Sengångare live och alive!

Andreas är i Sanvicente och Grenadinerna. Det kan omöjligt vara lika spännande som vi har det hemma på gatan. En sengångare i STOP-skylten!

Sakta, sakta, masade hon sig ned, den trekloade damen. Ibland lyfte hon på ögonbrynen och när hon äntligen landat på marken så... somnade hon. Barnen försökte väcka henne, men ingen vet riktigt om hon bara var ofantligt trött eller livrädd. Till slut kom vår granne och berättade att hon kommer var femtonde dag och sakta, sakta masar sig över vägen och förbi trädgårdarna till andra skogen. Som att hon ignorerar att det nu står hus där hon alltid gjort sin varannan-vecka-promenad. Men eftersom det är en väg ivägen så beslöt vi att hjälpa henne över vägen tillbaka till skogen. Eller vi, och vi, i dessa lägen är man en whimp.

Fast det sa jag inte, jag sa att jag inte ville bära Sengångare för att jag var ju finklädd idag. Det var jag för att barnens kvartalsbetyg skulle hämtas i skolan och man vill ju presentera sig från sin bästa sida. Men det jag trodde skulle bli föräldramöte följt av kvartsamtal blev tre-minuters individuell information i buffé-format. I vilket fall stod det klart att Teo är ovanligt duktig på att samarbeta och bidra till att nå gemensamma mål. Han är också snabb. Uppgifter gör han på ett kick och sedan blir han rastlös i väntan på de andra. Telma har språköra och en rasande brant inlärningskurva. Ovanligt intresserad. Idag hade klassen applåderat när hon läste upp sin berättelse över deras studiebesök. Deras lärare var heller inte sparsamma med berömmet över hur sympatiska, uppmärksamma och fina barn just Telma och Teo är. Ahhh. Det har varit en bra dag. Jag är inte avundsjuk på Andreas som suttit på seminarium hela dagen, trots att det är på San Vicente och de där Grenadinerna.