måndag, november 28, 2011
Tomten är multilingual
I Teos värld talar tomten spanska, engelska, franska och tyska. Och efter en lektion av Teo kan han nu också uttala å, ä och ö. Men kan han läsa skrivstil?
Enligt internationell tradition kommer herr Nikolaus 6 December. Fast i år var han så upptagen för renarna är sjuka och nu måste han flyga runt världen, så han kom tidigt. Så pass att barnen inte riktigt hunnit uppfatta att vi befinner oss i juletider. Men nu är de påminda, samt om att om man plockar ihop sina smutsiga kläder ordentligt och övar noga på läsningen, så är det snart jul. Därav Teos vänliga brev som börjar med: Para Santa clos, och avslutas med vädjan: Santa clos, porfabor me da las cosas. Porfabor. De Teo. Eres el mejor.
På svenska betyder det typ: Jultomten, snälla ge mig sakerna. Snälla. Från Teo. Du är bäst.
måndag, november 21, 2011
Logikproblematik
På tal om logik. Jag försöker verkligen vara kultursensitiv. Jag vet att min logik inte alltid är rätt logik och att andras logik också är logik även om den inte är som min. Jag har lärt mig att bara för att jag tycker att det är logiskt att man förvarar kastrullen och tillhörande lock på samma ställe så kan det också vara logiskt att förvara locken på ett ställe och själva kastrullerna på ett annat. Jag inser också, fast med större möda, att köksapparater kan förvaras uppdelat efter material, dvs om en del är av plast så förvaras den i plastavdelningen och om en del är med motor förvaras denna del i motoravdelningen. Det tar en liten stund att plocka ihop de olika delarna när man ska göra juice, men ok, logik är relativt.
Jag kan också acceptera att logiken i informationsdelgivning ser annorlunda ut Panama. När hela familjen fått kliva upp som vanligt klockan sex på måndagen, stressat ihop frukost, gjort lunchlådor, packat gympaväskan, kammat håret, hittat rena skolstrumpor och lyckats hålla humöret hela vägen till skolan får man inte bryta ihop när den är stängd. Vi vet att det är november, elen och vatten kommer och går. Utbildningsministern stänger skolor i hela Panama City trots att det endast är några skolor i innerstaden som är utan vatten pga översvämningar. Hon gör det via tv:ns nyheter på söndag kväll. Det är inte enligt min logik, men ok, det är det medium som funkar och för dem skulle det bli komplicerat att säga att dessa skolor stängs och resten är öppna. Bättre att stänga alla. Och ministern är troligen själv uppväxt med hemhjälpar så varför tänka på de familjer där båda jobbar och har svårt att hitta barnpassning så där på stubberten. Man kan ana en annan kontextuell logik så att säga. Fine.
Men. När administrationen för vårt bostadsområde ringde i söndags morse för att berätta för oss att elen hade gått, då var jag tvungen att fråga varför de ringde.
- Ja, för att berätta för er att elen gått.
- Ehh, jo det har vi märkt. Den har varit borta i en timme nu.
- Ja det har den.
- Ok, men vet Ni när den kommer tillbaka?
- Nej.
- Nähä, men kanske ni vet vad det beror på att den är borta? (Så att man kan räkna ut själv hur lång tid det borde ta att fixa det.)
- Nej det har jag ingen information om.
- Jaha, har Ni någon annan informatin som skulle kunna vara av nytta?
- Endast att elen har gått.
Vari finns logiken i att på söndagmorgon kalla in någon som måste ringa runt till alla boenden för att berätta att elen gått? Varför gör man det? Jag behöver bara en liten ledtråd så lovar jag att fortsätta vara kultursensitiv, öppen för andra sätt att se på saker och flexibel i mitt sinne.
Varför man står upp på falket av en taxi istället för att sitta ned? För att känna vinden i håret. Och har man inget hår så är det för att visa sig macho inför damerna. Ser ni vad jag kan.
Jag kan också acceptera att logiken i informationsdelgivning ser annorlunda ut Panama. När hela familjen fått kliva upp som vanligt klockan sex på måndagen, stressat ihop frukost, gjort lunchlådor, packat gympaväskan, kammat håret, hittat rena skolstrumpor och lyckats hålla humöret hela vägen till skolan får man inte bryta ihop när den är stängd. Vi vet att det är november, elen och vatten kommer och går. Utbildningsministern stänger skolor i hela Panama City trots att det endast är några skolor i innerstaden som är utan vatten pga översvämningar. Hon gör det via tv:ns nyheter på söndag kväll. Det är inte enligt min logik, men ok, det är det medium som funkar och för dem skulle det bli komplicerat att säga att dessa skolor stängs och resten är öppna. Bättre att stänga alla. Och ministern är troligen själv uppväxt med hemhjälpar så varför tänka på de familjer där båda jobbar och har svårt att hitta barnpassning så där på stubberten. Man kan ana en annan kontextuell logik så att säga. Fine.
Men. När administrationen för vårt bostadsområde ringde i söndags morse för att berätta för oss att elen hade gått, då var jag tvungen att fråga varför de ringde.
- Ja, för att berätta för er att elen gått.
- Ehh, jo det har vi märkt. Den har varit borta i en timme nu.
- Ja det har den.
- Ok, men vet Ni när den kommer tillbaka?
- Nej.
- Nähä, men kanske ni vet vad det beror på att den är borta? (Så att man kan räkna ut själv hur lång tid det borde ta att fixa det.)
- Nej det har jag ingen information om.
- Jaha, har Ni någon annan informatin som skulle kunna vara av nytta?
- Endast att elen har gått.
Vari finns logiken i att på söndagmorgon kalla in någon som måste ringa runt till alla boenden för att berätta att elen gått? Varför gör man det? Jag behöver bara en liten ledtråd så lovar jag att fortsätta vara kultursensitiv, öppen för andra sätt att se på saker och flexibel i mitt sinne.
Varför man står upp på falket av en taxi istället för att sitta ned? För att känna vinden i håret. Och har man inget hår så är det för att visa sig macho inför damerna. Ser ni vad jag kan.
torsdag, november 17, 2011
Tazoskris
Igårkväll uppstod kris i familjen Sandin. Telma tappade bort Teos tazos. Utomhus. Alla letade. Men det var becksvart i parken, duggregn och lerigt så efter tre kvart fick vi ge upp. Teo somnade gråtandes. Telma somnade också snyftandes, fast ett par timmar senare, förtvivlad eftersom hon inte riktigt hunnit försonats med Teo innan han somnade.
I en sådan kris rymmer många intressanta aspekter. För det första att 20 små plastbrickor kan få ett sådant värde för barnen att de ärligt och uppriktigt blir helt utslagna av att de försvunnit. Orsaken är enkel: Teo har vunnit ihop dem. De kommer nämligen i små chipspåsar som andra barn i skolan äter och så spelar de om dem: om man vinner får man en bricka. Teo får ju inga chipspåsar av sina föräldrar, så han har helt enkelt tjänat ihop sina tazos.
För det andra uppdagas syskonkärlek, empati och dåligt samvete i en enda känslo-orkan som man som förälder måste nysta i utan att lägga orden i mun, curla eller reda ut åt henne. Dessutom var hon ju en slarv-potta och då kan man faktiskt inte säga att "asch, det gör inget." 10-års känslor är inget att leka med och att trösta är en hårfin balansgång. Phu.
För det tredje uppstår en fundering kring konsumtion och värde. Våra barn blev mer uppbragda av att tappa bort tjugo plastbrickor än den gången vi trodde Telmas mobiltelefon var borta. Varför köpa dyra pryttlar till barnen när de enda helst leker med plastbrickor som kommer i chipspåsar för 40 cent?
Och för det fjärde, när de väl hittats i gungan på grannens terass, blir glädjen och syskonkärleken så stark att sång, hurrarop och asgarv uppstod spontant på gatan. Total lycka och sammanhållning. Vad är då slutsatsen? Ger man barnen inga chips tycker de att små platsbrickor blir så viktiga att stark syskonkärlek uppstår. Ja så är det. Ju hårdare uppväxt desto mer kärlek.
I en sådan kris rymmer många intressanta aspekter. För det första att 20 små plastbrickor kan få ett sådant värde för barnen att de ärligt och uppriktigt blir helt utslagna av att de försvunnit. Orsaken är enkel: Teo har vunnit ihop dem. De kommer nämligen i små chipspåsar som andra barn i skolan äter och så spelar de om dem: om man vinner får man en bricka. Teo får ju inga chipspåsar av sina föräldrar, så han har helt enkelt tjänat ihop sina tazos.
För det andra uppdagas syskonkärlek, empati och dåligt samvete i en enda känslo-orkan som man som förälder måste nysta i utan att lägga orden i mun, curla eller reda ut åt henne. Dessutom var hon ju en slarv-potta och då kan man faktiskt inte säga att "asch, det gör inget." 10-års känslor är inget att leka med och att trösta är en hårfin balansgång. Phu.
För det tredje uppstår en fundering kring konsumtion och värde. Våra barn blev mer uppbragda av att tappa bort tjugo plastbrickor än den gången vi trodde Telmas mobiltelefon var borta. Varför köpa dyra pryttlar till barnen när de enda helst leker med plastbrickor som kommer i chipspåsar för 40 cent?
Och för det fjärde, när de väl hittats i gungan på grannens terass, blir glädjen och syskonkärleken så stark att sång, hurrarop och asgarv uppstod spontant på gatan. Total lycka och sammanhållning. Vad är då slutsatsen? Ger man barnen inga chips tycker de att små platsbrickor blir så viktiga att stark syskonkärlek uppstår. Ja så är det. Ju hårdare uppväxt desto mer kärlek.
fredag, november 11, 2011
Vi fotograferade...
Vi åt...
Precis som man ska på en fantastisk, och solig, semester. Tack för besöket!
P.s. Vi har varken tagit kort på spöregnet i El Valle eller skorpionen som stack yngsta dottern. De äventyren är ej möjliga att återge på bild. D.s.
lördag, november 05, 2011
Kanalbygge
Teo och Adam har varit kreativa. De byggde kanalslussen. Med tillhörande räls och tåglok. Båten är fenomenal, kolla in containrarna. Och kommandobryggan. Man avundas åttaringarnas detaljminne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)