Igår var det skolstart. För alla barn i Panama. Telma var sprallig och Teo var nervös. Men det var en kul, bra och spännande dag för dem båda. Nya lärare, gamla och nya kamrater, omgjord skolgård och förändringar på schemat. Nya skrivböcker, nya tuschpennor, nya linjaler, ny sax, nya färgpennor, en hel låda med blyertspennor och nya suddigum. Teo satt igårkväll och flyttade sina namnlappar från färgpennorna han hade förra året till de nya, exakt samma sort, samma färger men mellan en halv till två cm kortare eftersom de använts under förra året. Varför, frågar jag. Kan man inte bara använda de gamla pennorna ett år till? Varför? - För att fröken säger att vi nu ska ha de nya pennorna, svarar Teo. - Du har redan betalt för dem.
Det har han rätt i. Vi har betalt 135 dollar per barn för "utiles", alla dessa grejer som de redan hade eftersom jag köpte dem förra året också. Det är en obligatorisk avgift som man betalar innan barnen börjar skolan. Betalar man inte får inte barnen börja skolan.
Så i morse berättade Yohana att flera av Albertos syskon och kusiner inte hade kunnat börja skolan igår. Gammelmorfar har haft en ny hjärnblödning och besparingarna har gått åt till sjukhusbesök och mediciner. De hade inte haft råd med uniformer och "utiles" till barnen. Idag är det löning så förhoppningsvis löser det sig i veckan, tror Yohana. "Det handlar bara om lite planering."
Tack och lov är det inte obligatoriskt med nya utiles varje år i den statliga skolan. Jag och Yohana har idag rensat vårt skåp och tvättat pennor, plastat in skrivböcker som bara några sidor var använda i, piffat matväskor, tvättat saxar, letat fram finaste suddigummen och pennvässare. Efter tre årskurser gånger två barn med obligatoriska nya set utiles så hade vi sex tuschpenner i varje färg. Så gott som nya. Yohana är nu på väg hem med en enorm påse "utiles". Visst, bra jobbat av oss, men det ger oss en bitter eftersmak. Så många barn som missade sin första-dag-i-skolan. Den som man själv minns som var precis så kul, bra och spännande som Teo och Telma hade det igår. För att regeringen bestämt att barnen ska ha uniform och sin egen uppsättning färgpennor, tuschpennor, linjaler, suddigum och saxar. Vilket enormt politiskt felbeslut.
tisdag, februari 28, 2012
måndag, februari 27, 2012
5 minuters resignation
Det låg tjock rök över vårt bostadsområde igår. På vägen hem från insjöbadandet mötte vi flera brandbilar. Det pågick en eldsvåda i skogen och jag lovar att det inte undgick någon. Lite senare, bakom oss hör vi sirener på en ambulans. Jag kör in på vägrenen och ska släppa förbi. Jag är den ENDA som gör det. Ett par taxibilar passar på att köra om mig istället och blockerar framåt. De sex bilarna framför fortsätter köra som om inget hänt. Ambulansen får köra om bilarna i motsatt vägbana där de mötande bilarna helt enkelt inte har något annat val än att väja. Hur går det till? Hur kan det gå så illa i ett samhälle att människor inte ens gidds (?) väja för en ambulans med sirenerna på? Varför? Hur?
torsdag, februari 16, 2012
Familjen har utökats
Vi kan nu stolt tillkännage familjens nya tillskott: En Bananstock och två kaniner. Bebisbananerna tillhör till fullo familjen Sandin och är egenhändigt uppodlade och ompysslade av främst mig då. Men visst är de vackra. De nedersta bladet döljer ytterligare rader med småbananer som kommer växa sig stora, starka och goda. Det är fantastsikt att vara småbarnsmamma på nytt.
Däremot är Telma och Teo endast två femtedelsföräldrar till de nya kaninerna. För några veckor sedan bildade Telma, Teo, Paula, Daniel och Luc en klubb som med hjälp av utpressning, grupptryck och fjäsk lyckades få alla föräldrarna att acceptera kanin-inköp. Under förutsättning att de tjänar alla pengar till kaniner, bur, mat och arbetskostnad för burbygge, själva. Sedan 27 januari har de sålt kokosnötter, bakade kakor och överblivna karameller. De har tvättat bilar, passat småbarn, städat poolen, vikit tvätt och också bidragit lite själva från sina sparpengar. Till slut var kassan så stor att det äntligen blev dags att införskaffa kaninerna. Då fick barnen kalla fötter. Nu när Alberto byggt en så stor bur kan de väl inte bara köpa en kanin? Då kommer den känna sig så ensam. Bäst att köpa två.
Sedan 05.50 i morse har Telma och Teo suttit i buren hos sina nya vänner. Överlyckliga.
Däremot är Telma och Teo endast två femtedelsföräldrar till de nya kaninerna. För några veckor sedan bildade Telma, Teo, Paula, Daniel och Luc en klubb som med hjälp av utpressning, grupptryck och fjäsk lyckades få alla föräldrarna att acceptera kanin-inköp. Under förutsättning att de tjänar alla pengar till kaniner, bur, mat och arbetskostnad för burbygge, själva. Sedan 27 januari har de sålt kokosnötter, bakade kakor och överblivna karameller. De har tvättat bilar, passat småbarn, städat poolen, vikit tvätt och också bidragit lite själva från sina sparpengar. Till slut var kassan så stor att det äntligen blev dags att införskaffa kaninerna. Då fick barnen kalla fötter. Nu när Alberto byggt en så stor bur kan de väl inte bara köpa en kanin? Då kommer den känna sig så ensam. Bäst att köpa två.
Sedan 05.50 i morse har Telma och Teo suttit i buren hos sina nya vänner. Överlyckliga.
Får vi lov att presentera: Muffin och Cake!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)