Betygsfrenesi

Skolan har helt datoriserat sin kommunikation med föräldrarna. Det kan man förstå, de flesta barn åker skolbuss till och från skolan och de som inte gör det blir avsläppt och hämtad utanför grindarna. Vill man som förälder komma in i skolan så måste man ha anmält sig innan och ha en avtalad tid med någon. Har man det får man skriva in sig i en bok, med passnummer och allt, väskan blir genomsökt och de ringer till personen man ska träffa och aviserar.

Nu är ju jag utlänning och springer på den där skolan stup i kvarten ändå, men ibland när vakten Señor Herman (tänk att han heter Herr Herrman) inte har annat att göra så kan han t o m bli nitisk mot mig. I alla fall så är det positivt att skolan har hängt med i it-utvecklingen och skapat ett system där man kan logga in sig på sitt barns framsteg i skolan. Och det måste man göra varje dag. För barnen har läxor alla dagar utom fredag (inklusive större helgläxor!) och det är bara på internet man får veta vad de har i läxa. Då när man ändå är där och klickar in sig på Agendan så dyker det upp ett lapptäcke av mörkgröna, ljusgröna, gula och röda rutor. Det är barnens betyg. De får nämligen betyg på allt. Jämt. Läxor, uppgifter, uppförande, prov, arbeten i skolan och på om de skrivit rubrik på sin uppgift. Ja det mesta. Säkert har ambitiösa föräldrar tagit reda på vad det är för skillnad på de olika betygen, det kan ju tex inte vara så att en femma på en läxa kan vara samma som en femma på ett diagnostiskt prov?, men jag har valt att inte rota i det där. Jag får ju som bekant rena skälvan av betyg.

För om man inte passar sig så kan man råka klicka på en ikon och då får man veta vilken ranking ens barn har i klassen. Och då blir man ju stolt förstås när man har två så duktiga barn som vi har, men samtidigt får jag naturligtvis hjärtklappning. Barnen är ju för fasen, 6,7,8 år! De är inte kapabla att begripa att ens ranking i klassen inte är etiketten: Bra, Dålig, Usel människa.

Nåja, tack och lov retar betygen bara mina egna nojor. Barnen är hyfsat oberörda. Vi tittar aldrig på betygen, jag nämner dem inte och aldrig i livet kommer de få följa sin ranking. Jag har också lovat mig själv, och Andreas, att inte överföra mina nojor. Barnen ska ju inte behöva dras med att morsan var aktiv i Elevorganisationen som tonåring. Å andra sidan är det uppenbart att betygen ökar stressen. Telma är orolig för nästa veckans provvecka. När jag förklarar att det är för att lärarna ska veta vad de har missat att lära ut och vad de behöver gå igenom igen, så tittar Telma på mig med höjda ögonbryn: -Men mamma, det vet ju alla, proven är för att kunna sätta betyg. Alla går i skolan för att få bra betyg. Inget annat.

Då menar jag, Jan Björklund, Du har helt fel. Betyg ofta och mycket avdramatiserar inte betyg. Tvärtom. Inför provveckan är Telmas klasskamrater hysteriska. Betyg får inte elever att jobba bättre. Telmas och Teos klasser i Sverige, trots att de var större, var avsevärt mycket lugnare trots att lärarna inte kunde hota med betygen när ungarna busade. Telma kan dessutom få motsatt reaktion. När hon blir för pressad säger hon; -Nej, jag gör det inte. Och så vägrar hon skriva veckodagarna på tavlan på engelska. Eller sjunga Radio Ga Ga på engelska själv inför hela klassen och musikläraren som ska sätta en siffra på hennes framträdande. Hmm. Hon är sin mor uppidagen.

Betyg är inte ett bra informationsmedel till föräldrarna. I all fall inte om det är den enda informationen. Den ökar på stressen. Som min granne Maribel sa: -JAG blir stressad för min sons del, och när både läraren och jag blir stressad så blir det dubbel stress för min son. Då krävs det en hel del av mig som förälder för att få honom att börja tro på sig själv igen och fortsätta lära.

Har någon NÅGONSIN sett någon forskning som stödjer att barnen lär sig bra när de är stressade? Och att de skulle få ökade kunskaper om de är stressade från sex års ålder?

Idag är jag så tacksam för att jag en gång i tiden var bjäfsig kårordförande och för att jag skaffat barn med en klok man. Telma och Teo trivs bra i skolan. Telma kan förvisso konstatera att det var ROLIGT i skolan i Sverige och det är det inte här, men ok, både hon och vi inser att det hon lär sig här just nu är så mycket mer än multiplikationstabellen. Den lär hon sig liksom mest "på köpet".