Tillbaka i Panama

Två år i Panama och vi börjar fundera på vad som nu är normalt för oss. De fem veckorna i Sverige i år ställde saker på ända. Plötsligt har vi omvända perspektivkrockar. En av de första mornarna vi vaknade i sommarhuset i Fränsta så tyckte vi att det var så tyst. Varför låter fåglarna så lite? Var är alla fågel och djurljud? När släkt kom till Fränsta sa de: Oj, vad mycket fågelkvitter det är här i Fränsta. Det märks att det är häckningstid!

Och vi har frysit. Det har utfärdats gnällförbud för mig eftersom jag annars tycker att det är lite för varmt i Panama, men Umeå i maj, och Fränsta i början av juni är i kyligaste laget. Vackert, javisst, häggen blommade i Umeå och ängar och dikesrenar var som färgkavalkader av försommarblommor. Men kallt. Vi har sovit som små grisar hela semestern i Sverige, under vintertäckena.

Kronan på perspektivförändringarna var familjetältningen i Norrlands skogar. Vi hittade ett makalöst vackert smultronställe vid en liten å där man byggt en timmerränna i skogen norr om Fränsta. Vi grillade korv och pinnbröd, kokade makaroner på trangiakök, diskade i forsen och badade i sötvattenstjärnen. Nu var detta en osedvanligt stenig skog, men Teo och Andreas hittade en mindre stenig men desto mer knölig tältplats på andra sidan rännan uppe på ett kalhygge. Entusiasmen var total. Barnen var alldeles nippriga och detta var ett så mycket större äventyr för dem än att bada i Karibiska havet eller hitta boaormar längs med trottoarkanten. Som sagt, hur blev det med perspektiven?

Det var alltså vant att åka för fort i skakig minibuss på vägen från flygplatsen igår kväll när vi landet. Det var också väntat att allt inte skulle fungera när vi kom hem, och mycket riktigt. Varmvattenberedaren hade slutat fungera när vi kom hem och att bilbatteriet laddat ur. Eftersom kylskåpet var helt tomt fick vi äta havregrynsgröt utan mjölk men med upptinad jordgubbssylt till frukost. Men barnen som nu i en vecka pratat om att de inte ville åka hem till Panama igen cyklade till skolan med ett leende imorse. Efter fem veckor med äventyr är det ganska kul med vardag också.

När jag tittade ut genom fönstret löstes också mysteriet med de svenska "tysta" fåglarna. De är förvisso många och högljudda i juni. Men de är ju så mycket mindre!