Spelar cello med de bästa

Alexander String Quartet från New York var på besök i Ciudad del Saber för att spela sin ljuvliga musik. http://www.asq4.com/home.htm Som extra service gav de inspiration, tips och lite cello-undervisning på engelska till bland annat Telma. På köpet fick hon ett litet certifikat så att hon aldrig glömmer att hon redan som tioåring fick spela med världskändisar. Med den entusiamen Telma har för sin cello kan det mycket väl ha varit den första men inte den sista gången.

Det lönar sig att protestera

Den religiösa indoktrineringen av våra barn är nu avbruten. Efter protester från såväl icke-judiska som judiska familjer har nu Rabbinen fått lämna skolan, timmen med judisk kultur har flyttats från fredagar för att minimera risken att blanda ihop undervisning om judiska traditioner med shabat och bönestunder är avskaffade. Skolan har återgått till en modern pedagogisk syn där man skiljer på undervising om religion och religiös utövning. Vi föräldrar andas ut och har på kuppen fått till ett diskussionsforum mellan föräldrar och ledning för att förbättra kommunikationskanalerna skola/hem. Protesterörelsen organiserades via mejl i ett nätverk med fler och fler föräldrar inblandade. Ett nyanserat, trevligt men tydligt brev författades och skickades till ledningen. Ett möte hölls i måndags. Nu är alla överens om att med kommunikation så kommer vi kunna hålla ledningen ansvariga. Transparens och accountability löser alla kriser. Demokrati i ett nötskal. Vissa ränder går aldrig ur. Det är härligt.

Jag tänkte ni ville veta. Nu kan barnen få fortsätta leva i okunskap om livets alla mysterier ytterligare ett tag.

Äventyr i Darién

Så, istället för påskkärringar och påskkycklingar såg vi i påskhelgen över sjuttio vilda krokodiler, land- och flodsköldpaddor, femton enorma iguanor, två trettiokilos flodkaniner, hundratals papegojor i träden, hur indianfamiljer bor och troligen en hel del drogsmugglare. De senare är dock troligen ej med på bild.

Vi åkte urkarvad träkanot med motor och utfestad Embererá-chaufför i två timmar nedför floden. Vid lunchtid klev vi ur och åt medhavd lunch hemma hos en Embererá-man som förvisso inte var hemma, men en indian-hydda har ju inga dörrar så vi lånade hans kök ändå. (Han var vidtalad!) Vi förstod att det är så här indianbefolkningen lever i Panama: de dricker vattnet från floden som de kokat, de slänger skräpet direkt på marken i trädgården, de har eventuellt några magra kor, kanske någon häst de använder som transport. Floden är förstås viktig. De fiskar, tvättar sig och diskar i floden. Nio månader om året är den pga regnet precis så smutsig som man ser på bilderna.

Vi har inte kommit så nära indiankulturen tidigare. Vår guide Lincoln, som själv var Embererá, kunde berätta allt vi ville veta. Vi förstod att det finns sju stammar i Panama som alla har olika språk. De har självstyrande distrikt, vilket uppskattas, men samtidgt tvingar detta dem till självförsörjning och skatteunderlaget är inte så strålande. Barnen går i kommunala skolor med andra panamanska barn. Men eftersom de oftare än Panamenjer inte har råd med skoluniform, skrivböcker och pennor så blir indianbarnens skolgång inte alltid så regelbunden eller lång.

Indianerna lever fortfarande i mellanrummet mellan västerländsk kultur och traditionell indiankultur. Vissa konsumtionsvanor anammas på både gott och ont. Billiga mobiltelefoner och betalkort har ökat livskvaliteten och interaktionen medan coca-cola förstör tänderna. Å andra sidan ger coca-cola inte diarréer. När jag kikade noga på skräpet på marken under hyddan där vi åt lunch såg jag att Embererámannen som bodde flera timmar från civilisationen verkar ha mycket stor konsumtion av kondenserad mjölk, mars-choklad, marie-kex och kakor i största allmänhet. Fast då ska man ju komma ihåg att det vara ju endast de oorganiska intagen vi såg, hans konsumtion av frukt, bär, fisk, risk, yuca, iguana etc syns ju inte. Trots allt låg skräpet blandat med ett gammalt sköldpaddsskal, en majskross han tillverkat och olika verktyg till fiske, trädbehandling osv.  

Ja, det var en påskhelg som kommer ta tid att smälta. Daríen är en komplex provins med multipla utmaningar som alla bottnar i fattigdom; drogtrafiken som ständigt närvarande och genomsyrar samhället, indianernas rättigheter och icke rättigheter, inflyttning av panamanejer som sålt sitt land i andra delar av Panama i samband med tituleringsprocessen, spenderat alla sina pengar på konsumtionsvaror och flytter sedan ännu fattigare till Darién för där kan man få sig en markplätt billigt. Och förstås den kraftiga utslitningen av naturen. Den magra jorden kräver stora ytor för odlingar, fattiga människor behöver ved för att laga mat, de som har kor behöver hugga ned träd för att få fram bete osv. Och utan ett välfungerande juridiskt system så låter man det ske. Alla de örnar, guacamayas, howlerapor, titiapor, hägrar, papegojor som vi såg kommer inte att ha så många träd att bo i, i framtiden om vi inte gör något åt fattigdomen. Ganska omgående.

Påsk i Daríen.

I guideboken står det att man inte bör åka till innersta Darién för att det är så farligt där. Dels är det ogenomtränglig djungel och dels är det mycket drogtrafik på gränsen till Colombia. Man försöker dessutom göra det lite svårt för folk att ta sig dit. Vägen är inget vidare på sina ställen. Och vi fick skriva ett brev med alla resenärers data, åka till gränspolisstationen för att få signaturer och stämplar, kopiera pappret i tio exemplar och när vi väl sedan kom iväg var det fem polisstopp på vägen som noga gick igenom pass, papper, bilregistrering och vår destination.

Men oj, vad det var vackert i Darién. Det är Panamas fattigaste provins och huserar tre av landets ursprungsbefolkningsgrupper. Men de har lycakts bevara delar av naturen intakt och bakom knuten där vi bodde fanns primärskog. På kvällar och morgnar ljöd howler monkeys ylande över bygden och med jämna mellanrum kom papegojparen flygande förbi. Vi har aldrig någonsin sett så många olika vilda djursorter på en och samma helg.

 Vi bodde på Filo del Tallo Lodge, tre hyddor av Bambu och palmblad byggda enligt ursprungsbefolkningens teknik. Utsikten var oslagbar och brisen gjorde att air-condition och myggolja blev överflödigt. Anita var med, och på lodgen var det bara vi fem. Michel som äger stället tog hand om oss, och vår guide som själv är Emberera- indian kunde berätta allt vi ville veta om naturen, djuren och livet i Darién. Det blev en påskhelg fylld av äventyr, ny kunskap och fantastiska upplevelser.

Michel är ursprungligen fransman men har bott i Panama i trettio år och ordnar äventyrsresor i Panama för sugan Europeer. Han berättade att varför det är så svårt för turister att komma in i Daríen är för att turister ofta ställer till bekymmerför polisen i djungeln. Antingen går de vilse, eller så stöter de på farliga djur och mest vanligast är att de hamnar i trubbel med drogtrafikanter som ju helst ska arbeta i hemlighet.  

Trädet som ser ut som en elefantfot. Vi fick gå långt i djungeln men till slut kom vi fram. Det är en tapper och svettig Teo som äntligen fick se roten på det högsta och vackraste trädet i Dariéns djungel.

Men vi höll på att inte komma därifrån. Rätt som det var på vägen tillbaka till civilisationen hade trä-arbetarna blockerat vägen. De var arga på regeringen och nu tänkte de minsann inte öppna vägen igen förrän de svarat på deras krav. Av erfarenhet av andra vägblockeringar i landet så visste vi attd et skulle kunna ta några dagar. Vi ringde Michel som åkt tillbaka till huvudstaden dagen innan oss och han kunde sätta sig  sin fyrhjulsdrivna Landcruiser och hämta upp Anita och barnen på andra sidan vägspärren. Andreas och jag ville inte lämna vår bil. Några timmar senare blev som tur var trä-arbetarna hungriga och öppnade spärren. - Fast vi blockerar imorgon igen, när vi ätit och sovit lite, sa de. Ja, för det blev ju lite tokigt. De spärrade av vägen i Darién så det var ju bara deras egna släktingar, kompisar och andra boskaps- och trälastbilschaufförrer som blev drabbade. Regeringen och deras rika kompisar befann sig ju någon helt annanstans än i Darién.