Sengångare live och alive!

Andreas är i Sanvicente och Grenadinerna. Det kan omöjligt vara lika spännande som vi har det hemma på gatan. En sengångare i STOP-skylten!

Sakta, sakta, masade hon sig ned, den trekloade damen. Ibland lyfte hon på ögonbrynen och när hon äntligen landat på marken så... somnade hon. Barnen försökte väcka henne, men ingen vet riktigt om hon bara var ofantligt trött eller livrädd. Till slut kom vår granne och berättade att hon kommer var femtonde dag och sakta, sakta masar sig över vägen och förbi trädgårdarna till andra skogen. Som att hon ignorerar att det nu står hus där hon alltid gjort sin varannan-vecka-promenad. Men eftersom det är en väg ivägen så beslöt vi att hjälpa henne över vägen tillbaka till skogen. Eller vi, och vi, i dessa lägen är man en whimp.

Fast det sa jag inte, jag sa att jag inte ville bära Sengångare för att jag var ju finklädd idag. Det var jag för att barnens kvartalsbetyg skulle hämtas i skolan och man vill ju presentera sig från sin bästa sida. Men det jag trodde skulle bli föräldramöte följt av kvartsamtal blev tre-minuters individuell information i buffé-format. I vilket fall stod det klart att Teo är ovanligt duktig på att samarbeta och bidra till att nå gemensamma mål. Han är också snabb. Uppgifter gör han på ett kick och sedan blir han rastlös i väntan på de andra. Telma har språköra och en rasande brant inlärningskurva. Ovanligt intresserad. Idag hade klassen applåderat när hon läste upp sin berättelse över deras studiebesök. Deras lärare var heller inte sparsamma med berömmet över hur sympatiska, uppmärksamma och fina barn just Telma och Teo är. Ahhh. Det har varit en bra dag. Jag är inte avundsjuk på Andreas som suttit på seminarium hela dagen, trots att det är på San Vicente och de där Grenadinerna.

Räknade och registrerade?

Var tionde år räknas alla människor som befinner sig i Panama. I Sverige typ samkör vi register för att ta reda på hur många som finns i landet, hur vi mår, bor, lever och är utbildade. Här, och i många andra länder i världen förstår vi, bestämmer man en söndag, folk stannar hemma och så går det några personer runt och knackar dörr med en bunt frågeformulär.

Man skulle kunna tro att man inför en sådan dag skickar ett antal brev till folk, i god tid innan, för att be dem hålla sig hemma. Men i Panama finns det ju ingen postgång och inga brevbärare. Här färdas informationen i snabbköpskön, via panamanska nyhetskanalen som åtminstone vi slutat titta på för att undvika mardrömmar om döda och skadade människor, eller en och en annan reklamskylt pa stan. Vi hade tur som fick veta en och en halv vecka innan den aktuella dagen.

Det var bara det att vi ju sedan länge tillbaka planerat vår semesterresa att börja ett par dagar innan just denna söndag. Efter många konsultationer med panamenjer så beslöt vi att åka. De skulle med största säkerhet räkna oss pa hotellet. Huvudsaken var att man höll sig på en plats tills man var räknad. När man var färdigräknad skulle man få en kod.När man är ute och rör på sig och blir stoppad av polis så skulle man med denna kod undvika böter.

Söndagen kom och fram pa förmiddagen kom det mycket riktigt en trevlig kvinna med en flera sidor frågeformulär under armen. Hela familjen fick i olika omgångar svara pa frågor om kön, ålder, var mor bodde när vi föddes, hur mycket vi tjänade, om vi var friska och vilken utbildningsnivå vi hade. Ingen fråga om personnummer, passnummer eller nationalitet eller var vi bor nu. Jag såg att hon stavade fel pa mitt namn, men det verkade inte sa viktigt att rätta. Nar hon var klar med oss och den andra gästen pa hotellet satte hon en stor mörkrosa klisterklapp pa porten: Människorna i detta hus är räknade.

En vecka senare pa vägen tillbaka hem funderade vi på vilken typ av lapp som skulle sitta pa vårt hus hemma nu när vi varit sa olydiga och inte varit pa plats. Döm av var förvåning när vi på dörren hittade en stor mörkrosa klisterlapp; människorna i detta hus är räknade. Hur kunde de veta att det var just vi som räknats pa hotellet i Bocas utan att ta några personuppgifter? Hmm. Avancerad datateknik eller magiskt?

Resultatet av Räkningen da? De preliminära (?) uppgifterna sager att 3 186 162 personer befann sig i landet 16 maj. Det är färre än enligt registrena. Chefen for Räkningen tror att differensen beror pa alla utlänningar i landet inte gav sig till känna denna dag i rädsla for deportation. Det skulle vara över 300 000 personer. Kvinnorna föder färre barn idag än for tio år sedan. Livslängden är längre (hur kan de veta det från frågeformuläret egentligen?) och allt fler kvinnor har jobb. Utveckling alltsa. Det stora mörkertalet visar faktiskt också pa viss ekonomisk utveckling. För manga syd- och centralamerikaner så är Panama landet där man tjänar pengar och ökar sina chanser till ett bättre liv. Om familjen Sandin är 4 av de 300 000 eller 3 186 162 kommer vi nog aldrig få veta.

Bocas del Toro

Vart hotell

Bocas del Toro

Teo laser

Pa sin mormors fodelsedag laste Teo sina forsta ord helt sjalv. Han sa: -Dar star det Fresas. Och dar star det... Mary.

Vi andra tre familjemedlemmar sag pa varandra och fragade: - Hjalpte du? -Nej, gjorde du? Nar vi konstaterat att han klurat ut det hela helt sjalv tittade vi om nagot hade kunnat hjalpa honom pa traven. Jo, det fanns ju jordgubbar pa skylten, men hur kunde han veta att hon som salde dem hette Mary? Pa klingande spanska? Jo, han maste ha last helt sjalv.

Vid kvallens dubbelkoll upptackte vi att Teo laser pa spanska. Inte pa svenska. Det borde vi ha begripit. Ljudandet har han fatt i skolan sa han vet ju inte an hur de svenska bokstaverna later. Lillkillen har lart sig lasa pa spanska. Och vuxit ur sina langarmade trojor. och vager 28 kilo och ar flera centimeter langre an Telma. Josses.

Sa grattis pa fodelsdagen mormor! Glom den aldrig, det ar en historisk dag!

P.s Notera flytvasten! D.s

Kopplar ur och kopplar av

Titta noga. Panama, Tyskland, Sverige, USA och varlden. I en och samma vagn. Barnen har tolkat sitt, och vart, liv helt ratt.

Nu sticker vi pa semester. I tio dagar. Forst Bocas del Toro och oarna pa karibiska sidan. Sedan Boquete och bergen. Det kommer sakert regna en del, men det brukar det ju pa semestern. Andreas har haft ett par intensiva veckor pa jobbet med besok fran bade Geneve och Stockholm. Sa det kommer sitta finfint med vila.

For er som undrar sa har Telma sin uppsjungning av Radio gaga pa fredag klockan sex svensk tid. Tank pa henne. Hon kommer vara en killer. Sarskilt i slutet av refrangen: Sooooomeooooone stiiiiiill loooooooooves you! Tack Youtube for karaoken!

Betygsfrenesi

Skolan har helt datoriserat sin kommunikation med föräldrarna. Det kan man förstå, de flesta barn åker skolbuss till och från skolan och de som inte gör det blir avsläppt och hämtad utanför grindarna. Vill man som förälder komma in i skolan så måste man ha anmält sig innan och ha en avtalad tid med någon. Har man det får man skriva in sig i en bok, med passnummer och allt, väskan blir genomsökt och de ringer till personen man ska träffa och aviserar.

Nu är ju jag utlänning och springer på den där skolan stup i kvarten ändå, men ibland när vakten Señor Herman (tänk att han heter Herr Herrman) inte har annat att göra så kan han t o m bli nitisk mot mig. I alla fall så är det positivt att skolan har hängt med i it-utvecklingen och skapat ett system där man kan logga in sig på sitt barns framsteg i skolan. Och det måste man göra varje dag. För barnen har läxor alla dagar utom fredag (inklusive större helgläxor!) och det är bara på internet man får veta vad de har i läxa. Då när man ändå är där och klickar in sig på Agendan så dyker det upp ett lapptäcke av mörkgröna, ljusgröna, gula och röda rutor. Det är barnens betyg. De får nämligen betyg på allt. Jämt. Läxor, uppgifter, uppförande, prov, arbeten i skolan och på om de skrivit rubrik på sin uppgift. Ja det mesta. Säkert har ambitiösa föräldrar tagit reda på vad det är för skillnad på de olika betygen, det kan ju tex inte vara så att en femma på en läxa kan vara samma som en femma på ett diagnostiskt prov?, men jag har valt att inte rota i det där. Jag får ju som bekant rena skälvan av betyg.

För om man inte passar sig så kan man råka klicka på en ikon och då får man veta vilken ranking ens barn har i klassen. Och då blir man ju stolt förstås när man har två så duktiga barn som vi har, men samtidigt får jag naturligtvis hjärtklappning. Barnen är ju för fasen, 6,7,8 år! De är inte kapabla att begripa att ens ranking i klassen inte är etiketten: Bra, Dålig, Usel människa.

Nåja, tack och lov retar betygen bara mina egna nojor. Barnen är hyfsat oberörda. Vi tittar aldrig på betygen, jag nämner dem inte och aldrig i livet kommer de få följa sin ranking. Jag har också lovat mig själv, och Andreas, att inte överföra mina nojor. Barnen ska ju inte behöva dras med att morsan var aktiv i Elevorganisationen som tonåring. Å andra sidan är det uppenbart att betygen ökar stressen. Telma är orolig för nästa veckans provvecka. När jag förklarar att det är för att lärarna ska veta vad de har missat att lära ut och vad de behöver gå igenom igen, så tittar Telma på mig med höjda ögonbryn: -Men mamma, det vet ju alla, proven är för att kunna sätta betyg. Alla går i skolan för att få bra betyg. Inget annat.

Då menar jag, Jan Björklund, Du har helt fel. Betyg ofta och mycket avdramatiserar inte betyg. Tvärtom. Inför provveckan är Telmas klasskamrater hysteriska. Betyg får inte elever att jobba bättre. Telmas och Teos klasser i Sverige, trots att de var större, var avsevärt mycket lugnare trots att lärarna inte kunde hota med betygen när ungarna busade. Telma kan dessutom få motsatt reaktion. När hon blir för pressad säger hon; -Nej, jag gör det inte. Och så vägrar hon skriva veckodagarna på tavlan på engelska. Eller sjunga Radio Ga Ga på engelska själv inför hela klassen och musikläraren som ska sätta en siffra på hennes framträdande. Hmm. Hon är sin mor uppidagen.

Betyg är inte ett bra informationsmedel till föräldrarna. I all fall inte om det är den enda informationen. Den ökar på stressen. Som min granne Maribel sa: -JAG blir stressad för min sons del, och när både läraren och jag blir stressad så blir det dubbel stress för min son. Då krävs det en hel del av mig som förälder för att få honom att börja tro på sig själv igen och fortsätta lära.

Har någon NÅGONSIN sett någon forskning som stödjer att barnen lär sig bra när de är stressade? Och att de skulle få ökade kunskaper om de är stressade från sex års ålder?

Idag är jag så tacksam för att jag en gång i tiden var bjäfsig kårordförande och för att jag skaffat barn med en klok man. Telma och Teo trivs bra i skolan. Telma kan förvisso konstatera att det var ROLIGT i skolan i Sverige och det är det inte här, men ok, både hon och vi inser att det hon lär sig här just nu är så mycket mer än multiplikationstabellen. Den lär hon sig liksom mest "på köpet".