Tillbaka i Panama efter en intensiv och härlig månad i Sverige. Underbart att andas frisk luft, äta kaviar på hårdmackan och att gå barfota på mjukt gräs. Och att träffa familj och vänner förstås. Ligga på kobbarna i ytterskärgården och se stjärnfall, cykla på riktiga cykelbanor utan fara för livhanken och få klä på sig en fleecetröja på kvällskvisten. Sverige är underbart.Men på Silkes terass här på förmiddagen med en stor kopp panamanskt kaffe så inser jag att det inte är så dumt att komma tillbaka heller. Sluta bo i kappsäckarna i bakluckan på bilen, få äta färsk ananas till frukost och slippa behöva ta på sig en extra fleece på kvällen. Träffa grannfruarna igen. Spela tennis som jag inte hunnit (!) göra i Sverige en enda gång trots att jag tog med racketen hem. Asch, vi har det bra här med.
I själva verket har både Andreas och jag blivit så där fånigt panamanska, också i Sverige. Vi upptäckte att vi ser andra gäster i ögonen och nickar lätt till dem när vi kommer in på restaurang. Vi hälsar på folk på gatan, till folks stora förvåning. Andreas tog servicekillen i hand på Maltes Cykel när han skulle gå. Och jag upptäcker att jag efter förrättat ärende på vaccinationskliniken, sjukuset, Ikea och optikern väntar en halv minut extra för att signera något. För att vara på den säkra sidan har jag fått fråga om jag inte ska skriva på något. Alla tittade de lika förvånat på mig. - Nä, varför då?
Någon sa att när man bott tillräckligt länge utomlands så slutar man värdera sina jämförelser. Man behöver inte vid varje tillfälle något är olika bestämma vad som är bättre och sämre. Det är annorlunda helt enkelt. Jag är väl inte helt där än, vissa saker är helt klart sämre i Panama. Men kanske har vi börjat ta de första stegen dit. Och som hjälp på vägen så kan vi påminna oss själva om att vi till slut bara fick DN i brevlådan i Fränsta fem av de 17 dagar som vi hade beställt den. Vår sommaradress var inte anpassad till DNs datasystem. Allt är inte perfekt i Sverige heller.
Barnen håller med mig. De var lyckliga i Sverige och för dem var det fantastiskt att få umgås med släkt och kompisar (tack alla!) men ingen trötthet i världen efter en lång flygresa kunde dölja glädjen i att återse kompisarna på gatan och i skolan. Det visade sig att de haft samma roll här som på Eddavägen, hållit ihop gängen. De var efterlängtade.
Så svenskan byts mot spanskan i ett huj, falukorven byts mot kyckling och snigelrace byts mot stadbygge av lego, papper och kartong. Bättre eller sämre? Nog har vi haft det galet bra i Sverige, men som sagt är det inte helt dumt att vara tillbaka. Trots att vi inte har några sniglar här. Vem som vann racet i Getå? Det gjorde Blixten.
Ja, man får plocka det bästa ur de två världarna. Vi vet! Nu börjar vi i regnet och kylan(?) längta lite efter El Hierro, men bara LITE. Umgänget med familjen och vännerna är så roligt, kantarellraiderna i Kolmården så jättekul och att enkelt kunna köpa tågbiljett till mobilen med ett tryck på datorn är ett underverk varje gång! Men du har rätt. man behöver inte värdera "sämre eller bättre" jämt utan ibland nöja sig med "annorlunda". Vi har ju VALT att bo utomlands och då ÄR det ju annorlunda! Annars hade vi ju kunnat bo kvar här i ett Sverige som vi också tycker är underbart - vissa årstider alltså - (som vi nu börjar tycka är vår, sommar, förhöst och så någon månad med snö om vintern!).
SvaraRaderaVi saknar er redan!
SvaraRaderaKramar!
Hej, ni får hälsa Panama. Vi håller på och vänja oss tillbaka till Sverige och än så länge tycker jag faktiskt att ALLT är bättre! Jag är dock öppen för att det kan vara lite smekmånad på Sverigefronten ännu.... Idag börjar även Torbjörn jobba så från och med idag har vi två heltider och dagis och skola att hantera - men jag är övertygad om att vi ska klara av det!!
SvaraRaderaJag vet att jag kommer att sakna en massa härliga saker med Panama (som dig och din familj till exempel) - det är ett underbart och annorlunda land (jämfört med Sverige).
Hälsa Telma och Teo - Sigrid sparar för fullt till en egen lap-top och har Telma som sin stora förebild där.
Ja, ni allihop vet ju hur det är att ha två liv och två länder. Kanske är man helt enkelt funtad så att man gillar läget och gör det bästa av tillvaron var man än är? Det vore ju fantastiskt. Och hur vore livet om man inte kände längtan och saknad till något annat ibland? Vår månad i Sverige var ju så fantastisk just för att det var så härligt att göra sådant, och träffa er, som man saknat. Så Susanna, jag blir inte det minsta förvånad om du inte bara kommer att klara av heltidsjobb och familj, du kommer njuta av det eftersom du saknat det. Tänk vad härligt att få njuta av att stressa till och från jobbet för att hämta och lämna på förskolan. Du är också snart där Cilla. Det krävdes en utlandsvistelse för att man ska komma dit?
SvaraRaderaSnacka om att se positivt på livet. Om det är det vi lär oss av att ha två världar och två liv, och ha varit hemmafru ett par år, så är det värt det varenda liten saknad och längtan.
Javisst är det spännande och berikande att leva i olika världar, och det finns ju olika världar även i Sverige. Medge att det är viss skillnad att leva och bo i Fränsta eller i Stockholm. Båda miljöerna har ju sina poänger.
SvaraRadera