Paradiset Playa Blanca

Innan jul frågade vi Teo vad han önskade sig i julklapp. Han tänkte riktigt länge och sedan berättade han att det enda han verkligen, verkligen önskade sig var att få åka till Playa Blanca. Vi andra tre i familjen tycker om att vara pa övergivna stränder, bada i havet och äta hemlagad näringsrik mat. Men Teo har hört av sina kompisar att på Playa Blanca finns Centralamerikas nästa största swimmingpool, man får äta och dricka hur mycket man vill och man får köra fyrhjuling! All inclusive. Man får ett band runt handleden och sedan är det bara att ta för sig.

Så till slut åkte vi dit. Teo vaknade fem på morgonen och var alldeles sprallig i hela kroppen. Hans väska var redan packad och han kastade i sig frukosten. Nu skulle äntligen drömmen uppfyllas.
Väl framme kastades vi in i frukostbufféinfernot. "Ta för sig" betyder naturligtvis att ta för sig så mycket man bara kan. Matsalen var fullkomligt fullproppad. Liksom poolen. Och ur högtalarna dundrade reggaton på högst volym. Och till det stod tre vältränade unga herrar och ledde vattenaerobics för tjugo ovältränade äldre damer, all inclusive. Alla hade för små bikinis, ungdomarna hade kepsen för långt neddragen över ögonen för att dölja bakfyllan och så gott som de flesta hade bränt sig av solen. Och herrarna låg i solstolarna och snarkade. Redan på förmiddagen alltså.

Men så strax efter den hysteriska lunchbuffén så började folk som i ett trollslag troppa av. Vi hittade poolen dit musiken inte nådde och det blev plötsligt lugn och ro. Barnen hittade vänner och spelade pingis mellan pooldoppen. Andreas och jag hittade tennisbanan och körde en match. Och på stranden låg en fantastisk restaurang med vita dukar och vinglas av glas där vi kunde äta trerätters, så gott som helt själva. All inclusive.

Barnen var helnöjda. De spelade pingis och badade med sina ny kompisar och beställde frusen jordgubbssaft och varm korv tills de storknade. Teo fick köra fyrhjuling och Telma fick flätor (eller var det tvärtom?) De la inte märke till damen som blev bortburen pga för stort alkoholintag, eller den snubblande kvinnan som endast kunde gå stadigt med hjälp av sin man och en vakt. Äsch, underhållningen ingick visst också.

För Teo var lyckan gjord. Och vi andra tyckte att det inte var så illa heller när det glesnat bland gästerna. Vi beslöt att stanna en natt till. Men efter det var det färdigt. Till och med för barnen finns det en gräns för hur mycket läsk och skräpmat man kan få i sig. Så på alla sätt var det en mycket bra och nyttig upplevelse.

Vinter utan snö

Vad ska vi med snö till när man kan åka pulka ändå?

Killkusiner

Teo och Ture. Nog blev det tomt när de åkt hem.

Plisserad kjol i modern tid?

Förra året hade Telma en slags byxkjol som skoluniform. Den var både praktisk och snygg, se bilden. Hållbar och strykfri. Vi köpte tre och de räckte fint hela året utan att slitas ut trots att vi tvättade dem varje dag.

I år har de bytt ut shortsskjolen till en kjol med plissering. Det är så viktigt att den plisseras att rektorn har tagit upp frågan inför alla elever och lärare på en måndagsmorgon innan hymnsången. Det innebär att vi föräldrar, och hemhjälpar, plötsligt förflyttas bakåt i tiden och trycks tillbaka in i kvinnofällans trängsta och obehagligaste hörn.

I morse skulle jag plissera kjolarna inför veckan. Det tog mig trettio minuter att plissera en kjol. Och det blev inte ens bra (hur GÖR man egentligen?). Ska jag, Yohana eller för den delen Andreas, behöva ägna två och en halv timme i veckan för att stryka Telmas skolkjolar? Och det är bara Telmas kjolar. Det går kanske 50 flickor på skolan, sammanlagt blir det 125 timmar i veckan - tre heltidsanställda! - för att göra ett helt onödigt arbete. För att någon, det ryktas om att det är föräldraföreningen som fattat beslutet om uniformsbytet, tyckte att flickorna är sötare i knälånga plisserade kjolar istället för korta moderna shortskjolar.

Om det ändå vore något som inte är så mycket kvinnogöra. Matlådor går att dela på, köpa lim, ballonger och modellera till skolan är inte heller så självklart att det är kvinnan som måste göra. Men att stryka? Handen på hjärtat: hur många män, ens i min jämställda generation, antar uppgiften att ställa sig och stryka dotterns uniformskjolar två och en halv timme i veckan? När ingen tycker det är kul? Här i Panama är det uteslutet (igår avsatte Panamas regering sin konsul på Kanarieöarna för att han klädde ut sig till kvinna på karnevalen på Gran Canaria).

Det är som att ett sådant beslut kan bara fattas i en panamansk skola. Man är tillräckligt omodern för att tycka att plisserad kjol är snyggt. Tillräckligt omodern för att tycka att extrajobbet inte gör något, eftersom alla mammor ändå är hemmafruar. Tillräckligt omodern för att förvänta sig att de som inte har lust, lejer ut det till hemhjälpen eller kemtvätten, och tillräckligt omodern för att fatta ett beslut som tvingar oss ta flera steg bakåt i jämställdhetskampen. Der är så genuint surt. Och värst är nog att mina medsystrar inte ens reagerar.

Harmoni i kompisgänget.

Irenita cumple dos con sus vecinitos.