Förra året hade Telma en slags byxkjol som skoluniform. Den var både praktisk och snygg, se bilden. Hållbar och strykfri. Vi köpte tre och de räckte fint hela året utan att slitas ut trots att vi tvättade dem varje dag. I år har de bytt ut shortsskjolen till en kjol med plissering. Det är så viktigt att den plisseras att rektorn har tagit upp frågan inför alla elever och lärare på en måndagsmorgon innan hymnsången. Det innebär att vi föräldrar, och hemhjälpar, plötsligt förflyttas bakåt i tiden och trycks tillbaka in i kvinnofällans trängsta och obehagligaste hörn.
I morse skulle jag plissera kjolarna inför veckan. Det tog mig trettio minuter att plissera en kjol. Och det blev inte ens bra (hur GÖR man egentligen?). Ska jag, Yohana eller för den delen Andreas, behöva ägna två och en halv timme i veckan för att stryka Telmas skolkjolar? Och det är bara Telmas kjolar. Det går kanske 50 flickor på skolan, sammanlagt blir det 125 timmar i veckan - tre heltidsanställda! - för att göra ett helt onödigt arbete. För att någon, det ryktas om att det är föräldraföreningen som fattat beslutet om uniformsbytet, tyckte att flickorna är sötare i knälånga plisserade kjolar istället för korta moderna shortskjolar.
Om det ändå vore något som inte är så mycket kvinnogöra. Matlådor går att dela på, köpa lim, ballonger och modellera till skolan är inte heller så självklart att det är kvinnan som måste göra. Men att stryka? Handen på hjärtat: hur många män, ens i min jämställda generation, antar uppgiften att ställa sig och stryka dotterns uniformskjolar två och en halv timme i veckan? När ingen tycker det är kul? Här i Panama är det uteslutet (igår avsatte Panamas regering sin konsul på Kanarieöarna för att han klädde ut sig till kvinna på karnevalen på Gran Canaria).
Det är som att ett sådant beslut kan bara fattas i en panamansk skola. Man är tillräckligt omodern för att tycka att plisserad kjol är snyggt. Tillräckligt omodern för att tycka att extrajobbet inte gör något, eftersom alla mammor ändå är hemmafruar. Tillräckligt omodern för att förvänta sig att de som inte har lust, lejer ut det till hemhjälpen eller kemtvätten, och tillräckligt omodern för att fatta ett beslut som tvingar oss ta flera steg bakåt i jämställdhetskampen. Der är så genuint surt. Och värst är nog att mina medsystrar inte ens reagerar.
Några tankar från positiva Sverige. Kanske kan kjolplisseringen vara ett sätt att något lite minska den stora arbetslösheten i landet eller kan det ses som lite terapi för undersysselsatta hemmafruar, hemmamän eller pensionärer med skolbarn?
SvaraRaderaVad är det för en värdelös inköpare på skolan som inte köper färdigplisserade kjolar om nu vecken ska vara så viktiga? Förstår att det går ut över Telma om du/Andreas inte stryker så svetten lackar - hade det bara rört er så hade ni ju blankt kunnat skita i det - som det heter på ren svenska.
SvaraRaderaTycker lite synd om dig att du/ni ska stå där och pressa stup i ett, så jag har surfat på nätet och sett att man kan få sitt tyg plisserat (för evigt alltså)i Thailand. En resa med tygpacke kanske kan löna sig?
SvaraRaderaMamma
Tack för stödet! Thailand och färdigplisserat låter frestande. Om viint ehör av oss på ett tag så vet ni vad vi har för ärende. Jag såg fö att Panama rankas på 103 plats i världen, av 139 länder, av "marknaden" för att det är så få kvinnor på arbetsmarknaden. Så klart. Vi har inte tid att arbeta när vi måste plissera kjolar och gå på banken för att hämta ut våra mäns löner...
SvaraRadera