Noriega har anlänt

Efter 22 år fick alltså Manuel Antonio Noriega andas panamansk luft igen ikväll. För en halvtimme sedan passerade han vårt bostadsområde på vägen till det gamla amerikanskbyggda fängelset i Gamboa. Alla Panamas TV-kanalar visar bilder på polisryggar och herrar som väntar, täcker sikten och fumlar. Den spansktalande versionen av CNN är helt förbluffad över hur hemligt, konstigt, desinformerande och märkligt ankomsten skötts. Var är transparensen undrar de. Det är en världshändelse, historia skrivs när Noriega kommer hem och justitieminsitern hävdar att herren i rullstolen är en övningssimulering. Oj, nej det var det visst inte. Det var nog han trots allt.

I själva verket lurade man pressen. Strax efteråt häktades en journalist som kom lite för nära för att ta det där fotot som pressen förhindrats ta. Istället har nu justitieminsitern själv tagit ett foto på Noriega på sin mobiltelefon som hon visar för pressen för att konfirmera att han är han. Tack och lov går pressen i taket. Unisont rasar nu internationell och nationell press för att de för det första inte fått någon information, för det andra för att de förhindrats ta de bilder som hela världen är intresserad av "i respekt för Noriegas önskan att inte delta i en mediacirkus" och för det tredje för att de medvetet lurats. Och så klart för att en journalist häktats för att han gjort sitt jobb. CNN undrar förstås vad Panama har för intresse i att skydda en diktator.

Finns det en verklig riskbild mot honom, är alla märkliga säkerhetsstrategier baserade på att alla panamenjer rasar mot hans ankomst? Nja, vi har sett bilder på fyra änkor efter Noriegas massaker på elva militärer den tredje oktober (Vilket år? De säger de inte, det verkar vara kraftigt inpräntat i varje panamenjers minne.) som har handskrivit ett blädderblockspapper om att de vill att han ska återvända till Frankrike. Det ryktas om att det ska vara protester på huvudgatan men eftersom TV-teamen inte får korrekt information om när han kommer, var han kommer och om det verkligen är han, så har de tvingats ha intensiv bevakning av fängelsegrinden hela kvällen, utifall att något ska hända.  

Annars är gemene man också upptagen av att diskutera, sprida och bemöta desinformation. Det sägs att han ska få ha tillgång till både TV och internet i cellen. Att cellen egentligen är en lyxig lägenhet som han skulle ha betalat 100 000 dollar för. Att han ska flytta tillbaka till sin mansion på kusten. Etc etc. Och det gör folk verkligt förbannade. Så visst, indignation och ilska. Men att planera ett attentat? Så arga verkar man inte vara. Han är 77 år och sitter i rullstol. Men efter kvällens mediablunder är det säkert en och en annan ansvarig som sitter löst.

Volvo löser samhällsstyrningen

Kollektivtrafik kommer att lösa Panamas problem. Nya Metrobussen är startskottet för ett nytt sammanhållet Panama. I denna kan såväl fattiga som rik och alla däremellen åka. Det kostar fortfarande bara 25 cent för en tur, men det finns air-condition och tre personer behöver inte trängas på ett säte anpassat för skolbarn. Vi har sett herrar i finkostym sitta bredvid indianskor. Slitna vägarbetare åker med unga universitetsstudenter. Folk kan numer kliva av en buss och fortfarande lukta gott. Det kommer att göra all skillnad.

Dessutom ska vi få bussfiler. Det behöver möjligen inte betyda något i ett laglöst och trafikvidrigt samhälle, men det är en signal om att kollektivtrafik bör uppmuntras. Det är POSITIVT att åka buss. Det innebär att det också är positivt att vi alla tar oss fram på samma sätt, att vi kan mötas i ett så segregerat samhälle. Faktiskt blir det enda stället i Panamas samhälle där samhällsklasserna möts utan över/underordning. (Det andra stället är naturligtvis i hemmen där frun är chef och arbetstagaren är anställd) För man möts ju inte i skolan. Inte i affärerna. Inte i shoppingcentren. Inte på bio. Inte ens på stranden faktiskt.

Men nu, sedan ett halvår tillbaka kan man alltså mötas på bussen. Och nu har de börjat borra för en tunnelbana. Det kommer också göra att allt trafikkaos som uppstår i samband med tunnelborrningar kommer tvinga folk att börja åka buss. Storartat.

Så i den negativa spiralen av lågt mellanmänskligt förtroende, kraftig ojämlikhet och dålig samhällsstyrning så är det människors förtroende för varandra som kommer att åtgärdas först. För när människor ser att de man inte känner inte är farliga så kan man börja lita på varandra. Då behövs inte de fattiga hållas på mattan utan kan få chanser att förbättra sina liv. Som att få öppna bankkonton utan för stor byråkrati. Eller få ordentliga svar när de vill veta hur man gifter sig, hur man skriver in sig i försäkringskassan eller vill göra rätt för sig på något annat sätt. Ojämlikheterna minskar och politiker och offentliga tjänstemän kommer att våga ta allas intresse i beaktan.

För faktum är att det finns en korrelation. I samhällen med högt mellanmänskligt förtroende så är ojämlikheten mindre och samhällsstyrningen bättre. Och en spiral är cirkelformad, alltså borde man kunna börja i vilken ände som helst. Varför inte i denna?

Panama och fattigdomen

Panama har bland de högsta inkomstskillnaderna i världen. Alltså störst gap mellan de som är fattiga och de som är rika. Latinamerika är för övrigt värst i världen på inkomstskillnader. De snabba ekonomiska utvecklingen som kontinenten haft de senaste årtiondena har framför allt hamnat i fickorna på dem som redan hade mycket där. Landets rikaste 10% får 40% av inkomsterna/konsumtionen. Bara i Sydafrika och Seychellerna står de 10% rikaste för en större andel av inkomsterna.

Visst har andelen fattiga minskat, idag lever 32,7 % av befolkningen under den nationella fattigdomslinjen. Men minskningstakten är alltför långsam. Det är svårt att mäta styrkan i det sociala arvet, men de som har försökt kan konstatera att i Latinamerika är det störst risk att söner till fattiga fortsätter vara fattiga. Om pappan inte har utbildning kommer hans barn heller inte få det. Mekanismerna "stanna där du är" är så starka att fattigdomens spiraler går från generation till generation. Så hur mycket tillväxt kanalen och byggboomen än skapar så gör inkomstskillnaderna att den sociala segheten består. Den som är rik kommer bara bli rikare. Och den som är fattig kommer förbli fattig.  

Vi vet hur Sverige försöker bryta det sociala arvet och skapar ett samhälle som ge alla en chans oavsett vilka resurser föräldrarna har. Vi vet hur svårt det är, och hur höga skatterna blir för att klara det, men vi vet att det går. Panama kan inte gå samma väg. Det var ramaskri och demonstrationer förra året när parlamentet höjde momsen från 5 till 7 %. Våra barns skola, som inte är den dyraste, kostar förutom inskrivningsavgiften på 40 000 kronor, 3 500 kr i månaden. Per barn. När Teo bröt armen kostade det 10 000 kronor. Att göra skolor och sjukhus avgiftsfri, förstatliga dem (eller bara införa skolpeng omman hellre vill) och inskränka valfriheten kräver enorma omläggningar som skulle likna revolution. Ska politik skapa ett välfärdssamhälle behövs andra strategier än de som Sverige inledde för 100 år sedan med utgångspunkt i ett helt annat samhälle.

Men det finns ett avgörande samband i ett välfärdssamhälle som Panama bör uppmärksamma. I starka demokratier, med stark välfärd så är inkomstskillnaderna inte så hög. Sverige har en gini koefficient på 23 medan Panama har kring 40. (0 är total inkomst jämlikhet och 100 total ojämlikhet) Det finns ett tydligt samband, globalt, mellan jämlika samhällen, välfärd och mellanmänskligt förtroende. När det inte är så stora skillnader mellan människors levnadsstandard så kan de lita på varandra. Och detta händer i välfärdsländer. Vilket som kommer först och var denna spiral börjar håller forskarna på och försöker utröna (för den nyfikne: kolla Quality of Government Institute på Göteborgs Universitet). Men jag tror jag vet var Panama skulle kunna börja. Det kommer i nästa inlägg.