Korset med hans traktamente. Om han skriver under den och jag tar med hans pass till banken så får jag hämta ut den. Förutsatt att jag legitimerar mig, skriver under och sätter ett tumavtryck på checken förstås. Och förutsatt att Andreas skrivit med svart bläck (en gång skrev han med lila bläck med lite glitter i - det gick inte!) Och att jag är på rätt filial (citi bank har bara vissa kontor som kan växla checkar som skrivs ut från organisationer just). Efter att ha hämtat ut hans check 15 gånger så borde jag veta vad som gäller och det borde gå smidigt?

Ändå känner jag mig lite stressad i kön för att hämta ut checken nu senast. Men så intalar mig att de känner mig nu, Andreas har skrivit med svart bläck och jag har alla pass i väskan. Borde inte vara några problem. Men. Mannen i kassan studerar checken noga och efter några långa minuter av tänk reser han på sig utan att ge mig en blick och går bort till chefen och viskar något i hennes öra. Jag rannsakar mig själv. Har jag gjort något fel? Tumavtryck med fel tumme? Kört för fort? Pistol i väskan?

Kassamannen kommer tillbaka, utan check och pass som han gett till chefen, sätter sig tungt på sin stol, viftar med handen till mig att jag ska vänta och börjar expediera nästa person i kön. Jag sneglar på de tungt beväpnade vakterna utanför ingången och undrar om de fått besked om att komma och hämta mig. Hmm. De ler mot mig. Chefen sitter och ringer samtal, gömd under en välfönad hårman. Hmm. Till slut repar jag mod och frågar kassamannen om det är något fel? Han viftar lite med handen och expedierar ytterligare en annan kund.

När kön blivit så lång att halva är utanför på gatan, så tjoar chefen i lokalen vem detta pass tillhör. Jag säger att det tillhör min man. - Vad heter han? - Han heter Andreas, och jag vet att det är ett kvinnonamn här men han är faktiskt en man. - Men vad heter han i förstanamn? - Jo, han heter Andreas i förstanamn, men i Sverige så sätter vi inte alltid förstanamnet först och det är därför det står Rolf Andreas i hans pass. - Jaha, men då kan du inte få ut några pengar på den här checken för den ska alltid stå utställd på hans förstanamn. -Ehh, men det gör den ju, och det står ju här i passet att han heter Andreas. -Nej, det går inte. Här i Panama är första namnet alltid först. - Jo, men han kan ju inte gärna ändra sitt namn, och sitt pass, bara för att han är i Panama. - Nähä, men du kan i alla fall inte få ut checken eftersom den står i hans andranamn. - Men det gör den ju inte!!!!

Jag drar ett djupt andetag och börjar om. Ilska går inte. - Ehh, men frun, om Röda Korset ska skriva ut checken i hans andra namn, dvs i namnet Rolf Sandin så blir det ju fel i deras interna administration. Hos dem står ju anställningskontrakt och allt annat i hans förstanamn? Dessutom har jag hämtat ut hans check femton gånger förut, i detta namn.

Damen tänker länge, studerar Andreas (eller Rolfs?) pass noga, innan och utan och suckar sedan djupt. - Nåväl, denna gång då får det gå. Men nästa gång måste checken stå utställd i hans förstanamn!

Jag ger henne sista ordet. Jag tänker att hon kommer att bli en lyckligare människa av det

Alternativa strandaktiviter

Bortglömd strand

Man tror ju att de där ställen inte finns. En lång strand med klart vatten och stora rullsnäckor som ligger överallt, upprullade av vågorna. I princip barar våra fotspår i sanden. Barnen ligger och snorklar i vattnet i timmar och hittar skatt efter skatt. Sedan har de race med eremitkräftorna. När Teo har fått ett skrapsår på armen och inte vill bada för det svider, så gör det ingenting. Det finns massor att upptäcka på stranden, utan att bada. Hur går det till? Vad är haken?

Den här stranden är förstås lite otillgänglig. Det går bara en grusväg fram, full med stora gropar. Och någon sa att det kunde vara strömt under lågvatten. Fem timmar från Panama City gör väl sitt till. Det här stället ligger söder om Pedasí, på halvön som sticker ut på mitten av Panama. Och faktum är att det finns så många sådana här stränder att de aldrig kan bli välbefolkade. Kilometer efter kilometer går liksom inte att bli fullt.

Just den här stranden var förvisso upptäckt av fler, fiskaran hade lagt sina båtar där eftersom vågorna inte var så höga i bukten. Och prinsen av Lichtenstein hade hittat dit. Han hade prånglat till sig det enda bygglovet bakom skogen. Men han var bara där två veckor om året, så resten av tiden var detta en så gott som oupptäckt och helt avfolkad strand. Är det onödigt att säga att detta är vår nya semesterfavorit?

Besöksbilderna

Farmor och faster på besök. I elva dagar. Vi hann fira jul, nyår, åka till stranden i ett par-tre dagars, se djungeln från ovan och ha kul här hemma. Tänk vad jorden, och utvecklingen, är märkligt när man över en natt kan förflytta sig femtio grader, från minus 20 till plus trettio. Och nog kändes det lite underligt att se Helenas tjocka ytterjacka och fodrade stövlar. Vi har glömt bort hur det är...

Succé - igen!

Precis innan jul hade Telma uppvisning på den musikal en grupp elever övat på under hela läsåret. I en riktig teatersalong, klockan halv åtta på kvällen. Telma hade förvisso legat i två veckor i soffan här hemma och övat på sina repliker, men ingen av oss hade ändå kunnat ana vad som skulle komma när ridån gått upp.

Telma var ju en av tre huvudrollsinnehavare! Först som svensktalande gammal gumma som i slutet slet av sig peruken och visade sig vara en ärtig, modern snygg producent. Vi satt hänförda och Silke skrattade så hon grät. Telma agerade som om hon aldrig gjort något annat. Med stilren mimik, glädje, improviserande ibland och så rollstroget det bara går. Ingen av oss, kanske inte ens hon själv, visste att hon har en sådan teatertalang. Anade kanske, men hade inte kunnat föreställa oss.

Nog hade ledarna gjort sitt, Karen och Federico, som skapat en sådan härlig fin, kreativ och trygg stämning i gruppen. Barnen, från klass ett till fem, hade valt musikal utanför undervisningen och tränat en gång i veckan i tio månader. Man kände och såg att de hade så roligt ihop och att de verkligen tordes spela ut och agera. Och att de sett Telmas talang är ju fantastiskt, och utvecklade hennes roll så att den verkligen satt perfekt på henne. Resten var upp till henne.

Klart att en mamma är stolt. Men sedan förstod jag att alla andra faktiskt också hade sett vad jag sett. En vecka senare när jag hämtade betygen på skolan träffade jag rektorn som gratulerade mig till den fantastiska uppvisningen Telma gjort. - Jag minns när hon kom till skolan och inte kunde ett ord spanska. Hur fin, men osäker och försiktig hon var. Nu, ett år senare, står hon på scen och agerar som ingen annan, med säkerhet, med glädje och långa utläggningar på klockren spanska. Vilken tjej hon är!

Ja minsann. Det är hon.

Vattenreflektion

Ni frekventa bloggläsare är säkert trötta på att bara få upp Nikolaus när ni slår upp bloggen och hoppas på ny spännande information om vad som pågår här i Panama. Julen är väl över nu? Vad hände, regnade de bort?

Ja nästan, regnade vi bort. Vi hade stundtals fint väder när Helena och Anita var här, men på det hela taget är vi ganska soltörstande. Vi åkte allihop till stranden ett par-tre dagar, men tom då regnade det några skvättar. När Anita och Helena åkt hem till kalla Sverige så fick vi nog och styrde kosan mot den solsäkraste och torraste regionen i landet: halvön som gör att Panama sticker ut på mitten. Bilder från den resan kommer.

Vi lever fortfarande i efterdyningarna av översvämningarna. Yohana är hemma med magsjuka pga att vattnet inte är rent i hennes by. Ett par stadsdelar i Panama City har inget vatten alls i kranen och på landsbygden mot Colombia åker vattenbilar runt och distribuerar dricksvatten. Här i vårt område åker polisen runt och kontrollerar att ingen fyller sin pool, tvättar gatan, vattnar blommor eller tvättar bilen. De påminner om det nationella påbudet om att vattnet endast får användas får personlig användning och inget mer. Annars drabbas man av 1000 dollar i böter, för rika som för fattiga.

Elen påverkas också och är extremt ojämn. Internet har problem i hela staden, kylskåpen får sämre kapacitet och det är svårt att läsa kvällsboken i ljus som är svagt och starkt i vågor. Det är så här det är att bo i ett medelinkomstland när klimatförändringarna slår till. De fattiga blir sjuka, kanske finns det tom spädbarn som dör på kuppen(tack och lov tog Yohana med sig en tvålitersflaska med rent vatten från vår kran till sonen Misael i fredags!). Vi rika har svårt att vara solidariska och det krävs polisbesök för att förhindra överanvändning.

Alla vet ju rent intellektuellt att klimatförändringar drabbar de fattigaste värst. Bilderna från Bangladesh säger allt. Men i ett land som Panama som har både mycket rikedom och mycket fattigdom så blir det som att snedfördelningen i världen bevisas i miniatyr. På vår gata har vi rent vatten i kranarna och kan egentligen fortsätta leva som vanligt. Förutom att ingen av oss får hjälp av våra hemhjälpar den här veckan. För alla de är hemma med magsjuka. Det är för dem som klimatförändringarna är en fråga om liv och död. För oss andra är det, än så länge, mest ett samtalsämne. Som världen i miniatyr. Det är den rika världen som skapar snedfördelningen, och den fattiga världen som drabbas. Och incitamenten för förändring finns hos dem som inte har resurserna att förändra. Så genuint orättvist.