söndag, augusti 28, 2011

Klappförbud

Teo fick inte klappa bältdjuret. Vi utfärdardade klappförbud på alla vilda djur. Då uppstår naturligtvis frågan: vad är vilt och vad är tamt?



Skörden från de två senaste veckornas djurfoton visar att gränsen inte är så enkel att dra. En ödla som Telma och Teo kan komma så nära att de kan ta en närbild? Är man inte tam då?




Hästar får man alldeles säkert klappa. Däremot har vi fått tulla på hjälmobligatoriet.







Och kanariefågeln (det heter den ju naturligtvis inte här!) som vi är helgvakt för. Han hade skadat sin vinge och kan inte flyga. Vår granne tog hand om honom och medan han läker sin vinge får han vård, omsorg och sitta stilla i sin bur. Så fort han kan flyga (hoppas vi!) så kan han släppas fri. Om man är temporärt infångad, är man tam eller vild då?



?









Vi har nu omformulerat klappförbudet. Man får klappa de djur man känner och vet att de inte bits. Trots allt är ju vara djurälskande barn ganska kloka och självständiga. Och vaccinerade mot rabies.

torsdag, augusti 18, 2011

Ett bältdjur utanför vardagsrumsfönstret



Har ni sett ett bältdjur någon gång? Så här der det ut! Vi visste att det fanns, vi hittar spåren efter letandet efter insekter och larver i trädgården men de brukar inte visa sig framme på dagtid. Förrän igår. Han (eller är det en hon?) gick där och nosade, obekymrad mitt på blanka eftermiddagen. - Får jag klappa? frågade Teo. Hmm. Finns det en klappregel för vilda bältdjur?


onsdag, augusti 03, 2011

Från blodpudding till resursfördelning














Telmas nya tvärsektoriella temaarbete i skolan går under rubriken: Var vi befinner oss i världen och universum. Idag fick hon hålla föredrag om i vilken värld hon befunnit sig i åtta år i sitt liv.

Ingen blir förvånad om Telmas klasskamrater upplever att Sverige skulle kunna likställas med yttre rymden. Vissa saker kan de ju känna igen: urbefolkningen sjunger konstigt och bygger tipitält. Samerna har ju liksom indianerna eget språk, parlament och egna skolor och så. Sverige har också nationaldräkter och folkdans, precis som de andra klasskompisarnas länder. Och hantverk i trä (men en röd häst - varför då?).

Men att vi kan äta rutten rå fisk och kokt grisblod är ju obegripligt (är blodpudding kosher?). Och att vi dansar runt en hög lövklädd påle för att fira fertilitet är också lite knepigt. Och då tordes Telma ändå inte berätta vad pålen symboliserade. Vinter och snö går för de flesta inte relatera till. Och att husen är av trä - inte är väl folk så fattiga i Sverige att de måste ha hus av trä?

I hemläxan ingick att kunna beskriva ursprunget av de olika presenterade kulturella exemplen. Det är lätt, det är bara att tänka på Emil i Lönneberga så förstår man varför våra nationalrätter är fattigmanskost, en trähäst kan bli nationalhantverk osv. Men för latinamerikanska barn, och svenska för den delen, är det svårt att begripa att Sverige endast för hundra år sedan var fattigt. Hur kunde Sverige ta sig dit där vi är idag? Vad gjorde Sverige rätt och vad gör alla fattiga länder fel? Ja, det är ju förstås demokratiforskarnas aktuella huvudbry, men det tål att tänka på då och då. Plötsligt blev en kulturell uppvisning en lektion i den globala orättvisa resursfördelningen. Hon är listig hon, Telmas lärare.