Skolans revansch!

Det är med glädje och lättnad jag kan berätta att Isaac Rabin är en riktigt, riktigt bra skola. För det mesta. Som nu till exempel. De senaste sex veckorna har Telmas klass arbetet med det ämnesövergripnade temat "Samhällets serviceinstitutioner". Andreas hjälpte till att ordna ett besök på Röda Korsets lager och kommunikationscentral. Mycket spännande att se på överlevnadspaketen som skickas till katastrofområden, jeeparna som står redo att skeppas och Ericsson Response System som används när något hänt.

Telma har också tillsammans med klassen besökt ett galleri, stadens Kulturförvaltning samt Räddningsverket. Och de har träffat Kevin fem år som har leukemi. När han berättade om sig själv sa han att han förvisso inte ägde en säng, (han kommer från en mycket fattig familj på landsbygden) men han önskade sig lakan med bilar på. Och hans högsta dröm var att ha en sådan där bil som drivs av batteri men som man kan sitta i och köra. Vi föräldrar gav 20 dollar var och klassen köpte in en säng, lakan med bilmotiv och en batteridriven bil. I torsdags åt klassen frukost tillsammans med Kevin. Telma berättade att Kevin knappt trodde sina ögon när han öppnade kartongen med bilen. Vilken stolthet barnen kände när de såg att de kunde göra en pojke så oändligt lycklig.

Avslutningen på detta tvärsektoriella tema ( det är ett nytt var sjätte vecka) var en legostad. Alla barn fick ta med sig lego hemifrån och de institutioner de inte lyckades bygga av lego gjorde de av kartong och målarfärg. En fantastisk övning: "Hm, vad finns i en stad. Hus att bo i. Restauranger. Köpcentrum. Och en park! Vi behöver en park så folk kan leka och springa och vila. Med lyktstolpar så att man kan vara där på kvällen. Och parkeringsplatser. Och bussar så att alla inte behöver köra bil! Min bror har en polisstation (det var Telmas bror det) jag frågor honom om jag får ta med den."

Allt i ett. Kul, lärorikt, kreativt och fullt av samarbete. Barnen förundras förvisso hur Telmas mamma kunde bygga ett höghus, det var faktiskt färdigbyggt sedan länge tillbaka och hör till en legostad som vi byggde här hemma den veckan båda barnen var sjuka, utan instruktioner. Telma svarade: "- Min mamma är jätteduktig att bygga utan instruktion, för när hon var liten så fanns det inga instruktioner!" Jösses. Håller jag på att bli gammal?

Till vänster i bild står Shoonit, läraren bakom Telmas magiska engelskainlärning. Hon som med förståelse, beröm, uppmärksamhet och pedagogisk finess fått Telma att på bara några månader komma ikapp och förbi klasskamraternas engelskanivå. Jag vill bara säga det. Isaac Rabin har gjort revansch. Med råge. Den här gången.

Maximal integration uppnåd

Vi har passerat många milstolpar i integrationsprocessen, men i helgen nådde barnen nya höjder. Tre av Telmas klasskompisar hade på cykel letat rätt på Telmas hus och väl här spelades det från Sverige medtagna spelet: Hungriga Elefanter (Elefantes hambrientes). Nu kan åtminstone fyra nioåringar i grannskapet skrika TUT på svenska.


Dagen därpå spelades "Så ska det låta" med andra grannar. På svenska.
"-Hur gick det då?"
"- Bra, så klart, varför skulle det inte göra det?"

Ja. Jo. Det kanske var en dum fråga.

Haiti 10 månader efteråt

Andreas tyckte inte att det kändes något vidare att ta kort på Haiti och misären som fortfarande råder där, 10 månader efter jordskalvet. Istället tog han kort på Röda Korsets tältläger och på sitt "hotellrum" som var ett litet tält i ett stort tält. För att orka jobba på Haiti har RK-medarbetarna skapat sig en liten by av "bekvämligheter". Mellan och under tälten har man lagt grus för att inte regnen ska skapa en stor lervälling av lägret. Och i tälten har de golvfläktar som ska lindra hettan på natten. Andreas berättar att just nu är det varmare än i Panama. Och fuktigare. Och regnperiod. Kollegorna har ett antällningsavtal som låter dem arbeta sex veckor och sedan måste de åka från Haiti i en vecka för att vila och hämta kraft. Det behöver man.

Andreas landade på Haiti bara ett par dagar efter Kolera-utbrottet. Självklart var det stort fokus på detta, hur tvålar skulle inhandlas och distribueras, hur rent vatten skulle nå ut och hur hygieninformation skulle spridas. Andreas fick ändå gjort det han skulle, hitta strategier för hur frivilligarbetet bäst kan stöttas från federationen, men han kunde också stötta sina kollegor på plats i det enorma arbete de gör, bland annat för svenska biståndspengar. Faktum är att koleraepidemin ändå troligen låtit vänta på sig pga det internationella samfundets insatser. Minns ni hur media redan veckorna efter skalvet talade om att riskerna för epidemier var stora? Det tog trots allt tio månader. Det kan låta som en väl klen tröst i dessa dagar när vi vet att koleran eskalerar och att man inte har lyckats få bukt på den än, men det hittills lyckosamma hälsoarbetet bör ha satt spår som gör att man kanske klarar sig bättre än man hade gjort om det skett tidigare. Hemsk tanke. Att det hade kunnat vara värre.

Haiti var det fattigaste landet i Latinamerika och kommer troligen inte återhämta sig, eller ta viktiga kliv upp på välfärdsstegen på mycket, mycket länge. För med fattigdom kommer svaga institutioner och med svaga demokratiska institutioner kommer laglöshet och oförmåga att lösa gemensamma problem med gemensamma lösningar. Inga skatteintäkter, inga pengar till utbildning och vård. Internationella organisationer arbetar fortfarande med katastrof- och akuthjälp så som shelter, mat- och vattendistribution. Och för att övergå till nästa fas i syfte att stärka den långsiktiga ekonomiska och demokratiska utvecklingen krävs viss inhemsk stabilitet. Det är en ond cirkel och de små små stegen som tas framåt kan liksom bara ryckas undan av en koleraepidemi.

Det är onekligen ett viktigt och fantastiskt jobb kollegorna gör på Haiti. Det af Donner gjorde mot Svenska Röda Korset är oförlåtligt, men man önskar ju att alla bidragsgivare snart kan lyfta blicken och se vad som görs där ute. Och även om det just nu är många liv som inte kan räddas, så har man redan, och kommer att rädda ytterligare många fler liv än om ingen hade gjort något alls. Åtminstone ett hopp i mörkret.

Miami och launch

Första kvällen i Miami gjorde våra barn två intressanta reflektioner. Teo sa. - "Tänk vad vi får uppleva mycket." Och Telma sa: - "Titta vad alla är olika, några är svarta och några är vita. Några är tjocka och några är smala. Några är fula och några är snygga. Några har konstiga kläder på sig och några har inga kläder alls." Miami i ett nötskal.

Just de här bilderna är tämligen folktomma, men det är mest ett sammanträffande. I själva verket var Miami ett myller av folk. På stranden, på strandpromenaden, i bilar som smög fram på Ocean Drive, på trottoarerna där turisterna stoppade upp promenadflödet för att de skulle ta kort på vattenposterna, gatskyltana, bilarna, transvestiterna, de hemlösa som sov i portarna, de bröstopererade damerna, husen och palmerna. Och titta där, där kommer Ulrika, nya chefen på Svenska Röda Korset. Vad kul, Andreas som dagen till ära, och i syfte att reta sin fru, bär raggarmustasch!

Till och med på stranden myllrar det av folk som badar, solar, dansar, dricker öl, springer, vindsurfar, promenerar och tar kort. Miami Beach är en oändligt lång och bred beach med turkost vatten och långgrunt. Fast kallt vatten förstås. Tyckte vi.

Men veckans höjdpunkt och bästa dag är ändå besöket på Kennedy Space Center. I biljettluckan förstår vi att Discovery är skjutklar och beräknas skjutas upp dagen därpå för sista gången någonsin. Wow. Vi åker ut och kikar på henne, ser området, ser plattformen där hon skjutsats, ser byggnaden där hon preparerades och nedräkningstornet med tillhörande pressläktare. Det är ju förstås just där och då som man i tankningen upptäcker att en tub läcker och uppskjutningen måste skjutas upp. :)

Det är också där i en kö vi träffar Telmas klasskompis Anne med familj. Världen är liten. Och ännu mindre blir den när vi sedan träffar dem igen i Miami på en restaurang på en bakgata några dagar sedan. Oplanerat! Observera också den lilla roliga historien om damen som förväxlade launch med lunch, och skulle köpa hotdog för sin launchbiljett.

Ja, det var en spännande dag. Vi lärde oss mycket vi bara visste lite om innan. Och så fick vi känna på hur det känns att bli uppskjuten i en raket. Utan att bli illamående. Bara lite omskakade.

Och Discovery står kvar där hon står. Det ska visst ta 25 dagar att laga tuben. Av all information vi fick den dagen så har vi förstått att det inte räcker med silikon och lite karlssons klister.

Harry Potter

Det var som att förflyttas in i Harry Potters värld rakt av. Disig, lite kylig morgon med regn i luften. Snö på taken. Det enorma Hogsmead som sträckte sig upp bland molnen. Och alla grannar. Eftersom vi var först in i parken så kunde vi gå genom Harry Potters skol-korridorer, hälsa på alla levande tavlor och förundras över alla tricken och häxerierna. Makalöst.

När vi väl satt oss i den luftburna stolen och spänt fast oss så bjöds vi på en makalös luftfärd där vi fick följa Harry genom molnen, in i slottet, under broar och rätt ner i en sjö oh, fy fasen då blundade vi, och upp igen över bergen. Precis som i filmerna och som i böckerna fast på riktigt. Kändes det. Det var så verklighetstroget så att tre av oss kom likbleka ut ur slottet, kraftigt illamående och smått skräckslagna. Vi ska aldrig mer ge oss upp på en kvast och hänga på Harry Potter. Det där får han ägna sig åt på egen hand.

Tänk vilken grej att få uppleva det där, att ha känt hur det känns att gå på gatorna i Hogswarth. Det är klart att det ger mersmak. Man vill se alla filmerna, läsa alla böckerna, lära känna Harry och hans kompisar ännu bättre. Men ack nej. Ingen film att köpa, inga alla-i-ett-band-rea på böckerna på olika språk. Bara T-shirts, kepsar, mantlar och en oändlig mängd trollstavar till salu. Telma hittade till slut en penna av en fjäder som hon verkligen ville ha, men det var också den enda kulturella antydan vi lyckades söka upp. Vad hände med kulturen?

Parker med nöje

Magic Kingdom är parkernas park av de åtta förlustelseparker som ligger i Orlandoområdet. Vi hängde på låset och det var tur för mellan elva och två var det så mycket folk att höll man inte hårt i sina egna barn så riskerade man att få någon annans barn. Men vi hann åka de mest populära attraktionerna innan köerna blev timslånga och föräldrarna fick något paniskt i blicken. Vid tre-tiden på em hörde jag en pappa fråga sin tre-åriga dotter fyra gånger: Are you having fun? Hon svarade YES varje gång, men man undrar ju om hon inte hade haft lika kul hemma i trädgungan.

Men det var värt det. Ett Gröna Lund med Junibacken-princip, dvs berg-och-dalbanor och igenkänningsupplevelser i ett. Vi besökte Mimmi och Musses hus, åkte Piratskepp med Pirates of Caribbean, flög genom Peter Pans värld och en hel del hade vi ingen aning om vad det var för figurer. Spektakel, definitivt, men ganska trevligt. Faktiskt.

Dagen därpå var vi på Island of Adventure som bygger på samma princip som Magic Kingdom men med figurer från Universal Studios filmer. Igenkänningsfaktorn var för vår del inte lika hög och det känns ju skönt att barnen inte vet vem Hulken är. Och att åka 3D berg-och-dalbana där man fick smockor av Spiderman, det gjorde bara Andreas. Vi andra tre blev illamående bara att tänka på en sådan resa.

Känner ni igen byggnaden? Just det. Jurassic Park. Deras River adventure blev barnens favorit. Just när man trodde att man skulle bli uppäten av en dinousarie så forsade man nerför ett vattenfall istället. Och då blev man dyngsur. Jag avstod den turen.

Andra dagen i nöjespark fick vi nog redan halv tre. Alla var överens. Visst var det kul, men det får ju inte bli för mycket. Det ska bli intressant att höra våra grannfamilj hade det: åtta dagar med tio parker (de la till Downtown Disney och ett videspelsställe). För att hinna la de in två parker på en dag vid två tillfällen. Och de har tre barn, 2,5 och 7 år. En tia på att Maribel inte orkar upp till tennisen imorgon bitti.