Tillbaka i Panama efter en intensiv och härlig månad i Sverige. Underbart att andas frisk luft, äta kaviar på hårdmackan och att gå barfota på mjukt gräs. Och att träffa familj och vänner förstås. Ligga på kobbarna i ytterskärgården och se stjärnfall, cykla på riktiga cykelbanor utan fara för livhanken och få klä på sig en fleecetröja på kvällskvisten. Sverige är underbart.
Men på Silkes terass här på förmiddagen med en stor kopp panamanskt kaffe så inser jag att det inte är så dumt att komma tillbaka heller. Sluta bo i kappsäckarna i bakluckan på bilen, få äta färsk ananas till frukost och
slippa behöva ta på sig en extra fleece på kvällen. Träffa grannfruarna igen. Spela tennis som jag inte hunnit (!) göra i Sverige en enda gång trots att jag tog med racketen hem. Asch, vi har det bra här med.
I själva verket har både Andreas och jag blivit så där fånigt panamanska, också i Sverige. Vi upptäckte att vi ser andra gäster i ögonen och nickar lätt till dem när vi kommer in på restaurang. Vi hälsar på folk på gatan, till folks stora förvåning. Andreas tog servicekillen i hand på Maltes Cykel när han skulle gå. Och jag upptäcker att jag efter förrättat ärende på vaccinationskliniken, sjukuset, Ikea och optikern väntar en halv minut extra för att signera något. För att vara på den säkra sidan har jag fått fråga om jag inte ska skriva på något. Alla tittade de lika förvånat på mig. - Nä, varför då?
Någon sa att när man bott tillräckligt länge utomlands så slutar man värdera sina jämförelser. Man behöver inte vid varje tillfälle något är olika bestämma vad som är bättre och sämre. Det är annorlunda helt enkelt. Jag är väl inte helt där än, vissa saker är helt klart sämre i Panama. Men kanske har vi börjat ta de första stegen dit. Och som hjälp på vägen så kan vi påminna oss själva om att vi till slut bara fick DN i brevlådan i Fränsta fem av de 17 dagar som vi hade beställt den. Vår sommaradress var inte anpassad till DNs datasystem. Allt är inte perfekt i Sverige heller.
Barnen håller med mig. De var lyckliga i Sverige och för dem var det fantastiskt att få umgås med släkt och kompisar (tack alla!) men ingen trötthet i världen efter en lång flygresa kunde dölja glädjen i att återse kompisarna på gatan och i skolan. Det visade sig att de haft samma roll här som på Eddavägen, hållit ihop gängen. De var efterlängtade.
Så svenskan byts mot spanskan i ett huj, falukorven byts mot kyckling och snigelrace byts mot stadbygge av lego, papper och kartong. Bättre eller sämre? Nog har vi haft det galet bra i Sverige, men som sagt är det inte helt dumt att vara tillbaka. Trots att vi inte har några sniglar här. Vem som vann racet i Getå? Det gjorde Blixten.
Bienvenido a Suecia, la mamá de Andreas y su perro Nelson.
