Ny blogg!

Fortsätt läs om hur livet nu är i Uganda:

www.livetiuganda.wordpress.com


Välkommen!

Allt har ett slut.

Vänner!

Tack för att ni läst min blogg! Varje år när vi är hemma så förstår jag hur många av er som faktiskt följt bloggen under de här tre åren. Somliga ofta och andra ibland. Några kommenterar andra gör det inte. Det är ok, klart att det är kul att ni ibland kommenterar, men gladast är jag för att ni läser!

Många har bett om att jag ska fortsätta blogga från vårt nya land, Uganda. Det ska jag. Men i ett annat format från en annan bloggadress. Jag har inte gjort den nya bloggen än, men så fort den är på plats kommer jag att lägga ut adressen här. Jag lovar. Men det kanske tar ett litet tag. Vårt nya hus är helt tomt och eftersom vi inte har ett IKEA här heller så kommer jag ha dagarna fulla med inredningsbestyr. Och studier förstås. Jag är inte klar med studierna riktigt än...

I vilket fall kan jag kort rapportera att vi kommer ha det jättebra i Uganda. Vi kommer möta utmaningar stora som små, men det finns mycket goda förutsättningar för att vi kommer att trivas. Huset är jättefint med stor trädgård och makalös utsikt. Skolan är kanon och efter första dagen kände båda barnen att det kommer att bli jättebra. Andreas nya jobb är spännande och intressant. Grannarna är urtrevliga och har barn i våra barns ålder. De Ugandier vi träffat är hjälpsamma, glada och lättsamma. Och säkerheten verkar mycket bättre här än i grannländerna. Vi har tur på flera fronter.

Däremot är fattigdomen så mycket större. Det skapar helt andra spiraler och mönster i samhället. Det är klart att det gör ont i hjärtat men vi måste ju se, uppleva och hantera det för att kunna förstå - och göra rätt för att förbättra. Det kommer bli både intressant och jobbigt och jag hoppas verkligen att ni vill följa med på den resan också. Ha lite tålamod, den nya bloggen kommer snart på plats!

Tack än en gång för att ni läst och på återseende!

Om Yohana

Det finns en till historia att berätta från vår tid i Panama. Det är den viktigaste historien av alla, den om Yohana. Det är en berättelse om en kamp för värdighet, om hur det är att slåss för mänsklig dignitet när man har det mesta mot sig. Yohana är inte ensam, hon är en bland alla 400 000 fattiga papperslösa i Panama och en bland hundratals miljoner i världen. Men hon är den vi har fått lära känna och i tre år fått följa på när håll. Hon är den som satt de djupaste spåren hos oss och den som vi oftast har i tankarna än, ett par veckor efter att vi flyttat.

Yohana var bara åtta år när hon såg sina föräldrar fängslas för knarkhandel. Hon stod vid kiosken utanför skolan och såg dem åka förbi på flaket till en polisbil. Idag avtjänar hennes pappa sitt andra straff för knarkhandel och hennes mamma är narkoman. Yohanas uppväxt är en berättelse om barnhem, tillfällig hjälp av avlägsna släktingar och tak över huvudet hos hennes lillebrors farmor. Varje terminsstart fick hon tigga sig till en ny skoltermin av rektorn som lär henne gå i skolan trots att hon inte hade varken identitet eller tillstånd att bo och leva i Panama. Hennes föräldrar hade gått över gränsen från Colombia med en åtta-månaders Yohana i famnen, genom den ogenomträngliga djungeln i Darién som så många andra knarkhandlare. Helt utan identitetshandlingar.

Yohana slutade skolan i sexan. Hon träffade Alberto när hon var fjorton och blev gravid när hon var sexton. Misael fyller fyra i Augusti. När vi lärde känna Yohana var hon alltså 17 år och en av 400 000 illegala invandrare i Panama. Vi påbörjade en lång resa mot legalitet och ett fritt liv med de rättigheter och skyldigheter en formell identitet innebär. Det var Yohana som kämpade, som tog ett steg fram med jämna mellanrum och två steg bak när hon rasade ner i djupa hål när regler ändrades, böter höjdes, nya krav kom och vissa processer fick göras om. På resans väg gifte hon sig, förlorade huset de hyrde, fick några kvadratmeter mark av svärmor och började bygga ett nytt hus, cementblock för cementblock på helger, kvällar och nätter. Hon läste in sjuans årskurs på kvällar, påbörjade en engelskakurs och kände ansvar för sin fjortonåriga lillebror och sin fyra år äldre storasyster som ibland behövde någonstans att bo, några mål mat om dagen och en axel att gråta ut mot.

Klart att hon ville ge upp ibland. Det blev för svårt, för dyrt och för tungt. Fattigdomens spiraler blev för hårda. Albertos pappa och tvillingbror är alkoholister, svägerskorna förväntar sig ekonomiskt stöd när de blivit uppsagda från sina jobb och machokulturer och familjeberoenden ställer krav som stjälper mer än de hjälper. Andreas och jag kunde inte göra annat än att lyssna, stötta och ibland när det behövdes ge lån eller skjuta till i ett sparande. Det var Yohanas kamp och hennes hantering av svårigheterna som kunde ge henne kraft att fortsätta kämpa. Hon måste veta att hon kan på egen hand.

Hon vet det nu. 20 år och vis av livet som en sjuttioåring. Vi besökte henne och hennes nya stora familj innan vi flyttade. Deras påbörjade hus är som ett slott på sluttningen bland Albertos åtta syskon och syskonbarn. De har vad de behöver och de har skapat det själv, från nästan ingenting. Och viktigast av allt. Yohana är inte längre papperslös. Sedan i maj har hon nu en formell identitet och det identitetskort som ger henne samma rättigheter som alla Panamenjer. Det tog henne två och ett halvt år, men det hon så ofta trott inte var möjligt, gick. Hon kunde. Med stöd, men på egen hand. Jag hoppas och tror att det var det viktigaste vi kunde ge henne, vetskapen om att hon kunde själv.

Yohanas och Albertos hus är det till höger. Till vänster bor Albertos tvillingbror, mamma och pappa, tre systrar varav två har egna barn och de släktingar som just nu inte har någon annanstans att bo.

Det är Yohana jag saknar mest av alla vi lämnat bakom oss. Jag är såklart imponerad av henne och känner stark empati men starkast känslan som dröjer sig kvar är att jag tycker väldigt mycket om henne.

   

Separationstider

Teo fångade flyttkänslorna i ett nötskal: "Det är både dåligt och bra. Dåligt för att vi måste flytta härifrån och bra för att vi ska flytta till ett nytt land."

Sedan i lördags när vi till slut bestämde oss för att flytta så har det varit en del upp och en del ner. Måndag morgon var förstås plågsamt. Att gå till skolan och berätta för alla vännerna var inte så kul. Men det var två ganska glada barn som lämnade skolan vid tre, lättade och nyfikna på vad som kommer nu. Jag och Andreas hade nog förberett oss på att först bara låta oss vara ledsna och inte muntra upp med om hur spännande det ska bli att flytta. Men de ville se bilder, resonera och hade hunnit tänka en hel del på det nya som ska komma. Vi vet ju inte riktigt än var vi ska efter sommaren, men efter att vi pratat en del om alternativen och möjligheterna så somnade båda nöjda och förväntansfulla.

Dagen därpå ville Teo packa. Telma började frikostigt ge bort sina gamla leksaker till Yohana för att ge vidare till barnen i Chilibre. Barnen har varit oskiljaktiga med Luc, Paula och Daniel all ledig tid den här veckan. Så blev deras kanin brutalt dödad i onsdags natt. En kamphund som bor ett kvarter bort hade slitit sig, tagit sig in i Cakes bur och helt enkelt skrämt ihjäl honom och sedan dragit ut honom på gräsmattan. Stor sorg, men framför allt ilska. Vi åkte till polisen och barnen fick berätta hela sin historia. Det visade sig sedan att hunden också sårat en annan grannes hund rejält så vi grannar har nu tillsammans skrivit ett brev om de farliga hundarna till Stadsdelsnämnden. Kanske har processen att rapportera och säga ifrån minskat traumat, för barnen har tagit den här förlusten bättre än förra. Eller så är det för att det är så många andra känslor att koncentrera sig på just nu.

Luc åkte till Tyskland i morse. Vi hade avskedsfest för honom i Söndags och barnen hade ordnat ett fantastiskt bildspel om Luc och hans vänner "los cinco amigos" som de kallar sig. Bilden ovan var deras tack-och-adjö-bild (då levde Cake fortfarande!). Telmas klasskompisar organiserade också en avskedfest för Telma igår, med bad, grillning, trampolin och film hemma hos Gabo mellan 10 och 17. Barnen har ledigt från skolan i några dagar. Vi gör allt som är viktigast; träffar vänner och säger hejdå. Det gör ont, men vi vet ju alla att det går över. De man tycker mest om kommer man ju ändå behålla som vänner. Till och med barnen vet nu av egen erfarenhet att det är så det fungerar. De har ju faktiskt inte förlorat en enda vän. De har bara fått fler. Från hela världen.

Spelar cello med de bästa

Alexander String Quartet från New York var på besök i Ciudad del Saber för att spela sin ljuvliga musik. http://www.asq4.com/home.htm Som extra service gav de inspiration, tips och lite cello-undervisning på engelska till bland annat Telma. På köpet fick hon ett litet certifikat så att hon aldrig glömmer att hon redan som tioåring fick spela med världskändisar. Med den entusiamen Telma har för sin cello kan det mycket väl ha varit den första men inte den sista gången.

Det lönar sig att protestera

Den religiösa indoktrineringen av våra barn är nu avbruten. Efter protester från såväl icke-judiska som judiska familjer har nu Rabbinen fått lämna skolan, timmen med judisk kultur har flyttats från fredagar för att minimera risken att blanda ihop undervisning om judiska traditioner med shabat och bönestunder är avskaffade. Skolan har återgått till en modern pedagogisk syn där man skiljer på undervising om religion och religiös utövning. Vi föräldrar andas ut och har på kuppen fått till ett diskussionsforum mellan föräldrar och ledning för att förbättra kommunikationskanalerna skola/hem. Protesterörelsen organiserades via mejl i ett nätverk med fler och fler föräldrar inblandade. Ett nyanserat, trevligt men tydligt brev författades och skickades till ledningen. Ett möte hölls i måndags. Nu är alla överens om att med kommunikation så kommer vi kunna hålla ledningen ansvariga. Transparens och accountability löser alla kriser. Demokrati i ett nötskal. Vissa ränder går aldrig ur. Det är härligt.

Jag tänkte ni ville veta. Nu kan barnen få fortsätta leva i okunskap om livets alla mysterier ytterligare ett tag.

Äventyr i Darién

Så, istället för påskkärringar och påskkycklingar såg vi i påskhelgen över sjuttio vilda krokodiler, land- och flodsköldpaddor, femton enorma iguanor, två trettiokilos flodkaniner, hundratals papegojor i träden, hur indianfamiljer bor och troligen en hel del drogsmugglare. De senare är dock troligen ej med på bild.

Vi åkte urkarvad träkanot med motor och utfestad Embererá-chaufför i två timmar nedför floden. Vid lunchtid klev vi ur och åt medhavd lunch hemma hos en Embererá-man som förvisso inte var hemma, men en indian-hydda har ju inga dörrar så vi lånade hans kök ändå. (Han var vidtalad!) Vi förstod att det är så här indianbefolkningen lever i Panama: de dricker vattnet från floden som de kokat, de slänger skräpet direkt på marken i trädgården, de har eventuellt några magra kor, kanske någon häst de använder som transport. Floden är förstås viktig. De fiskar, tvättar sig och diskar i floden. Nio månader om året är den pga regnet precis så smutsig som man ser på bilderna.

Vi har inte kommit så nära indiankulturen tidigare. Vår guide Lincoln, som själv var Embererá, kunde berätta allt vi ville veta. Vi förstod att det finns sju stammar i Panama som alla har olika språk. De har självstyrande distrikt, vilket uppskattas, men samtidgt tvingar detta dem till självförsörjning och skatteunderlaget är inte så strålande. Barnen går i kommunala skolor med andra panamanska barn. Men eftersom de oftare än Panamenjer inte har råd med skoluniform, skrivböcker och pennor så blir indianbarnens skolgång inte alltid så regelbunden eller lång.

Indianerna lever fortfarande i mellanrummet mellan västerländsk kultur och traditionell indiankultur. Vissa konsumtionsvanor anammas på både gott och ont. Billiga mobiltelefoner och betalkort har ökat livskvaliteten och interaktionen medan coca-cola förstör tänderna. Å andra sidan ger coca-cola inte diarréer. När jag kikade noga på skräpet på marken under hyddan där vi åt lunch såg jag att Embererámannen som bodde flera timmar från civilisationen verkar ha mycket stor konsumtion av kondenserad mjölk, mars-choklad, marie-kex och kakor i största allmänhet. Fast då ska man ju komma ihåg att det vara ju endast de oorganiska intagen vi såg, hans konsumtion av frukt, bär, fisk, risk, yuca, iguana etc syns ju inte. Trots allt låg skräpet blandat med ett gammalt sköldpaddsskal, en majskross han tillverkat och olika verktyg till fiske, trädbehandling osv.  

Ja, det var en påskhelg som kommer ta tid att smälta. Daríen är en komplex provins med multipla utmaningar som alla bottnar i fattigdom; drogtrafiken som ständigt närvarande och genomsyrar samhället, indianernas rättigheter och icke rättigheter, inflyttning av panamanejer som sålt sitt land i andra delar av Panama i samband med tituleringsprocessen, spenderat alla sina pengar på konsumtionsvaror och flytter sedan ännu fattigare till Darién för där kan man få sig en markplätt billigt. Och förstås den kraftiga utslitningen av naturen. Den magra jorden kräver stora ytor för odlingar, fattiga människor behöver ved för att laga mat, de som har kor behöver hugga ned träd för att få fram bete osv. Och utan ett välfungerande juridiskt system så låter man det ske. Alla de örnar, guacamayas, howlerapor, titiapor, hägrar, papegojor som vi såg kommer inte att ha så många träd att bo i, i framtiden om vi inte gör något åt fattigdomen. Ganska omgående.